Självmord den vanligaste dödsorsaken i Sverige

Enligt den senaste statistiken från 2004 sammanställt av NASP (Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för suicidprevention och prevention av psykisk ohälsa) är självmord den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-24 år både bland kvinnor och män.

2004 registrerades 1 387 självmord. Bland Sveriges manliga befolkning är självmord den vanligaste dödsorsaken även i ett bredare perspektiv. Över 25%  begick självmord av de män som dog 2004 och var i åldrarna 15-44 år.

När det gäller kvinnor i åldrarna 15-44 år är det den näst vanligaste dödsorsaken efter tumörer.
Självmorden har sedan 70-talet en nedåtgående trend, men vi talar fortfarande om nivåer som är skrämmande. Mycket skrämmande, speciellt med tanke på att självmordsförsöken bland unga kvinnor i åldern 15-24 år ökat markant och att man vet  att ett självmordsförsök kan vara en markör för ett senare fullbordat självmord.

2004 försökte 1 726  unga kvinnor i åldern 15-24 år ta sitt liv. Det är de högsta tal som registrerats sedan 1987 och en ökning med 40%.

Jämförelsevis dog 480 i trafiken samma år.
Varje dag sker nästan fyra fullbordade självmord i Sverige. Tänk om vi vågade tala om det. Tänk om vi kunde samla in pengar till forskning, avsätta resurser på samma sätt som vi har gjort och gör när det gäller att öka säkerheten på våra vägar. 2009 är det fortfarande ett ämne som man gärna inte talar om.

Reflektioner kring en "gammal" bok om unga människors självmord och självmordsförsök

En annan myt, som vi även idag får tampas med, är "Nämn inte ordet självmord för henne. Det sätter bara griller i huvudet på henne". Författarinnan* understryker att dessa tankar ju redan finns, samma påpekande som vi fortfarande får använda som argument för att ge oss tillstånd att tala om självmord. Hon understryker kraftfullt hur viktigt det är att ta fram självmordstankar i ljuset och tala öppet om dem. Hon menar att "myter och mystik som uppstått kring ämnet skymmer den kunskap som faktiskt finns och hindrar allmänheten att på ett förnuftigt sätt handskas med detta problem".

*(Too Young to Die - Francine Klagsbrun, 1976. Den översattes sedan till svenska och utgavs med titeln "För ung att dö, Om självmord bland ungdom" på förlaget AWE/Gebers 1981.)

Då, liksom idag, var/är självmordet den vanligaste dödsorsaken bland tonåringar. Flera fallbeskrivningar i boken tar upp bristen på kommunikation mellan ungdomarna och deras föräldrar eller snarare deras olika sätt att kommunicera. Ungdomen behöver ju närhet till föräldrarna samtidigt som de skall frigöras ifrån dem. Detta kan leda till ungdomsbeteenden som lätt kan misstolkas av föräldrar. Föräldrar kanske låter sin tonåring vara ifred när han/hon som allra mest behöver dem. En del lämnar brev efter sig, andra gör det inte. De brev som finns att tillgå talar sitt tydliga språk "om någon hade hjälpt mig, hade jag inte behövt göra detta".

Det känns lite sorgsamt att läsa boken. Har vi inte kunnat påverka oss själva bättre? Har vi fortfarande kvar samma myter och tabun? När skall vi våga öppet tala om självmord utan att ångesten lyser ur våra ansikten? När skall alla förstå att självmord inte framkallas av att vi pratar om det? Tankarna finns redan i den unges huvud. Ångesten och rädslan finns hos den unge, men den ökar och förvärras om han/hon samtidigt möter den vuxnes ångest. Vi får fortsätta att kämpa.

Britta Alin Åkerman

Britta Alin Åkermans reflektion är hämtad från Karolinska Institutets hemsida, väl värd ett besök.
http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=31432&a=88282&l=sv

Det behövs mer resurser, som det så vackert heter. Allt och alla behöver mer resurser, men när det gäller psykvården kanske det viktigaste är att lyfta fram och prata om det. Göra forskningen mer synlig och framförallt inte acceptera att självmord kan ske i den utsträckning det gör idag.
Jag inbillar mig ibland att psykvården har sitt egna lilla moment 22.
Du får vård om du är tillräckligt sjuk.
Du är tillräckligt sjuk om du gjort ett självmordsförsök.
Det är som att säga till en patient som lider av för högt blodtryck och dåliga kolesterolvärden att så länge du inte haft någon hjärtinfarkt kan vi inte behandla dig. På något vis tar vi inte psykisk ohälsa på allvar, att det är något som går att påverka om vi bara skärper till oss lite. Försök att vara lite glad, så farligt är det väl ändå inte.

Det är heller inte så lätt att vara patient i psykvården. Eftersom du lider av en psykisk åkomma behandlas du ibland som en mindre vetande och en ganska ”ofarlig” person att behandla med diverse psykopharmaka. Jag har i min bekantskapskrets två exempel där läkare felmedicinerat. Trots allvarliga biverkningar redovisade bägge läkarna felmedicineringen med en axelryckning och menade att det inte är så lätt att hitta rätt. Använder vi våra psykpatienter som försökskaniner. Vi testar det här pillret. Det har jag aldrig testat på de här symptomen. För att få någon verkan bör vi nog testa i tio år, sen får vi se. Effekten kan komma efter en tids medicinering.
Som anhörig är du också tämligen utlämnad. Å ena sidan är du glad och tacksam att vården finns. Du får hjälp med något som tyngde dig oerhört mycket och känner till en början en lättnad. När behandlingen blir resultatlös eller problemen i sämsta fall accelererar blir du ensam igen och undrar,
- Vad skall jag göra? Vad kan jag göra när experter på området står handfallna?

Jag googlade på självmordstips och fick 623 träffar. Det kanske betyder att vi börjar ändra vår syn på självmord och att självmord är något privat, som vi inte pratar om, tänker jag. När jag går in och läser bloggar och inlägg handlar tyvärr många om just den nedärvda rädslan att tala om det. Många fördömer sidor med självmordstips.
Att söka på internet efter tips om hur man tar sitt liv måste ses som positivt anser jag. Då finns en liten möjlighet att hjälpa. Att kanske få tillstånd en dialog, som i bästa fall kan få personen som tröttnat på livet till ett annat vägval än självmord.
Fördömandet av sidor med sjävmordstips konserverar bara den mur av oförstående som ledande inom psykvården försöker att riva. Att tala om självmord ökar inte viljan till självmord utan tvärt om, anser jag och refererar till vad Britta Alin Åkerman skriver på KI:s hemsida om svårigheten att prata om självmord på ett öppet sätt.

/Tommy Sörstrand 2009-12-23