Gertrud Sörstrand placerades efter sommaren 2010 på Siggebogården, Lidingö, efter många turer med provtagning och analys. Min mamma kunde inte längre bo hemma utan behövde passning dygnet runt. På Danderyds sjukhus hade man konstaterat förändringar i hjärnan som tydde på demens. Min mamma har alltid varit frispråkig, både i tal och text. Det dröjde inte länge förrän Gertrud började föra bok över vad som hände och vilka som hon kom i kontakt med.
Mamma fascinerades tidigt över mängden av personal och deras härkomst.
- Hela världen kommer hit till min säng, kommer jag ihåg att Mamma sa.
Jag minns också att hon oroade sig för om personalen verkligen skötte sina åtaganden. Hennes anteckningar blev en kontroll att hon verkligen fått sin tablett eller att fötterna verkligen blev smorda. Eftersom hennes närminne inte fungerade blev hennes anteckningar en extern hårddisk, som hon kunde lugna sin oro med. Tyvärr var det inte alla i personalen som förstod att detta var ett utmärkt sätt att hjälpa hjärnan och att mamma genom sina anteckningar kunde hålla sig a jour med det som hände runt omkring henne. Det upplevdes ibland som ett hot och Mamma berättade om en kvinna som slutade bära sin namnbricka för att försvåra identifikationen.

Min starka modiga mamma har blivt mitt barn. En konstig känsla att byta blöjor på sin mor. Ombytta roller. Hela tiden nya roller i livets teater. Bilderna är från Mammas 84 års dag den 15 januari 2011.

Mamma orkar inte skriva längre. Hon har ett trygghetslarm på armen, men hon orkar inte trycka in knappen. Ett nytt är beställt, men det tar tid. Ansvarig säger att det tyvärr var slut i lager, så det dröjer. Månader passerar och mamma ramlar och slår sig när hon försöker att ta sig till toaletten på egen hand.

Våren 2011 fick Siggebogården en ny enhetschef och det började hända saker. Saker som påverkade Mamma positivt. Ett rörelselarm, nytt medicinprogram kombinerat med ny fysträning, det individuella programmet uppdaterades och implementerades på all personal detta i kombination med anhörigträffar och utvecklingsmöten med anhöriga. Redan i maj 2011 kunde jag besöka en betydligt piggare och gladare Mamma.

Nu tittar hon till och med på TV och kan fälla komentarer i realtid, vilket var nästan omöjligt för henne tidigare. Detta visar tydligt på att det rör sig oftast om ganska små förändringar i vardagen för att göra tillvaron lite drägligare för våra dementa föräldrar.

Ett tag såg jag slutet på min Mors vandring på livets krokiga stig. Nu har Mamma hittat en ny stig. Med nya utmaningar. Jag är glad att du hittat en väg som du verkar trivas att vandra på. Vi trivs med dig Mamma!

Jag kommer att följa med dig på stigen och besöka dig så ofta jag bara kan. Jag är glad att Pappa är så pigg och motiverad att besöka dig nästan varje dag. Det betyder mycket för alla.

Den 15 januari 2012 fyllde Mamma 85 år och vi firade med personal och boende på Siggebogården. Mamma var pigg och alla var glada. Mamma hade börja använda rullatorn igen och kunde själv ta sig från TV rummet till matsalen. Några veckor senare fick jag ett telefonsamtal från en sköterska som berättade att Mamma fått några mindre blödningar i hjärnan och var förlamad i vänster sida och talade lite sluddrigt. Hon sa att det inte var någon fara, men att det kunde vara bra att känna till innan någon besöker henne.

Efter lite efterforskning visade det sig att läkaren dragit in den blodförtunnande medicinen, som Mamma alltid haft, i samband med att ett sår på armen efter ett fall inte ville läka. När såret var läkt glömde man bort att återinföra medicinen. Vem är ansvarig och vad ska man ifrågasätta? Svaret är alltid detsamma:
- Din Mamma är gammal och du måste räkna med att sånt här händer gamla människor.

Problemet med en sådan inställning är att det kan passivisera och viljan att hitta förbättringsförslag kan försämras. Jag tror att något som skulle höja värdet på vården till våra gamla vore att ge personalen på plats, som känner vårdtagarna, större befogenheter och större ansvar. Ett externt läkarteam som på avrop uppdaterar läkemedelslistan är som gjort för missförstånd och som i detta fall; att man glömmer bort en viktig medicin. Eftersom det kostar för mycket att ha anställda läkare på plats ser jag utökade befogenheter för sjuksköterskorna som enda utvägen till att utveckla vården. Detta måste ske genom en utbildningsinsats liknande den som redan startat inom den allmänna sjukvården på sjukhus. Glädjande nog och som bilderna ovan är ett bevis för, repade sig Mamma snabbt. Hon är åter pigg och glad och pratar utan sludder, men benen bär inte riktigt än och den ena armen är fortfarande lite svag.

Våren 2012 råkade Mamma ut för en elak ögoninflammation. Sedan tidigare var Mamma blind på höger öga och det var viktigt att hon fick ögondroppar dagligen. Ögoninflammationen blev akut och Mamma fick åka in till St Eriks ögonsjukhus för att ta bort det angripna ögat som var illa medfaret. I det längsta trodde läkarna att man skulle slippa söva Mamma. Efter en dialog med ansvarig läkare tog jag beslutet att söva Mamma, ta bort ögat och skrapa rent i ögonhålan. En operation med ytterst osäker utgång. Osäkert om Mamma skulle klara sövningen, men också osäkert om Mamma skulle klara sig om inte det sjuka ögat opererades bort.

