Nordiska Akvarellmuséet

Efter rekommendationer av en vän här hemma åkte vi dag ett på vår konstrunda till Tjörn och Skärhamn med siktet inställt på Nordiska Akvarellmuséet. En magisk plats där det mäktiga västerhavet i all sin kraft bildar horisont mot resten av världen. Här uppförde Nordiska Akvarellsällskapet år 2000 en byggnad ritad av de Danska arkitekterna Niels Bruun och Henrik Corfitsen. Byggnationen som arkitekterna kallar Mötet blev det vinnande bidraget bland 386 förslag och består av en museibyggnad och fem gästateljéer uppförda på betongpelare i vattnet. Det är ett harmoniskt möte där inne och ute suddas ut och där besökaren hela tiden möter den omgivande och dramatiska naturen.

Konsten finns både ute och inne. Den aktuella utställningen Flora, Fauna och Kroppens tunna skal visade verk av Bernd Koberling, Lars Lerin, Bruno Liljefors och Maria Nordin. En finstämd utställning där inslagen av Bruno Liljefors akvareller skapade spänning och perspektiv.

I den stora salen längst in i muséet hade den Sydkoreanska konstnären Jongsuk Yoon skapat två väldiga muralmålningar, bilden till vänster. Kejsarens nya kläder säger jag lite oförskämt, men helt ärligt ser jag inte den storhet som förknippas med konstnären och har svårt att ta till mig detta. Hon själv säger: Mina idéer tar form på duken medan jag målar. Den färdiga bilden finns inte i mitt huvud. Det är målningen själv som säger vad jag ska göra. Det får mig att tänka på Hilma af Klint som också bara var ett verktyg som en högre makt styrde, men resultatet skiljer sig markant åt tycker jag. Kanske var jag inte mottaglig just denna dag.

Tre installationer finns placerade utomhus. Till höger Gunilla Hanssons Sjungande invånare från 2000, som påminner oss om klimatfrågan och hur vi hanterar den. Samma år skapade de Tyska konstnärerna Wolfgang Winter och Berthold Hörbelt Fyren av gröna drickabackar på ett litet skär alldeles framför muséet.

Uppe på höjden ovanför Gråskärsbadet återfinns Hulda, en aluminiumskulptur av Linn Granlund installerad 2016. Hulda är en hyllning till kvinnorna som skötte hem och familj på egen hand när fäder och män var på sjön. Konstnären beskriver själv arbetsprocessen på Nordiska Akvarellmuséets blogg 2016-06-21: -När jag skapar, modellerar och gjuter ser jag det som en historisk process. Arbetarskjortor, fiskegarn, trädstammar transformeras till nutid – i aluminium.

En liten lustig detalj är Skärhamns glada kyrka som syns på det inledande bildcollaget. Gud är glad är budskapet som Svenska Kyrkan vill ge till alla de tusentals seglare som årligen besöker hamnen. Skärhamn är centralort för många segelregattor där Tjörn Runt kanske är den mest kända. Hamnen har under lång tid varit fylld med båtar. Under 1900-talets första hälft var Skärhamn Sveriges största hemmahamn för mindre fraktfartyg så kallade tonnage.

Kartan till vänster ger en bild av södra Bohusläns arkipelag som bildar kust mot Västerhavet. Vi delade upp Vår Konstrunda på två turer från utgångsläget/basecamp Vänersborg.
Dag 1) Vänersborg - Tjörn Dag 2) Vänersborg - Skaftö

Skulptur i Pilane

Skulptur i Pilane ingår i någonting som kallas för Världens svettigaste konstrunda. Besökare på Nordiska Akvarellmuséet uppmanas; Cykla, spring eller gå dig varm mellan konsten på Nordiska Akvarellmuseet via slingrande vägar till natursköna Skulptur i Pilane.

Uppmaningen lockade, men för vår del var bilen ett alternativ som gjorde det möjligt för oss att besöka denna fantastiskt vackra skulpturpark, där inte bara skulpturerna fick oss att hämpna. Landskapet är bedårande och det är fullt begripligt att parken bedöms av The Guardian som en av Europas tio bästa skulpturparker. Varje år sedan 2007 ställs nya skulpturer ut från ledande konstnärer världen runt, men den mäktiga Anna högt uppe på berget blir alltjämnt kvar. Den Spanska konstnären Jaume Plensa är det som skapat denna vackra och 14 meter höga skulptur, som nu blivit ett landmärke för hela Västkusten och funnit sin permanenta placering här i Pilane. Collaget nedan är ett litet urval av de skulpturer som fanns på plats vid vårt besök.

