UNIKABOXEN drar till Bologna och kollar streetart, kyrkor och Roger Waters Pink Floyd

Redan hösten 2017 kom ett förslag från vännerna i Ludvika, som hade sex biljetter till en konsert med Roger Waters i Bologna, att ta en semestervecka och möta våren i denna Italienska pärla. För att inte bara uppleva en musikalisk storhet utan även kunna ta del av annat i denna metropol mitt i landets skafferi bokade vi in fem dygn. Efter gemensam planering tillsammans med de två andra paren från Ludvika hamnade vi på ett hotell mitt emot centralstationen. Ett optimalt läge för transport till och från flygplatsen, men även ett utmärkt läge för eventuella utflykter med tåg. Vistelsen blev över förväntad i denna stad, som trots mina otaliga resor till Italien, jag aldrig tidigare besökt. Det blev en kaskad av upplevelser som jag genom detta reportage åter får uppleva och kanske kan jag locka dig till ett besök. Den enda lilla besvikelsen var bristen på moderna muralmålningar. Det fanns gott om graffiti, men det mesta var klotter och hastigt sprejade skisser, inte många organiserade och färdigställda väggar, som annars hade varit en läcker kontrast i den historiskt värdefulla miljön. Nu fick vi ändå så det räckte av Bella Vita Bolognese och åtmistone fyra M; Monument, Mat, Människor och Musik.

De historiska monumenten

Staden innanför murarna innehåller det mesta när det gäller medeltida arkitektur och vad som påverkat den genom århundradena. I likhet med många andra Italienska städer har Bologna bevarat mycket av den medeltida stadsbilden och renässansens ideal. Krig och modernismens rivningsiver har inte nämnvärt påverkat stadskärnan utan istället har resurser lagts på att underhålla och bevara.

Så trots att den befästa staden anpassats till vår tids behov av transportmedel och ringmuren blivit ersatt med en yttre och en inre ringled är medeltiden högst närvarande. De bevarade stadsportarna, det Romerska vägnätet och en av världens första bevarade kristna byggnader skvallrar också om stadens betydelse under antiken.

Basilica di Santo Stefano, Stefanskyrkan är ett samlingsnamn för ett byggnadskomplex som ursprungligen uppfördes som ett tempel till gudinnan Isis ära redan på 80-talet. När den Romerske kejsaren Konstantin erkände Kristendomen i början av 300-talet och senare 381 stadsfäster Kristendomen som statsreligion startade den arkitektoniska transformeringen. I Rom som fortfarande var huvudstad i det Romerska imperiet fram till 330 byggdes på 320-talet de tre första kristna kyrkorna, men i andra städer som Ravenna, Mantova och här i Bologna utnyttjades redan befintliga andaktsrum. Romerska tempel och badhus blev grunden till Kristna kyrkor och babtisterier.

Kort efter att de tre första kyrkorna byggts i Rom uppfördes med medel av ingen mindre än kejsarens mor Helena en kyrka i Jerusalem, som stod färdig år 335 och som enligt flera källor blev en förbild för många tidiga konstruktioner som denna i Bologna. Enligt folklig tradition och bevarade sägner ska Biskop Petronius på 400-talet uppfört delar av det vi fortfarande kan besöka. En skylt i kyrkan beskriver att denna första ansats till ett kristet monument med den åttkantiga kyrkan tillsammans med innergård och arkader uppfördes mellan 390 och 450. Ungefär samtida med utsmyckningen och iordningställandet av Biskop Neons babtisteri i Ravenna med den fantastiska kupolmosaiken. Mer om Ravenna och andra kyrkor kan du ta del av här.

Den fantastiska matkulturen

Från Piazza Maggiore centralt i den gamla staden innanför den numera rivna ringmuren löper en smal gränd, via Calvature. Gränden kantas av små utskänkningsställen med servering på gatan, vilket gör den smala gränden ännu smalare och svårforcerad särskilt vid lunchtid. Bilderna i collaget ovan är samtliga från denna underbara gränd och är tagna mitt under lunchrusningen.

Här hittade jag och Ingela Bella Vita, ett litet hål i väggen med tre små bord utanför och barsittning inne i den lilla lokalen. Interiören bestod i princip av en kyldisk med allsköns delikatesser ackompajerad av hängde korvar och skinkor i taket. Salami, Proschiutto och Mortadella av olika sorter i högsta kvalitet tillsammans med ostar, diverse röror och nybakat bröd blandades och blev till välsmakande små paninis att njuta med lokalt vin eller öl från något regionalt microbryggeri. Birrina di Bologna var ett av många.

När vi bara ville släcka törsten blev La Linea snabbt en favorit. Insprängt i en tunnelgång mellan Piazza Maggiore och affärsgatan Via Rizzoli skapades ett idealiskt läge med skydd för solens strålar, men med en öppenhet och utomhuskänsla. Bilden ovan till höger.

Längs via Augusto Righi skulle vi enligt en säker källa kunna hitta några av stadens mer genuina restauranger och trattorier när det gäller den typiska maten från Bologna, Bolognese. Källan var en samarbetspartner till Pelle, som varit i staden otaliga gånger genom jobbet, hade rekommenderat en restaurang, men dessvärre var den stängd när vi dök upp på söndagskvällen. Det gjorde dock ingenting. Det fanns många att välja på. Valet föll på Trattoria del Rosso. Köket gjorde iordning smaktallrikar där vi fick tre olika sorters pasta per person till allas belåtenhet.

