Emilia och Emilie höll hov på Österlånggatan 39 i Gamla Stan med inbjudna gäster. Jag var en av dessa som hedrats med en personlig inbjudan. En brokig samling av vänner och intresserade trängdes i det mysiga galleriet, som även används som ateljé av de två konstnärerna. 
Första gången jag träffade Emilia var när FoKo ställde ut i NK-passagen 2021. Jag fastnade inte bara för hennes förmåga att skapa spännande bilder utan även för hennes uttrycksfulla personlighet. Den kaxiga devisen I´m art som hon hängt på sig inför vernissaget skvallrar en hel del om hennes förhållande till konsten och att vara konstnär. Det i förhållande till musiken och närheten till diverse kända rockmusiker ger henne närmast rockstjärnestatus. När jag fotograferade henne ovanpå flygeln, som tillhör rockartisten Ralf Gyllenhammar, gled kjolen upp och blottade en tatuerad autograf av Slash, den ikoniska gitarristen i Guns n´Roses.
-Är nog ensam i världen med en tatuering av Slash, sa hon och log. Det såg ut som hon för sig själv memorerade händelsen och njöt.
Kombinationen av att inte bara förmedla intressanta bilder utan även kunna bjuda på en intressant och utåtvänd personlighet skapar förutsättningar, som inte är alla konstnärer förunnat. Har du inte förmågan själv blir du beroende av att andra skapar en säljande plattform kring ditt konstnärsskap, för att skapa ett intresse på den tuffa konstmarknaden.
Hennes konstnärskollega Emilie är inte raka motsatsen, men har en lite mer försiktig framtoning. De mörka solglasögonen inte minst, visualiserar detta och indikerar behovet av att inte avslöja allt. Jag tycker mig se det även i hennes konstnärliga uttryck där hennes varelser lockar fram minnen och berättelser, i högre grad hos betraktaren, än avslöjanden om hennes egna förehavanden. Hennes kornblå och kvadratiska reliefer av fogskum är ett annat exempel på närmast oändlig upptäckarglädje. Jag gjorde en jämförelse med att betrakta en brasa i en öppen spis. Eldens föränderliga strukturer ger ro åt själen och själv kan jag sitta i timtal och bara glo in i elden. På samma sätt skapar dessa reliefer med oändliga kombinationer av stora och små formationer en meditativ känsla, som ger betraktaren variation och något nytt vid varje möte.
De två konstnärerna med sina olika uttryck skapar tillsammans en spännande scen, där Emilia står för det lite mer provocerade och direkta medan Emilie hanterar oss betraktare och våra demoner. Båda hanterar förhållanden och utsatthet på ett naket sätt som jag gillar och attraheras av. Det förstärktes också under kvällen när gästerna i denna privata sfär steg för steg närmade sig varandra och bjöd på allsköns berättelser och erfarenheter. Det blev i sig en upplevelse och som en sa: -Det är ju detta som livet går ut på.
