UNIKABOXEN reser längs Ångermanälven

I år tänkte vi göra en resa av det som normalt bara är en transport längs E4:an från släkten i Skellefteå och hem till Stockholm. Väg 94 mot Malå och sedan in på väg 90 som slingrar sig i inlandet förbi Lycksele, Åsele, Junsele, Slollefteå och Kramfors. Från Åsele hade vi sällskap av den mäktiga Ångermanälven ända fram till havet och E4:an strax norr om Härnösand. Söder om Åsele dyker det upp ett ortsnamn som kändes bekannt, Sörstrand.

En liten by vid vägs ände med två boningshus och några lador. Det var ändå mäktigt att besöka en ort med samma namn som vårt familjenamn trots att familjen inte har någon anknytning till orten. Efter en fotografisk orgie vid skylten tillsammans med myggen var det åter dags att sätta sig i bilen och styra mot Junsele där jag bokat två dubbelrum åt oss på ortens Bed & Breakfast. På hemsidan såg allt toppen ut och kvinnan som tog emot min bokning var välkomnande och serviceinriktad på alla sätt, men när vi rullar in på huvudgatan och ser fasaden på byggnaden tänker vi alla; kan det verkligen vara här, det såg ju så mysigt ut? Visst hade vi kommit rätt och visst var det mysigt och toppen på alla sätt, men det var någonting knepigt med Junsele. Alla husen såg bortglömda och ledsna ut med sina slitna fasader och efter tio på kvällen försvann allt mänskligt liv och rörelse och det enda som hördes var några hundar som skällde från någon gård långt utanför. En smått ruggig känsla trots att detta var en av sommarens finare nätter, med både värme och avsaknad av regn.

Bilderna ovan är tagna en vacker sommarnatt i juli runt midnatt. Jag och min fru (vågade inte gå själv) promenerade runt i samhället en kanske två timmar och det enda livstecken vi kunde se var bilen som körde in på huvudgatan i bilden ovan. Det bor 895 bofasta i Junsele enligt statistik från 2010. 1965 bodde här 1 473 personer. En avfolkningsbygd som så många andra. Upptäckt bara för att vi för en gångs skull tog en annan väg än E4:an och för att Junsele ligger på lagomt avstånd från Näsåker och Nämforsen.

Vid Nämforsen i Näsåker finns Scandinaviens mest omfattande hällristningsområde. Ungefär 2300 figurer är ristade i klipphällarna strax nedströms kraftverksdammen. De vanligaste motiven är älgar, båtar och människor. Det finns också fiskar och en mängd gåtfulla figurer. Det är lätt att nå de flesta ristningarna genom spångar, broar och uppbyggda bryggor på Laxön. Ristningarna på Brådön och Notön är otillgängliga när forsen är frisläppt, vilket sker dagligen mellan15 juni och 15 augusti. Vattenkraftverket minskar vattenflödet i älvfåran under större delen av året, men under sommaren släpps forsen fri för att återskapa dess ursprungliga miljö och ge turisterna en dramatisk inramning av ristningarna.

Det av Vattenfall AB helägda vattenkraftverket stod färdigt 1947. Det är känt internationellt som det kultiverade kraftverket. Under exploateringen räddades den unika hällristningsmiljön från kraftig förstörelse av dåvarande riksantikvarie Jon Sigurd Curman. Det var första gången under vattenkraftsepoken som kulturmiljöer i Sverige, i samband med vattenkraftsutbyggnad, fick ett skydd och ett värde i sig. Under sommarmånaderna spills 125 kubikmeter vatten per sekund förbi turbinerna dagtid, det så kallade turistvattnet. Detta för att ge turister en chans att få uppleva hur forsen såg ut före exploateringen. 2006 provade Vattenfall om det fanns acceptans hos de lokalt boende och myndigheter för en minskning av spillet till förmån för en större elproduktion. Förslaget väckte stora protester och även länsstyrelsen i Västernorrlands län ansåg att detta skulle påverka kulturmiljön runt hällristningsområdet negativt. Vattenfall AB har inte gått vidare med förslaget. Kraftverket har en effekt på 113 MW och har 3 aggregat med Kaplanturbiner. Fallhöjden är 22 meter.

(Faktatext hämtad från Wikipedia)

På www.namforsen.com kan man läsa om hällristning i allmänhet och om ristningarna vid Nämforsen i synnerhet. Faktatexten nedan är hämtad från en informationsfolder som finns för nedladdning på siten.

Nämforsen ligger vid en del av Ångermanälven som är rik på förhistoriska boplatser. Älgen var ett viktigt byte och det mest avbildade djuret, men sannolikt var laxen den viktigaste resursen under vistelsen vid Nämforsen. Älgen återgavs utan horn och ingår i ett symbolspråk som vi i dag har svårt att tolka. Figurerna har tillkommit tidigast då landhöjningen frilade hällarna, cirka 4000 f.Kr medan de yngsta ristningarna har likheter med sydsvenska figurer från cirka 1000 f.Kr.