Maten, mannen som tog hand om oss och miljön gjorde att vi inte bara njöt en underbar middag på söndagskvällen utan åtevände även måndag kväll. Vi hade hittat hem och till en harmoni som skapade den där magiska känslan när allt stämmer. Crescentine con salumi artigianali stod det på menyn när vi återvände kvällen efter, men Pelle visste vad vi skulle ha och tillsammans med min knackiga Italienska och kökets uppfinningsrikedom skapades en anpassad middag som hela tiden fylldes på. Tallrik på tallrik bars in med alla möjliga läckerheter för att fylla dessa frityrkokta och för Bologna så speciella bröd.

Sassomoro Lambrusco di Castelvetro Doc, husets pärlande och alkoholfattiga vin harmoniserade perfekt till charketurierna och brödet. Att beställa husets vin på en trattoria i Bologna skiljer sig från begreppets betydelse i Sverige. Husets vin är restaurangens stolthet och ibland framtaget exklusivt inte sällan från en egen vingård. Det handlar i regel inte om prestigeviner från världskända varumärken utan bra och prisvärda viner framtagna tillsammans med köket för att skapa en helhet.

Vinet behandlas som vilken råvara som helst och ingår i den kedja av regionala producenter som upphandlats för att förse restaurangen med de ingredienser som tillsammans med köksmästarens recept skapar exklusivitet och en särart för att locka gäster och få dem att återvända. Det skapar också förutsättningar för en storytelling och något som kan utnyttjas av skickliga servitörer och källarmästare. Varje råvara har en bakgrund, en historia och som gäst är det lätt att hamna mitt i historien och få en känsla av att allt är skapat just för mig och just idag. Med rätt teknik och med en känsla för nuet behöver inte denna exklusivitet betyda att notan ruinerar dig. Förmågan att skapa en anpassad middag innebär även hänsyn till gästens plånbok och som källarmästare eller restaurangägare vill du ha gäster som kommer tillbaka, då får de inte uppleva en chock när de blir dags att betala för upplevelsen.

Kampen om Bologna och mänskliga rättigheter

Bologna är en av Italiens äldsta städer. Lämningar efter den så kallade Villanovakulturen, en rik kultur under den tidiga järnåldern i norra Italien mellan floderna Po och Tibern, har påträffats kring staden och kulturen anses av forskare lagt grunden till det som senare omkring 600-talet f.Kr. blev ett Etruskiskt nordligt centrum genom staden Felsina. 350 f.Kr. erövrades staden av Bojerna, ett keltiskt folkslag sannolikt besläktade med de Gallier som stred mot Romarna på 200-talet f.Kr. och som blivit kända genom karikatyrerna Asterix och Obelix. Bojerna gav staden namnet Bononia, ett namn som levde kvar under den Romerska eran som startade 189 f.Kr. Staden infogades då i den Romerska provinsen Gallia Cisalpina.

Bononia utvecklades till en av de rikaste städerna i det Romerska Imperiet och efter dess fall på 300-talet ingick Bologna i det så kallade Exarkatet, som åsyftar det Bysantinska, Östromerska rikets besittningar i Italien, med huvudstaden Ravenna.

Under de oroliga århundradena efter splittringen av det Romerska Riket plundrades staden av både Hunner, Goter och Langobarder. Det var först på 700-talet med Pippin den Lille och hans son Karl den store, som en enighet kunde skapas och en gemensam fiende utses, Muslimerna. Efter att Karl den store intagit Norditalien skänkte han Bologna till Påvestolen och Kyrkostaten, som deklarerats som världslig stat 752 och från 900-talet erkändes som självständig. På 1100-talet och början av 1200-talet när muslimerna besegrats och korstågen avslutats blev staden åter indragen i en rad konflikter och i maktkampen mellan de Tyska kejsarna och de fria Italienska städerna, furstendömena och republiken Venedig, men lyckades hävda sitt oberoende. En anledning kan ha varit stadens anseende som ett gemensamt lärosäte med Europas äldsta universitet. Under denna tid växte nämligen Bologna och stadens universitetet, med sin juristkola, till ett av Europas viktigaste gemensamma centrum för kunskap, utbildning och utveckling.

Fasaden på det medeltida palatset på Piazza Maggiore i stadens centrum ger också en hint om ambitionen att vara neutral och stå över de vidlyftiga strider som härjade på 1200-talet mellan Påvetrogna Guelfer och Kejsarvänliga Ghibeliner. Enligt den guide som jag hade äran att resa tillsammans med under en vecka i Toscana 1993 kunde man i arkitekturen utläsa på takmurens utformning vilken politisk ställning huset intagit. Brutna murtappshuvuden eller raka singnalerade detta och på Palazzo Comunale på bilden nedan ser vi båda varianterna i någon sorts politisk symbios. Om detta bara är en effekt av förändringar över tid eller verkligen ett samtida bevis för stadens neutrala ställning har jag inga belägg för, men denna lustiga iaktagelse får ändå symbolisera det faktum att Bologna lyckades hävda sitt oberoende under år av stridigheter. Bilden ovan är från den gigantiska kyrkogården Cimitero della Certosa strax väster om stadskärnan, som genom sina mausoleer, skulpturer och kolumbarium imponerade och därför fick ett helt eget bildreportage.

