Bergstaden Røros - idag en mysig men kall turistort

Røros trähusbebyggelse är bland de äldsta i Europa. Staden grundades år 1644, när man upptäckte kopparmalm i området. Med tiden blev Røros, som ligger på en svagt sluttande platå 628 meter över havet, en av Norges viktigaste gruvstäder. Idag är hela Røros som ett levande museum, och hela stadskärnan är kulturmärkt. Ge dig ut i stadens smala gränder och gamla bakgårdar som är fulla med små trevliga butiker och hantverkare. Här kan du passa på att köpa lokalt tillverkad keramik, kläder och mat, så beskriver Visit Norway staden på sin hemsida och det blev ett mysigt besök med både lunch och eftermiddagskaffe i stadens anda; lamm från trakten och fika på ett mysigt café med lokala bakverk.

Även om solen var framme var luften lätt isig. Denna plats är en av Norges kallaste med ett köldrekord från 1914 på –50,4 °C. Nu var det sommar och ganska långt från rekordet, men ändå var det skönt med en dunjacka och mössa.

Kyrkan mitt i byen

Røros kyrka uppfördes mellan åren 1780-1784. Kopparverket både bekostade och byggde kyrkan. Ett tydligt tecken på vilken lönsamhet företaget hade under perioden slutet av 1700-talet och vilka avsevärda överskott som producerades varje år. Förutom kyrkobygget bekostade och genomförde företaget årligen tre till fyra nästan lika omfattande byggnationer. Kostnaden för bygget av kyrkan uppgick till 23 000 riksdaler. För att få ett litet perspektiv på hur mycket pengar detta var och hur samhällsstrukturen såg ut innan idéer om politisk ekonomisk fördelningspolitik fick gehör, motsvarade kostnaden ungefär 450 årslöner för en gruvarbetare.

Att Kopparverket såg till att Røros fick en ståtlig kyrkobyggnad var naturligtvis inte bara prestige och omsorg för samhället. Kopparverket ägde samhället genom cirkumferensrätten, ett lagstadgat privilegium som gav företaget ensam äganderätt till alla naturresurser inom 44 km radie runt Røros. I den äganderätten ingick även människorna som bodde inom detta område. Kyrkan, tron på livet efter detta och den kristna lagen blev ett praktiskt verktyg, som naturligtvis förstärktes av att Kopparverkets logotyp fanns både på och inne i kyrkan. Människor som levde på gränsen, utnyttjade i generationer kunde ändå acceptera detta och förhålla sig till denna högst orättfärdiga behandling, för om de underkastade sig och levde fromt väntade himmelriket.

Detta himmelrike kunde alla få en glimt av i Røros kyrka. Den ljusa och skira interiören stod säkert i bjärt kontrast till smutsen, slagghögarna och gruvarbetarlivet utanför. Fortfarande häpnas man av interiören, de ljusa marmoreringarna och de skira gardinerna. Även exteriört imponerar kyrka med sitt femtio meter höga klocktorn, som syns från alla väderstreck, och sin något speciella arkitektur där mittskeppet består av en lite utdragen oktogon. Det är en stor kyrka som rymmer hela 1 600 sittande besökare. Norges femte största kyrka. Byggd i sten, men med en interiör helt i trä.

Husen på Sleggveien vittnar om tuffa förhållanden

Eftersom kopparverket var så betydelsefullt fick det stora privilegier, varav det viktigaste var cirkumferensrätten. Den innebar ensamrätt till alla naturresurser inom 44 km radie runt Røros. Där ingick en bit av det vi nu kallar Gränslandet, nämligen norra delen av Femundsmarka nasjonalpark. Cirkumferensrätten gällde såväl mineraler som skog, vattendrag och människorna som bodde inom denna radie. De fick visserligen en liten lön men var tvungna att arbeta åt verket när de blev ombedda. Redan i början av 1700-talet var man tvungen att söka sig utanför cirkumferensen för att få ved till de ständigt brinnande smältugnarna. Kopparverkets enorma behov av ved har därför präglat stora delar av landskapet i Gränslandet.

Högst upp på Sleggveien invid den stora slagghögen finns några hus bevarade som vittnar om de hårda förhållanden som rådde i gruvsamhället för de som inte hade möjlighet till självhushållning genom djurhållning och mindre gårdsbruk. Här bodde hantverkare, dagsverkare, pigor och drängar. Även vissa personer med etnisk avvikande tillhörighet som lockats till platsen, hamnade här invid slagghögen. Utsikten från fönstren i en del av stugorna var begränsad till slagghögens mörka siluett. Interört var det ännu mörkare och kallt även på sommaren. En öppen spis mitt i stugan var den enda värmekällan och samtidigt platsen för att värma gröten, som var grundfödan morgon, middag och kväll. En salt sill kunde ge lite extra smak när tillfälle gavs.

Idag är stugorna ett pittoreskt inslag och turister får guidning i de trånga utrymmena, Det som slår mig är att det vi tar för givet idag inte är en självklarhet för alla. Världen blir bättre och bättre, klyftorna mellan rika och fattiga länder minskar. Likväl finns det människor som lever under dessa förhållanden idag 2019. Livegna och utstötta. De finns överallt, i alla världsdelar och i alla länder. De finns hos oss i vårt trygga land. Det skyddsnät som jag vuxit upp med har monterats ned och gäller inte längre alla. Vårt land blir mer och mer beroende av enskilda initiativ, insamlingar och ekonomiska intressen. I vissa fall skulle jag säga att vissa företag fortfarande har en sorts Cirkumferensrätt. Jag tänker då på vissa företag inom läkemedelssektorn som har ensamrätt på vissa sjukdomar och upphovsrätten till vaccin.