Bilderna i Nämforsen föreställer också skepp med manskap, ett vanligt motiv i Sydsverige. I Nämforsen har skeppen ofta en stäv i form av ett älghuvud. Vattenvägarna har uppenbarligen haft betydelse. Fynd av flinta tyder på att långväga kontakter kan ha förekommit tidigt här. Mängder av arkeologiska fynd som samlats in från stränderna markerar att Nämforsen varit en viktig mötesplats för människor. Troligen har man återvänt varje år för ceremonier och samvaro vid vattenfallet.

Under början av yngre stenålder (Neolitikum) gick en smal fjord eller vik av Bottenhavet fortfarande långt in i Ångermanland. Under fjärde årtusendet f.Kr. nådde denna havsnivå ända fram till Nämforsen, vars nedre del då låg drygt 70 m ö. h. Under tiden då forsen som idag kallas Nämforsen stiger ur havet på grund av landhöjningen, var platsen en del av en ca 6 mil lång havsvik som bestod av öar och skär.

Arkeologerna tror att de allra äldsta hällristningarna kan ha ristats av stenålderns jägarfolk för mer än 6.000 år sedan ( ca 4.000 år f.Kr.). Den tid då ristandet vid Nämforsen nådde sin höjdpunkt tror man kan ha varit runt 2200-2000 f.Kr. Under den här tiden syns också ett östligt inflytande i det arkeologiska fyndmaterialet. Även sättet hur vissa figurer framställs indikerar kontakter österut. Några hundratals år efter höjdpunkten ser vi en nedgång i ristandet och vi (arkeologerna) tror att man slutade rista på hällarna i mitten av bronsåldern. Den stora mängden hällristningar vid Nämforsen visar på att området varit en viktig plats under forntiden, som mötesplats, boplats och även kultplats.

Hällristningarna har med all säkerhet funnits i folks medvetande i alla tider och har därmed varit en betydelsefull del av kulturlandskapet ända från stenåldern. Figurerna på hällarna viskar tyst om magi, kulthandlingar eller religiösa riter och ceremonier, som vi i dag bara kan ha teorier kring.
Just här upplevdes sannolikt naturens urkraft långt innan vattenkraften började utnyttjas i det moderna samhällets tjänst. Denna hällristningsplats har också en särprägel inte bara genom naturmiljön. Här återfinns bildmotiven både från de nordliga jakt- och fångstkulturerna och de sydliga jordbrukskulturerna. Figurerna med olika motiv och stilar synliggör kontakter med Nordnorge, Ryssland och Sydskandinavien.

De människor som gjorde hällristningar och hällmålningar levde för flera tusen år sedan. De äldsta bilderna kan vara 7000 år och de yngsta drygt 3000 år gamla. Då levde människorna av jakt och fiske. Man bytte boplats flera gånger per år, allt efter säsong och djurens vandringar. Ofta valde familjerna att slå läger vid stränder av sjöar eller vattendrag. Flera tusen sådana boplatser har påträffats i området. Flyttningarna skedde mestadels längs älvdalarna, från kustlandet upp i skogslandet och vidare till fjällterrängen. Antagligen samlades man ibland för stora gemensamma ceremonier och festligheter. En sådan samlingsplats verkar Nämforsen ha varit. Där har arkeologer funnit bosättningsspår på stränderna intill hällristningarna.

Vad betyder bilderna?

Forskarna har inget entydigt svar på vad bilderna betyder. Älgar verkar ha varit det viktigaste villebrådet. Men det är nog inte bara praktiska skäl till att just älgar avbildas så ofta. Det troliga är att djuren också har tillmätts en magisk och rituell betydelse. Den majestätiska älgen kan till exempel ha ingått i en världsbild som även befolkades av andra mytologiska varelser. Alla folk har i alla tider föreställt sig en andlig värld. Vi kan i dag inte förstå den idévärld som de forntida hällbilderna representerar. Ändå stimuleras vår fantasi av dessa figurer. Varje nutida besökare vid en forntida ristning eller en målning får göra sin egen tolkning.

Ådalen är benämningen för området vid Ångermanälven, på älvens väg ut mot havet från Junsele och nedströms. Huvudorterna är Sollefteå och Kramfors. Ådalen har också ristats in i våra hjärtan som platsen där Svensk militär öppnade eld mot obeväpnade sågverksarbetare som demonstrerade vid Lunde 1931.

Ångermanälven är en av Sveriges vattenrikaste älvar och har varit en viktig transportväg för timmar från inlandets skogar till kustens sågverk. Idag är älven mest ett facinerade inslag i en natur som fler och fler storstadsmänniskor sätter värde på och är villiga att betala en slant för att få ta del av.