Miss Landmine - En skönhetstävling och en kampanj med olika syften

När jag först såg rubriken Miss Landmine i Kambodja 2009 tänkte jag att det här är väl inget att skämta om, men insåg snart det geniala med idén. Jag blev berörd trots att jag är en notorisk motståndare till insamlingsgalor. Ett problem lyfts fram på ett sätt som är direkt överförbart och belyser allas vår syn på oss själva och våra medmänniskor. Det är smärtsamt och högst konkret.

– Idén med hela projektet är att stärka kvinnors och funktionshindrades stolthet och styrka, skapa medvetenhet om minproblematiken, utmana mindervärdeskomplex och skuld som hindrar kreativiteten, säger den norske konstnären Morten Traavik, producent för projektet.

– Kampanjen väcker dubbla känslor, och jag vill inte döma de kvinnor som valt att ställa upp i denna tävling. Men kopplingen mellan landminor och skönhetstävling känns inte helt bekväm för mig, säger Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

• Varje år skadas eller dödas uppåt 20 000 människor av landminor, i slutet av 1990-talet var siffran
  26 000.
• Sammanlagt 14 FN-organ är organiserade i kampen mot minorna. Idag röjs minor i 42 länder och regioner världen över.
• Enligt FN har hittills 2 miljoner människor fallit offer för landminor, varav 300 000 är i behov av omfattande vård.
• Kambodja är ett av de länder där det finns flest minor i hela världen.
• För varje person som överlevt skadan finns ytterligare fyra eller fem familjemedlemmar som drabbas när familjeförsörjaren fått synen bortsprängd eller mist ett eller två ben och inte längre kan arbeta.
• I Kambodja är skönhetstävlingar förbjudna. Tidigare stod regeringen bakom projektet ”Miss Landmine i Kambodja 2009”, men har nu förbjudit den.

Lars Linder besöker utställningen på Armémuseum i Stockholm
Kandidaterna kommer från olika delar av Kambodja och har det gemensamt att de fått var sitt ben bortsprängt av en landmina. Deras land är fullspäckat med minor och blindgångare som lemlästat minst 40 000 människor. Vem av dem blir utvald att bli Miss Landmine och får en högteknologisk protes i pris?

Vad bilderna visar är alltså fattiga, handikappade kvinnor från tredje världen som deltar i en skönhetstävling, arrangerad från Europa. Projektet är det andra i ordningen. 2008 var initiativtagaren den norske konstnären Morten Traavik i Angola med motsvarande tävling. I Kambodja 2009 förbjöds den av regeringen, som såg den som ett hån mot Kambodjas funktionshindrade.
Så är det bara cynism, alltihop?
Det tycker inte Lars Linder. När jag väl går runt bland de meterstora bilderna på Armémuseum rinner allt motstånd av. Kvinnorna som möter besökaren med öppen blick och glitter i ögonvrån är inga pinuppor. Vikten varierar, liksom åldern – från 24 till 48. De är måttligt stajlade, och har personliga ansikten som bär på erfarenheter.

Det första man tänker på är inte heller den grälla kontrasten mellan skönhetsestetiken och den vanställda kroppen, utan modellernas värdighet. De ger intryck av att inte alls stå där så mycket för tävlingens skull som för att demonstrera projektets motto: ”Alla har rätt att vara vackra”.
Det spektakulära ligger i själva tilltaget, bilderna i sig är snarast rörande och väcker både medkänsla och engagemang, samtidigt som de bidrar till att fästa uppmärksamheten på problemet med det närmast oändliga antal landminor som väntar på nya offer därute.
Att utställningen visas just på Armémuseum är avväpnande i sig. Det handlar om vapen, och det är på allvar.
så skrev Lars Linder om utställningen den 18/3-2010 på DN.se