Guelfer betecknade ursprungligen anhängarna till Huset Welf i de Tyska inbördesstriderna under 1100- och 1200-talen, medan deras motståndare Ghibellinerna stödde huset Hohenstaufen. När sedan dessa partibeteckningar lämnat Tyskland och överförts till Italien, blev Guelfer beteckningar på Påvedömets anhängare.

Striderna mellan Guelfer och Ghibelliner var som värst i trakterna runt Florens, där flera regelrätta strider ägde rum på 1200-talet. Guelferna drevs i exil 1249, men lyckades återta makten i Florens 1266 och då driva Ghibellinerna i exil, vilket medförde att de försvann som politisk fraktion. Guelferna drabbades senare av inre splittringar varför två fraktioner bildades på 1290-talet, de vita och de svarta. De vita Guelferna, ledda av Guido Cavalcanti, bestod främst av rikare borgare och närmade sig Ghibellinerna i åsikter. De stödde lagstiftning som syftade till att begränsa de adliga familjernas politiska inflytande. Bland de vita hittar vi den framstående författaren och debattören Dante Alighieri. Högadeln sympatiserade inte med de vita utan utgjorde basen i den svarta konstellationen, vilka motsatte sig en lagstiftning som hämmade deras makt och inflytande. De ville skapa en teokrati, och därmed krossa den Tysk-Romerska Kejsarens makt. De svarta Guelferna kom till makten i Florens 1300 med hjälp av Karl av Valois och Påven. De vita Guelferna landsförvisades och tvingades fly. Kanske lyckades några hitta en fristad i Bologna.

Sedan 1506 var Bologna på nytt huvudsakligen en del av Kyrkostaten, som sedan 900-talet verkat som en självständig stat. 1796 efter den Franska revolutionen intogs Bologna av Napoleon Bonaparte, ännu inte kejsare. Staden hamnade som en del i en Fransk lydstat med olika namn och styrelseskick ända fram till 1814 och Wienkongressen. Fredsförhandlingarna i Wien efter Napoleonkrigen återställde Kyrkostaten bortsätt från de Franska delarna kring Avignon och Venaissin som förblev Franska och en landsträcka norr om Po, som tilldelades Österrike. Österrikiska trupper stannade i Bologna till 1838. Efter februarirevolutionen i Paris 1848 ökade trycket på Påven och Kyrkostaten. Trots militärt bistånd från Spanien, Österrike och Neapel stod inte Kyrkostaten pall för de nationalistiska tankarna om ett enat Italien. Genom den oreda som kyrkomotståndaren och nationalisten Garibaldi och det Fransk-Tyska kriget skapade blev det möjligt för det enade Italiens första kung Viktor Emanuel II och den nationella armén att 20 september 1870 tåga in i Rom och genom en folkomröstning senare under hösten införliva Kyrkostaten i det Italienska kungariket. Genom ett kungligt dekret 6 oktober samma år upphörde Kyrkostaten och skulle inte återupprättas förrän Vatikanstaten erkändes 1929 genom Lateranfördraget. På bilden till höger hämtad från Wikipedia ser vi Påvens representant kardinal Gasparri och Mussolini underteckna Lateranfördraget. En artikel av journalisterna David Leigh, Jean François Tanda och Jessica Benhamou publicerades i The Guardian den 21 januari 2013 avslöjar hur den konkurshotade och hårt ansatta Kyrkostaten fick nytt liv genom en allians med Mussolinis fascistregim; How the Vatican built a secret property empire using Mussolini's millions.

Redan 1922 hade Mussolinis fascistparti tagit makten med hjälp av kungen Viktor Emanuel II under parollen; Hellre en dag som ett lejon än hundra år som ett lamm, försvarade han den privata äganderätten, påvedömet och kungamakten och vann sympatier hos en medelklass som längtade efter ordning och redan dikterad av en stark ledare. I valet 1924 fick svartskjortorna egen majoritet och året därefter började arbetet med att bygga en totalitär enpartistat med Benito Mussolini som ledare. Genom kyrkans välsignelse, Lateranfördraget och samarbetet med Hitlers Tyskland under andra världskriget fick fascisterna oinskränkt makt i Italien. Befrielsen kom genom partisanerna och de alierades styrkor. Den 25 april firas varje år i hela landet som en nationaldag för att minnas och glädjas över segern, men också som en påminnelse att friheten inte går att ta för givet utan något som ständigt måste underhållas och beskyddas. Den 25 april 1945 meddelade Den nationella frihetskommitén för norra Italien, CLNAI, upprorets stutus i en radiosändning och proklamerade dödsdomarna över samtliga fascistledare inklusive Benito Mussolini, som tre dagar senare sköts efter en summarisk rättegång. Året efter bestämdes att den 25 april skulle vara en nationell helgdag i Italien. 1946 togs även de första stegen för att avskaffa monarkin och införa en republik. 1948 antogs den nya författningen och republiken Italien hade fötts.