Mamma klarade operationen och repade sig bra. Till sommaren var hon pigg igen och hade inga besvär av ögat, men vänsterarmen var fortfaramde svag efter hennes stroke och benen bar inte längre. Mamma var hänvisad till ett liv i rullstol, men det verkade inte bekymra henne.

Julafton 2012 på Siggebogården.

Hela familjen firade julafton med Mamma på Siggebogården.

Mariam var Tomte och delade ut julklappar och kärleksfulla kramar till oss alla.

Mamma var glad och verkade nöjd. Till synes fri från ångest och stress. Det verkade som hon hittat en frid och accepterat det liv som erbjöds här på Siggebogårdens avdelning för dementa.

Under dessa tre år på Siggebogården har vi lärt känna många i personalen. Särskilt för Pappa har många i personalen blivit en del av familjen och Siggebogården ett andra hem. Fem dagar i veckan har Pappa besökt Mamma och oftast har han valt att promenera sträckan mellan lägenheten i Baggeby och Siggebogården. En sträcka på ca 2,5 km. En halvmil om dagen.

Jag har besökt Mamma varje söndag och många söndagar tillsammans med familjen eller delar av familjen. Några söndagar har jag missat på grund av semester och andra upptåg, men de flesta av årets söndagar var vigda åt Mamma och Pappa.

Den 15 januari 2013 fyllde Gertrud 86 år. Det blev Mammas sista födelsedag.

I V9 sportlovsveckan insjuknade Mamma hastigt och vid mitt besök söndagen den 3 mars låg hon i sängen och var inte kontaktbar. Blicken var stel och hon kunde endast få fram några väsningar. Pappa berättade att hon varit trött hela veckan och personalen trodde att hon fått en förkylning eftersom "det gick en" på avdelningen. Jag kontaktade jourhavande sjuksköterska, som informerade mig om att en läkare skulle undersöka Mamma på måndag och att han trodde att det eventuellt kunde röra sig om en lunginflammation.

Måndagen den 4 mars konstaterades att Mamma fått en lunginflammation och antibiotika sattes in intravenöst.

Tisdagen den 5 mars kommer Pappa till Siggebogården och informeras av en sköterska på avdelningen att Mamma inte hade långt kvar. Jag hade tidigare fått samma information via telefonen. Hon hade börjat få marmoreringar på benen vilket tyder på dålig syrsättning och tydligt visar att dödsprocessen hade startat menade man. Jag möter upp Pappa på Siggebogården. Vi sitter tillsammans vid Mammas säng, håller hennes hand och försöker förstå. Innan vi går därifrån för att försöka få oss några timmars nattsömn säger Pappa som ännu inte tappat hoppet om sin kära hustru:

- Jag försöker att komma hit lite innan lunch i morgon, så ska jag hjälpa Mamma att få i sig lite mat. Hon måste ju äta, annars blir hon ju aldrig bra...

Onsdagen den 6 mars besöker jag Mamma strax efter åtta på morgonen. Jag tycker att hon ser lite piggare ut och hon gör faktiskt en ansats till att le mot mig. Hon kanske reder upp den här krisen också tänker jag i bilen på väg till jobbet. Känslan fanns kvar tills telefonen ringde och en sköterska i andra änden berättade för mig att nu är det dags.

- Vi har beställt vak till natten!

Tankarna snurrade, "vak till natten", är det slut nu? Jag åkte till Siggebogården och mötte upp Pappa som varit där sedan 11. Förklarade för honom det som läkaren förklarat för mig. Varför inget dropp sätts in och varför inte Mamma flyttas till ett sjukhus. Kändes lite surrealistiskt. I vår moderna värld finns fortfarande något primitivt och ålderdomligt kvar.

- Vi gör ingenting för att förlänga livet, men vi gör heller ingenting för att förkorta det. Din Mamma ska inte behöva känna någon smärta och allt kommer att ske på ett lugnt ochvärdigt sätt, försäkrade läkaren.

- Men då svälter vi alltså ihjäl henne, gick det upp för Pappa som började fundera på vad som hänt om man satt in behandlingen i tid. Jag uppmanade honom att inte tänka så även om tanken slagit mig också.

- Tänk inte så Pappa, då blir allt så mycket jobbigare.

Klockan 02:30 den 7 mars drog Mamma sin sista suck och somnade lugnt in med sin älskade Kalle vid sin sida. Jag hade åkt hem till familjen där Gabriel hittat ett kort på sin farmor och tillsammans med Fredrika och Mamma Ingela ordnat ett litet minnesarrangemang med ett levande ljus i fönstret. Jag hann sova ett par timmar innan telefonen ringde och jag åkte ut till Siggebogården för att ta ett sista farväl av min älskade Mor. När jag kom fram var Mamma fortfarande varm, men hennes ansikte hade slocknat och nu var hon död.

Pappa hade suttit vid hennes sida hela tiden.

Även om jag i denna betraktelse ifrågasatt den vård som Mamma fick under sin tid på Siggebogården och att en del lidande hade kunnat undvikits vill jag av hela mitt hjärta skicka ett stort tack till alla ni fantastiska sjukvårdsbiträden. Människor från skilda kulturer och med olika öden i sina ryggsäckar, som gjort de här tre åren till något meningsfullt och fint att minnas. Ni har alla gjort ett fantastiskt arbete utifrån de förutsättningar ni givits. Med tanke på er arbetssituation, de otroligt knappa resurserna, är det ett under att allt fungerat så bra som det ändå gjort. Utan ert engagemang, outtröttliga förmåga att skapa trivsel och förmedla kärlek hade dessa tre år varit ett helvete.

Ett extra tack till Aberra, Meheret och Mariam (Florence Nightingale),
som varit med under hela tiden Mamma varit på Siggebogården.

 

/Tommy.

Ett sista farväl i kapellet vid Danderyds bårhus.