1) Girl feeding a two headed rabbit - Kim Simonsson, Finland

2) Night descend - Charlotte Gyllenhammar, Sverige

3) Pool - Tony Cragg, Storbritanien

4) Anna - Jaume Plensa, Spanien

5) Talking point - Per Svensson, Sverige

6) Out/Giant - Charlotte Gyllenhammar, Sverige

7) Spring - Tony Cragg, Storbritanien

Spår från Järnåldern

Det är en magisk plats, i synnerhet när du blir medveten om det vidsträckta historiska perspektivet. Utgrävningar på 1980-talet har visat att människor bebott platsen redan för 8000 år sedan. Man har funnit keramik som kan härledas till neolitisk tid, då människorna började lämna sitt nomadliv som samlare och jägare för att bli mer bofasta. Just här etablerades omkring 4000 fKr den första jordbrukskulturen på våra breddgrader. Det är svindlande. Det stora gravfältet med sina domarringar, högar, runda stensättningar och resta stenar härrör från perioden Kristi födelse och fram till 600-talet, men platsen har sannolikt varit i bruk under betydligt längre tid. Uppskattningsvis tror forskarna att platsen används för gravsättningar från 500-talet fKr och åtminstone in på 1000-talet av en eller flera gårdar. De döda brändes och medgav på så sätt gravar osynliga för oss. Aska och benbitar grävdes kanske bara ner i en grop eller rent av spreds för vinden i en minneslund, vem vet. Några spår av Kristen gravsättning har dock inte påträffats på platsen. Det som skiljer en Kristen begravning under Vikingatiden från en traditionell är att kroppen är placerad i öst västlig riktning i harmoni med kyrkobyggnaden och med huvudet åt väst. Det är dock sannolikt att den civilisation av sjöfarare som fanns här en gång hade kontakt med både Kristna och Muslimer. Strax söder om Pilane seglade vikingaskeppen in mot avlastningsplatsen i Hoga och lossade varor ända från Orienten. Fynd på platsen bekräftar denna omfattande handel.

Känslan att vandra runt i detta kulturlandskap och titta på samtida konst är minst sagt häftig. Kanske är det som förenar större än det som skiljer oss åt. Är vi så annorlunda egentligen från våra förfäder som en gång trampade omkring här? Verktygen är andra och en stenåldersmänniska skulle säkert undra varför en smartphone är lika viktig för oss som yxan var för dem. Vi å andra sidan skulle ha stora svårigheter att bemästra de utmaningar som var deras vardag. Vi kan gjuta i aluminium och skapa fantastiska skulpturer, men vad är det egentligen vi vill ska bestå i tusentals år? Vilken bild vill vi ge framtida besökare som speglar vår civilisation, förutom vårt radioaktiva avfall som vi snyggt och värnadsfullt begravt i betongsarkofager i urberget?

Kanske är vår tid, Homo Sapiens tid, ett sammantaget arv, där några 100 000 år bara blir en marginal i helheten. Talking Point av Per Svensson högt upp på berget i Pilane ger besökaren en tankeställare. Med några metalltavlor i stålfundamentet beskriver han den geologiska tidsskalan. Den geologiska tidsskalan sträcker sig från jordens bildande för drygt 4,5 miljarder år sedan fram till nutid. Tiden delas in i eoner, vilka i sin tur delas in i eror och perioder. För fanerozoisk tid, yngre än 541 miljoner år, finns ytterligare finare steg, såsom epoker. Allt detta gör mig yr, men samtidigt stolt på något vis. Stolt över att vi vet allt detta, men vad vet vi om framtiden och kan vi stackars krakar påverka den? Epoken Homo Sapiens kanske inte varar för evigt.

Jag känner då; Ta vara på din stund på jorden och njut!

Galleri Lagret Grundsund

Galleriets öppettider tisdag-söndag 13-18 passade oss utmärkt. Det gav oss möjlighet att se oss omkring i samhället, prata lite med ortsbefolkningen och stilla vår hunger på restaurang Smultron och Tång.

Fredrik Landergrens inbjudan till vernissage och utställning ...målningar från Stockholm till Skaftö var anledningen till att jag och min fru Ingela begav oss västerut för en liten minisemester. Fredrik lärde vi känna i en föräldragrupp på Kungsholmen i samband med att vår dotter Fredrika föddes. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamt.

Vi är båda uppvuxna på Lidingö och har båda gått i Bodals Skola med gemensamma vänner. Fredrik är ett par år äldre så vi hade aldrig något umgänge då. Då var varje år i skillnad viktig, nu är vi helt plötsligt lika gamla.