Människorna

Italien i allmänhet och Bologna i synnerhet är en arena för människor med olika etnisk bakgrund, som söker meningen med livet, eller åtminstone få hjälp med att hitta det som gör livet värt att leva. Så har det varit i flera tusen år. Min första resa till Italien gjorde jag som timid och vilsen 24-åring. Resultatet blev ett uppvaknande som fick mig att återvända till Sverige med en identitet. Jag hade fått bekräftelse på att jag fanns. Kärleken till Italien och Italienarna har sedan dess alltid funnits i mitt hjärta och varje gång jag återvänder är det en del av mig som kommer hem. Här applåderas varje försök att använda språket och viljan att förstå går före prestige och högmod. Det är förmodligen något som historiskt varit viktigt för att bygga broar och skapa allianser i ett land som erkänner 14 minoritetsspråk. Genom lagstiftning mellan åren 1991-2001 har skyddet av de språkliga och kulturella minoriteternas ställning vidgats. Lagen ger nu rätt att använda alla minoritetsspråk som undervisningsspråk i grundskolan, som talspråk i de regionala parlamenten, i provins- och kommunfullmäktige samt i lokala domstolar och förvaltning. Provinsfullmäktige definierar de geografiska områdena för varje minoritetsspråk.

Stadens alla arkader

Även om Bologna spelade en viktig roll i det Romerska Imperiet inföll dess verkliga storhetstid under tidig medeltid och då Bologna var en självständig stadsrepublik. Redan 1088 grundades universitetet, Europas äldsta, som gjorde staden känd som La Dotta – den lärda. Drygt hundra år senare började man bygga de berömda arkaderna. De omfattar idag drygt fyra mil. Dessa skyddade trottoarer med tak skapar skugga och gör att du en regnig dag kan ta dig runt i staden torrskodd.

Stilen och byggnadsmaterialen skiljer sig markant åt. Några arkader, i synnerhet de i kvarteren runt Piazza Santo Stefano har antika pelare och kapitäl hämtade från Romerska byggnader.

En som sticker ut alldeles extra är den nästan fyra kilometer långa arkad som börjar vid stadsporten Porta Saragozza och leder hela vägen upp till kyrkan Madonna di San Luca, placerad högt över staden på en kulle. Ett fascinerande byggnadsverk som bjuder på en utmanande vandring trots skuggan arkaden skänker alla vardagsmotionärer och ditresta turister som trängs i gången varje dag. Bilden till höger.

Portico di San Luca är namnet på arkaden när den lämnar Strada Statale Porrettana och börja klättra uppför kullen. Arkaden består av 666 valvbågar och byggdes mellan åren 1674-1793. Under färdigställandet uppfördes på kullens topp den nuvarande kyrkan som stod färdig 1723.

Bakgrunden är enligt traditionen en pilgrim som på 1100-talet kom till Bologna från Konstantinopel med en ikon av Jungfru Maria. Ikonen kom från det Bysantiska rikets allra heligaste symbol mastodontkyrkan Hagia Sofia. Den dåvarande biskopen av Bologna Gerardo Grassi lär då på 1160-talet iordningställt ett mindre kapell på kullen värdig denna heliga symbol. I slutet av 1100-talet utvecklades kapellet till en kyrka. De Dominikanermunkar som mot slutet av 1200-talet slog sig ner här har sannolikt påverkat hur ikonen vunnit denna uppmärksamhet, som frilagt resurser till detta iögonfallande byggnadsverk. Syftet med bygget var att skydda ikonen under de årliga processionerna från Domen San Pietro centralt i staden och upp till kyrkan på kullen.

Efter klättringen var det skönt att sträcka ut benen och få lite vila innan det var dags att bege sig mot centrum och lunch.

Färgerna

Rosso är ett epitet staden fått inte enbart för sina färgglada fasader och färgstarka invånare utan även en beskrivning på den politiska färgen och att Bologna historiskt varit ett starkt fäste för den Italienska vänstern ända sedan partisantiden under och efter andra världskriget. Säkert var detta en anledning till att de högerextrema terroristerna Valerio Fioravanti och hans sambo Francesca Mambro placerade en bomb på järnvägsstationen den 2 augusti 1980. Bara timmar efter att bomben detonerat, dödat 85 personer och skadat omkring 200 tar den nyfascistiska terrororganisationen NAR, Nuclei Armati Rivoluzionari, på sig dådet genom ett telefonsamtal till en tidningsredaktion. De båda terroristerna var aktiva i organisationen vars mål var att genom väpnad kamp upprätta ett enat fascistiskt Europa, som motpol till uppdelningen mellan öst och väst. Under 1970-talet växte olika revolutionära och samhällsomstörtande rörelser fram på universiteten runt om i Europa. I Italien utnyttjade vältaliga akademiker besvikelsen hos de partisaner som kämpat mot fascismen och hoppats på en revolution redan 1945. NAR var en sådan organisation Brigate Rosse en annan, för oss mer känd som Röda Brigaderna och mordet på Aldo Moro 1978.

Den 25 juli 1943 greps Mussolini och avsattes som Italiens ledare. I hemlighet förhandlade den nya regeringen med de allierade om vapenstillestånd. Vapenstilleståndet skulle underlätta för de allierade att landstiga på det Italienska fastlandet utan att möta motstånd, men det betydde även att partisanarméerna ensamt exponerades för den Tyska armén. Partisanerna led stora förluster och i efterhand anser några att detta var ett sätt för kungen och landets nya ledning efter Mussolini att rensa upp i leden och bli av med samhällsomstörtande element från vänsterkanten, samtidigt som fascisterna med hjälp av Tyskarna lyckas frita Mussolini ur fångenskapen och installera honom som ledare för den nazistiska och fascistiska Salòrepubliken i norra Italien. Ett svek som överlevande partisaner bar med sig och gjorde en del av dem mottagliga för de revolutionära budskapen och möjligheten att få hämnas staten och kapitalet.

