-Vi måste våga och orka att prata om detta. Alldeles för många tiger, var Anissas uppmaning.
Hon kommer från Somalia och blev själv som liten flicka utsatt för detta övergrepp, som skapar både fysiskt och psykiskt livslångt lidande. Idag arbetar hon med att hjälpa unga kvinnor i Sverige som utsatts för könsstympning med stöttning och utbildning. Hon berättade att eftersom detta ämne är så tabubelagt är det många barn som lider i det tysta och tror att det ska göra ont att kissa. Även unga kvinnor med grava problem är rädda för att söka läkarvård eftersom de tror att det kan påverka ett framtida giftermål och beviset för sin oskuld.
En annan del i hennes mission går ut på att skapa förståelse hos vuxna att detta inte är normalt och sedan 1982 förbjudet enligt Svensk lag. Överträdelse kan leda till tio års fängelse. Hon har låtit trycka upp en informationsfolder på 13 språk, som har utseendet av ett Svenskt pass, för att tydliggöra ansvaret som alla som bor i Sverige har och samtidigt skapa en möjlighet att i hela världen förklara varför det är förbjudet.
En utmaning som Anissa stött på vid ett flertal tillfällen är vår naiva och tillåtande inställning till främmande seder och bruk. Lärare och annan personal på våra skolor räds att ta tag i detta då de inte vill bli anklagade för främlingsfientlighet eller rasism. Detta är med andra ord inte någon isolerad företeelse som sker på platser långt från upplysning och civilisation utan ett problem och ett idiotiskt synsätt som finns representerat i hela världen. Precis som i Sverige är könsstympning förbjudet i de flesta länder. Ändå könstympas ett barn var sjätte sekund. FN har beräknat att det finns omkring 200 miljoner könsstympade kvinnor runt om i världen. Om trenden inte bryts kommer ytterligare 15 miljoner flickor ha utsatts för detta barbari år 2030. Precis som Anissa säger måste vi våga att se detta, ta tag i det och som hon gör, våga prata om det.
Detta är mitt lilla bidrag att genom Wallery Gallery, Artworks 4 Change, Plan International och Unikaboxen.net synliggöra och förhoppningsvis beröra människor. Insamlingar är bra för det är uppenbart att det krävs resurser för att bryta detta, men det är också uppenbart att problemen existerar här hos oss och att allt inte går att förändra med pengar. Tid är i och för sig också pengar, men tänk om våra förtroendevalda och politiska trendsetters i likhet med dessa ideelt arbetande kvinnor, välvilliga konstnärer och samarbetspartners kunde skänka detta en tanke och skapa en PK-miljö där vi alla arbetar för att sätta stopp för detta utan rädsla.