Det som är härligt med Fredrik är att han inte bara är en skicklig konstnär som skapar bilder som berör, han är också en berättare med en förmåga att skapa intressanta samtal och sociala relationer. Självklart var han på plats i galleriet och välkomnade oss och alla andra till utställningen. Att som konstnär vara med på sitt vernissage är tämligen naturligt, men som Fredrik närvara alla dagar som utställningen är öppen tror jag är ganska unikt.

Att bjuda på sig själv och ge alla besökare något mer än bara betraktandet av verken skaper en vidare upplevelse och en viss förståelse för konstnärens inre drivkrafter och mening med sitt skapande. Det ligger i betraktarens ögon brukar det heta och friheten bör inte störas av några tillrättavisanden, men Fredriks beskrivningar av människorna, platserna och kärleken triggar bara fantasin och förstärker närvaron av egna erfarenheter och upplevelser. Det blir som saltet i fiskgrytan som släpper fram och förstärker alla smaker och rätt använd skapar en gastronomisk harmoni.

Fornstugan i Fiskebäckskil

Fornstugan från slutet av 1600-talet är ett av samhällets äldsta hus, och det enda som inte har ändrats. Det var bebott fram till början av 1900-talet av en, och ibland två, familjer. Huset ligger nära Mossebacken och Kvarnberget.

Det ägs av Sjöstjärnan, en intresseförening, där Kristina Jarnedal är ordförande och en eldskäl för bevaradet av de berättelser och den kunskap som så lätt faller i glömska. Förutom Fornstugan ansvarar föreningen för underhåll och drift av Kvarnen, Gamla Skolan som nu är föreningens samlingslokal samt Bökeviks badplats. Föreningen är även delaktig i visningarna av den Wilhelmsonska Villan och står för annonsering, bokning och insläpp. Själva visningen står paret Wilhelmsons barn och barnbarn för.

Bilden till höger på Kristina är hämtad från Lysekilsposten. Till vänster exempel på Carl Wilhelmsons måleri; Viken 1901 Malmö Konstmuseum.

Vi träffade Kristina i Fornstugan och det blev en intressant och givande föreläsning i den trånga och lite kyliga stugan. Kristinas engagerande berättelser värmde som en kamin när hon tog oss till 1700-talet när sillen kom och fick vattnet runt öarna att koka av fisk. Med sillen kom alla som ville ha sin del av detta guld från havet och invånarantalet steg. På 1800-talet blev Fiskebäckskil ett skutskepparsamhälle med ståtliga kaptensvillor. Mot slutet av 1800-talet började transformeringen mot badort. 1860 bildade några Kaptener ortens första badbolag, Badrestaurangen. Det blev ett misslyckande som sannolikt berodde på bristande erfarenhet av dylika inrättningar, men kort därefter bildades ett nytt badbolag med varmbadhus och restaurang på Fiskholmen. De investerade i kallbadhus på Mansholmen och ett societetshus. Då badbolaget inte ofattade något hotell eller pensionat fick badgästerna bo hemma hos befolkningen. Detta ledde så småningom till att ortsbefolkningen anpassade både befintliga hus och nybyggen för att passa för uthyrning. Byggnationen ökade och det höjdes ett varnande finger att natur och kulturintressen var hotade. 1909 bildades föreningen Sjöstjärnan med syfta att verka för Fiskebäckskils förskönande. Fiskebäckskilssonen och konstnären Carl Wilhelmson var mån om sin hembygd och såg med oro hur husexpansionen hotade naturintressena. Under 1930- och 40-talen når Fiskebäckskils Badinrättning AB sin höjdpunkt. Fiskebäckskil hade då blivit ett känt begrepp för många semesterfirare. Vill du läsa mer om Fiskebäckskil och utvecklingen från fiskehamn till pittoresk sommarvistelse för storstadsbor besök nuvarande badhotells hemsida; gullmarstrand.se

Carl Wilhelmsons målningar har inspirerat många konstnärer och dokumentrar en tid när fisket fortfarande var betydelsfullt. Fredrik Landergren som själv ända sedan barnsben på 1960-talet varit badgäst här i Fiskebäckskil nämner Carl Wilhelmson som en inspirationskälla i sin utställningskatalog. Bilden nedan är från Norra Hamnen i Lysekil på andra sidan Gullmarsfjorden där restaurang Norra Hamnen 5 såg till att vi mätta och glada kunde återvända till hotellet i Vänersborg.