Det folkliga Italienska motståndet mot Mussolini började redan i mars 1943 med stora strejker bland industriarbetarna i Turin och Milano. När Italien kapitulerade till de allierade i september 1943, började många Italienare bilda gerillagrupper för att hjälpa till med att kasta ut Tyskarna ur landet. Neapel befriades först. De kallade sig partisaner. På sommaren 1944 lyckades de ta kontrollen över flera delar av Italien. Dessa områden kallades partisanrepubliker, och där bildades självständiga styren. Enligt Christer Bergström, gymnasielärare i historia och samhällskunskap med egen hemsida samt författare till ett antal böcker om andra världskriget, reagerade den Tyska ockupationsmakten med stor brutalitet på partisanernas anfall; Tyskarna hotade att mörda tio Italienska civila för varje tysk soldat som dödades av partisaner. Även om tyskarna inte gick så långt, blev omkring 10 000 civila mördade i Tyska hämndaktioner. De värsta massakrerna skedde i Marzabotto, Monzuno och Grizzana den 29 september - 5 oktober 1944, när 16:e SS-pansargrenadjärdivisionen avrättade 955 människor. Trots att flera partisanrepubliker föll för den Tyska militära övermakten, gick det inte att hejda dem. I april 1945 gick partisanerna till storoffensiv. Deras skara hade då vuxit till 200 000 män och kvinnor. På kort tid kastade de ut Tyskarna ur Turin, Milano, Bologna, Genua, Venedig och flera andra städer, samt tog 45 000 Tyskar och Italienska fascistsoldater tillfånga. Följden blev att de allierade arméerna kunde besegra Tyskarna i Italien ganska kort efteråt. Den 2 maj 1945 kapitulerade hela den Tyska krigsmakten i Italien. En brittisk armérapport från 1945 löd: De italienska partisanerna gav ett mycket viktigt bidrag till den allierade segern i Italien. Utan partisanernas segrar hade de allierade inte kunnat segra i Italien så snabbt och med så små förluster.

Sammanlagt stupade 44 700 Italienska partisaner mellan september 1943 och maj 1945. Det kan man jämföra med att den Italienska militären förlorade 60 000 soldater mellan juni 1940 och september 1943. Den mest berömda handling av någon motståndsrörelse under andra världskriget var när Italienska partisaner den 27 april 1945 lyckades tillfångata Benito Mussolini. Nästa dag blev han avrättad och liket av den hatade diktatorn hängdes i fötterna vid en bensinstation i Milano.

Viljan att uttrycka sig

Eftersom jag även vurmar för streetart hade jag trott att denna universitetstad skulle bjuda på mer. Den 13 mars 2016 uppmärksammade Andrea Vogt i The Telegraph en händelse i Bologna där en av stadens mer världskända muralmålare Blu protesterade mot kommersialiseringen av streetart. Inför en påhejande publik och tillsammans med fans och aktivister förstörde han sina muralverk i staden, som en protest mot utställningen Street Art - Banksy & Co på Palazzo Pepoli, museo della storia di Bologna. Det som retade upp Blu så till den milda grad att han beslutade sig för att förstöra alla sina verk i staden var att han upptäckt att experter på konservering och renovering av väggfast konst plockat ner verk från sina urprungliga platser för att ställa ut dem på museet. Att utställningen och arbetet med att demontera och återskapa verken i en kommersiell miljö, dessutom finansierades av museets rika beskyddare och några mäktiga affärsbanker eldade på honom lite extra.

Läser man om honom på sajten streetartbio.com, där jag hämtat bilden till höger , förstår man att det är en person med en tydlig vision. En vision om open source och att street art ska vara tillgänglig för alla, inte stängas in på något museum och visas upp för utvalda grupper.

Innan jag reste ner till Bologna hade jag studerat stadens graffitimiljöer och framförallt fastnat för hemmasonen Blu´s detaljrika muraler som visar på våra brister och hur vi ständigt hittar nya sätt att begränsa och stänga ute människor. Samtidigt stängs de utvalda in och fjättras vid normer för att skapa den gyllene medelvägen, där ingenting får sticka ut och vara onormalt. Det är både dystopiskt och hoppfullt, roligt och läskigt på samma gång. Jag gillar hans aktion, men är samtidigt besviken på att jag inte fick se hans blu-war-building-art i Bologna.

We are faced with arrogant landlords who act as colonial governors and think they’re free to take murals off our walls - The only thing left to do is making these paintings disappear, to snatch them from those claws, to make hoarding impossible.

Andrea Vogt avslutar artikeln i The Telegraph med: For years the city has been squabbling about whether its unique graffiti should be celebrated as “urban decorum” or criminalised like it was last month when another globally-recognised street artist, Alice Pasquini, was fined €800 (£620) for a graffiti-related offence. The exhibition, sponsored by one of the city’s largest banks and curated by one of its most powerful, wealthy patrons, states that the show aims to raise questions about how best the street art phenomenon can be preserved, and what role museums should play. Bologna residents stopped to gaze at the empty grey wall on Sunday behind the station where colourful murals once depicted decades-long political saga of the city.

“The paintings had been here for so many years, we even studied them in high school. They were a symbolic part of the city,” said Francesca Campitiello, 23, as she walked by. “I understand the protest, but at the same time it is sad that now even regular people like us who live in this neighbourhood are losing it forever.”

Venedig - drömmarnas stad

Närheten till järnvägsstationen gjorde det smidigt att göra en dagsutflykt till Venedig. Staden är fantastisk, men förutom den romantiserade bilden som drömmarnas stad finns där en olustig och smått skrämmande del också. Mängden av turister ditresta från världens alla hörn lockar till sig allsköns bedragare och skojare. Det får mig att hålla ett vakande öga på omgivningen och ett stadigt tag i kameran. Det är ändå något annat, något bakom de vackra medeltida fasaderna och de magnefika monumenten som framkallar den där olustkänslan. En känsla som både lockar och skrämmer. Kanske har jag sett för många läskiga filmer från Venedig. Kanske har berättelserna om den fruktade Venetianska maffian påverkat mitt omdöme. Jag vet inte, men något är det.

Piazza San Marco - Markusplatsen

Att hitta en undanskymd trattoria vid en av kanalerna och njuta en lunch vid sidan av de strida strömmarna av turister är ett bra sätt att uppleva staden, ändå är det Markusplatsen som lockar, som gör att du trängs med alla andra i de trånga gränderna och tillslut av någon anledning är det Markusplatsen som gör dig besviken. Besviken på staden och att jag lurats hit. Platsen är helt fantastisk och innehåller allt för att tillfredställa den som är intresserad av arktektur, historia och konstnärlig utsmyckning, men demonstrerar samtidigt människans osmakliga och giriga jakt efter makt och pengar.

Kön till Domen är lång och intresset är stort. Alla ditresta vill få en inblick i det gudomliga som väntar betalande besökare bakom den Bysantiska och detaljrika fasaden. Kyrkan vigdes in i kristenheten, konsekrerades, den 8 oktober 1094 på platsen för en äldre helgedom uppförd enligt legenden 828. Legenden berättar om några Venetianska handelsmän på uppdrag i Alexandria som tagit relikerna av evengelisten Markus och fört dem med sig hem. Därav namnet på kyrkan och platsen. Basilica di San Marco a Venezia har också fått epitetet Chiesa d'Oro, guldkyrkan, som refererar till mängden guld som kyrkan utsmyckats med. Domen är residens för Patriarken av Venedig, ett lite ovanligt ämbete för den västliga Romersk Katolska sfären och som även omfattar Ärkebiskopsämbetet och ledningen för den Venitianska kyrkoprovinsen, underställd både Påven och ledningen för den ortodoxa, östliga kyrkan med huvudsäte i Konstantinopel (Istanbul). Till en början omfattade Venedig i likhet med Bologna Exarkatet, det Bysantiska rikets besittningar i Italien efter delningen 395, med Ravenna som huvudstad. Men genom valet av en världslig ledare redan i slutet av 600-talet ökade självstyret och de universella kyrkornas inflytande både från väst och öst minskade.

Angränsande till kyrkan ligger den världsliga maktens boning, Palazzo Ducale di Venezia, eller Dogepalatset. Doge är en Venitiansk form av Italienskans duce, som vi känner igen som ett epitet som Mussolini fick av sina anhängare, Il Duce. Doge var titeln på de personer som valts till det högsta ämbetet i de historiska stadsstaterna Venedig, Amalfi och Genua. Den första Dogen valdes redan 697 i Venedig och deras makt och inflytande varade ända fram till 1797 då både Venedig och Genua föll för Franska trupper ledda av Napoleon. I Venedig valdes Dogen ursprungligen på livstid och hade en närmast absolut makt. Dogen valdes av folket medan kandidaterna till Dogeämbetet hämtades från Venedigs mäktigaste familjer.

Regionen utvecklades redan under den senare antiken i form av utspridda orter som låg på öarna i lagunen. Namnet Venedig har sannolikt anknytning till folket Veneter, som levde i området.

Under 400-talet när Hunnerna expanderade och utvidgade sitt rike sökte många flyktingar skydd i staden, något som även skedde på 500-talet, men då var det Langobardernas härjningar som skapde flyktingströmmar. En populärvetenskaplig teori som förmodligen är en tämligen modern efterkonstruktion är att Venedig kommer från det latinska uttrycket Veni etiam, även jag har kommit hit, och ska anspela på Venedig som en fristad för människor på flykt från krig och oroligheter och av andra anledningar.

Venedig blev så smånngom politisk efterföljare till staden Torcello, som låg på en ö i lagunens norra del och som tidigt var en betydande länk i kontakterna med Öst Rom och Konstantinopel. Staden hade ett biskopssäte långt innan Markusdomen byggdes. Även efter bygget av Markusdomen och utvecklingen av Venedig som handelsstad fortsatte Torcello att vara regionens centrum för handeln med Öst. Efter pestens första härjningar på 1300-talet, som allvarligt drabbade regionen i allmänhet och den isolerad ön Torcello i synnerhet, började dess inflytande och makt att minska. Geografiska förändringar med vattenhöjningar, som påverkade utbredningen av de omkringliggande träsken runt ön, skapade sämre förutsättningar för den livsviktiga sjöfarten och träskens utbredning blev också gynsamma miljöer för malariamyggan. Invånarna vars förfäder en gång flytt hit flydde nu i allt större grad staden och sökte sig in till Venedig. 1689 överger till och med Biskopen ön och flyttar till Murano en annan ö i lagunen med eget styre ända fram till 1923 och kanske mest känd för sin glastillverkning, Muranoglaset.

Genom att vara del av det Bysantinska riket bevarade Venetianerna sin självständighet mot det Frankiska riket och det heliga Tysk Romerska riket, till skillnad mot övriga städer i övre Italien. Det Bysantinska inflytandet i staden är synlig på flera byggnader. Av dessa är Basilica di San Marco den som sticker ut mest, men någon större politisk makt kunde inte Bysans utöva i denna nordvästliga utpost. Istället kunde regionen spela ut kejsarrikena mot varandra så att de fick bra handelsuppdrag vilket gav staden en monopolställning i handeln mellan västra Europa och Bysans under många århundraden. Tidigt i historien fick Venedigs adel en ledande ställning tack vare sina handelsprivilegier. Genom korstågen och handelsprivilegierna växte välståndet och med välståndet makten och girigheten. Kontrollen över handeln och världsmarknaden blev tillslut viktigare än att kämpa för Jerusalems befrielse och den Kristna administrationen. Konstantinopel och de enorma skatter som staden rymde höll på att hamna hos Ottomanerna genom den Muslimska expansionen i Öst och dessutom fanns i väst ett utbrett missnöje med det Öst Romerska Riket, dess Kejsare och Patriarken i Hagia Sofia som 1054 brutit med Påven. Det förbund som den Öst Romerska kejsaren Isaac II Angelos tecknat efter tredje korståget med kristenhetens värsta fiende Sultanen Saladin ansågs dessutom som en direkt krigshandling. 1195 avsattes och fängslades kejsaren på initiativ av sin egen bror, som utropades till ny kejsare. Vid jul år 1196 fick den nyinsatta Bysantinska kejsaren Alexios III Angelos ett ultimatum från sin motsvarighet i väst, den Tysk Romerska kejsaren Henrik VI. I detta ultimatum krävde Henrik VI att 5000 pund guld omedelbart skulle betalas. Översatt till dagens guldpris om ca 300 kr/g blir det ungefär en halv miljard kronor. Om inte detta gjordes skulle det planerade korståget ta en omvägen förbi Konstantinopel. Alexios III Angelos förstod allvaret i hotet och föreslog för senaten en skatt, den så kallade Tyskskatten, vars syfte var att avtala bort det orimliga kravet och på längre sikt överföra resurser till det Tysk Romerska Riket och blidka Henrik VI. Förslaget ogillades så till den milda grad att uppror hotade och kejsaren fick dra tillbaka det, men var samtidigt tvungen att hitta ett alternativ. Han lyckades förhandla ner summan till 1 600 pund guld, men i ett Bysans på ruinens brant efter ett vidlyftigt leverna och markförluster var nivån på kravet fortfarande för högt och något måste göras. I sin desperation beslöt kejsaren att öppna de heliga sarkofagerna och plundra dem på deras innehåll. De insamlade medlen nådde emellertid aldrig fram till kravställaren som dör 1197 av malaria. Alexios III Angelos fick några års andrum innan han skulle avsättas som kejsare av sin brorson med hjälp av korsriddarna.

Det fjärde korståget var avsett att riktas mot Egypten, som hade utvecklats till östra Medelhavets maktcentrum. Venedig under ledning av Dogen Enrico Dandolo hade fått uppdraget att utrusta en flotta för att skeppa över korsfararna. Uppslutning blev sämre än väntat varför korstågets ledning råkade i ekonomiska bekymmer. För att återbetala Venedig användes därför trupperna till ett anfall på staden Zadar, som stod under Ungersk kontroll. Zadar intogs och plundrades 1202. Trupperna vilade där över vintern, när det kom ett anbud från den Bysantinske prinsen Alexios. Han levde i exil efter att hans far Isaac II Angelos avsatts och erbjöd nu korsfararna ekonomisk och militär hjälp, både under och efter själva korståget. I utbyte ville han att korsriddarna skulle hjälpa honom att återta kejsartronen. Korsfararna under ledning av Dogen Enrico Dandolo accepterade förslaget och 1203 intogs Konstantinopel. Alexios IV Angelos installerades som kejsare tillsammans med sin far. Med hjälp av korsriddarna ägnade han sig åt att konsolidera sin position. Efter ett år befann han sig ändå i en besvärlig sits där kraven från Venedig, som han lovat ersättning till, stod i konflikt med den inhemska oviljan att betala. Konflikten blev till väpnat uppror där Alexios IV Angelos tillsammans med korsriddarna stod på ena sidan och oppositionen under ledning av Mourtzouphlos, en svärson till Alexios III Angelos, på den andra sidan. En vidlyftig släktfejd som till slut resulterade i att både Alexios IV Angelos och Mourtzouphlos mördades och efter att staden plundrats bildades 1204 det Latinska kejsardömet med en kejsare från Västeuropas egna led.

Det nybildade latinska riket blev dominerat av Venedig. Talrika plundrade konstskatter flyttades från Bysans till väst. Den helt fantastiska bronstatyn med fyra hästar i brons, en så kallad quadriga, ett fyrspann, som finns att beskåda i Basilica di San Marco är bara ett exempel. Denna kupp blev grunden till det som under 1300-talet utvidgades till den mäktiga republiken Venedig, men var också en huvudorsak till en växande misstro mot Västeuropa säskilt hos Ryssarna. Misstron ledde till en längre konflikt med Genua som slutade i fyra ödesdigra krig. I det sista av dessa krig erövrade Genuesarna 1381 Chioggia i den södra delen av lagunen, men kom inte vidare och måste återvända. Resultatet blev att de två mäktiga sjöfararstaterna Genua och Venedig delade upp handeln. Genua tog över handeln till Svarta havet medan Venedig behöll handeln med Levanten, det vi idag kallar Mellanöstern. Cypern blev en viktig del i den handelsleden och behärskades till fullo av Venedig efter 1489 och ända fram till 1570 då ön erövrades av det Osmanska Riket.

Venedig förknippas naturligtvis, och hela Europa har färgats, av Marco Polos långa resa österut tillsammans med sin far och farbror. 1271 lämnade de Venedig och 24 år senare kom de tillbaka med en historia som i vissa delar skulle ta över 500 år att få bekräftad. Berättelsen om den blott 17 åriga ynglingen som kom tillbaka med en ovärderlig visdom till ett land som skapat sitt välstånd genom handel med andra kulturer, blev nu inte till någon revolutionerande förändring, inte till det paradigmskiftet som det borde lett fram till. Istället möttes han av stor skepsis. Att det på andra sidan jordklotet skulle finnas kulturer som kommit lika långt som den kristna administrationen var naturligtvis först och främst ett hot. Det var dessutom föga troligt, men om det ändå skulle vara sant, gjorde vi nog bäst i att blunda för det. Det skulle i sådant fall betyda att ännu en eller kanske flera fanns som kunde konkurera om den universella makten. Kyrkan hade fullt tillräckligt att hävda sig gentemot Islam och Araberna.

Till slut fick ändå Marco Polo berömmelse och ett erkännande. Jag inbillar mig att många av de turister som besöker Markusplatsen tror att torget är uppkallat efter honom och inte evangelisten, samt det faktum att hela världen idag hedrar honom genom att njuta Italienska nudlar en gång hämtade från det Österländska köket.

Resans huvudmål - konsert i Unipol Arena

Så var det då äntligen dags att få se en av mina musikaliska förebilder live. 1979 kom The Wall, skivan eller kanske snarare konseptet som verkligen satte Pink Floyd på kartan för den breda allmänheten. Från att ha varit skivrecensenternas och musiknördarnas heliga ko blev de inspiratörer för en hel värld. The Wall öppnade upp scenen för symfonisk rock igen under en tid då det mesta kretsade kring punk och friare musikstilar, men stängde samtidigt dörren för ett fortsatt arbete med gruppen. The Wall var Roger Waters idé och framgångarna med konseptet ökade klyftan mellan honom och de övriga medlemmarna i gruppen; David Gilmour, Nick Mason och Richard Wright. När albumet The Final Cut kommer ut fyra år senare 1983 blir klyftan ännu tydligare. Allt material på plattan är skrivet av Waters och på omslaget står det: av Roger Waters, framfört av Pink Floyd.

Den kanske mest omtalade konserten med The Wall är nog den i Berlin 21 juli 1990, ett år efter murens fall. Ett mastodontprojekt regisserat av Roger Waters framfört av Roger Waters och en rad gästande musiker, men utan Pink Floyd. Idén med att åter sätta upp The Wall inför en jättepublik kom från konsertagenten Mick Worwood. Till en början var Waters skeptisk. Tio år hade nästan gått sedan de första konserterna, ändå var Pink Floyd och The Wall ett känsligt ämne och Waters som inte ville ge nytt liv åt skiljsmässotvisterna, som nu äntligen börjat lugna ner sig. Konserten sattes dock upp och Worwoods idé om att samla in pengar till Leonard Cheshires minnesfond för krigsoffer förverkligades, samtidigt som det blev en hyllning till Berlinmurens fall. Konserten kostade omkring 10 miljoner dollar. 200 000 betalande besökare, ytterligare mellan 100 000-500 000 i publiken när grindarna öppnades strax innan konserten och cirka 500 miljoner TV-tittare i 35 länder kunde följa Roger Waters med vänner på Potsdamer Platz.

Nu var vi kanske 20 000 förväntansfulla fans i stadens basketarena. Roger Waters fyller 75 i år och själv har jag hunnit bli 58, men det sket vi i den där natten i Bologna. Nu var det fest med nostalgi, demonstrationer och uppmaningen; RESIST! Stå emot fake news och låt hjärtat vara med. Våga säga nej när något är fel. Allt till tonerna av Roger Waters och i några nummer David Gilmours fantastiska och suggestivt sugande harmonier. Ett minne för livet!

För fans till Pink Floyd - ta gärna del av mina reportage från Skog och det Svenska tribute-bandet P-Floyd.

Skog 2012 | Skog 2013

Stay tuned for more and keep that crazy feeling at

also @instagram, @youtube and @facebook

Källor: Wikipedia | streetartbio.com | Christer Bergström, militärhistoriker | UNIKABOXEN - Historiesidan