Tre konserter och skoj i Champagnebaren

Fredagen i Parken är en mellandag som arrangörerna gärna experimenterar med. Schlagerfesten på torsdagen är som regel krävande och många vill ta det lite lugnt på fredagskvällen för att orka med lördagens final med paraden. Det öppnar upp för att testa lite nytt. Så blev det även i år och stora scenen bjöd på tre imponerande konserter. Först ut var Viktor Norén, följd av Linnea Henriksson och sist en mäktig uppvisning av Agnes. Mixen passade utmärkt och gav också utrymme för samtal och mingel i Champagnebaren.

Nilla Fischer, en kämpe inte bara på fotbollsplanen, kom till hyllan i Champagnebaren för att signera sin bok Jag sa inte ens hälften. Det blev några bilder och senare på kvällen en pratstund om barn, fotboll och vilka positiva förändringar hon sett under sin långa karriär inom damfotbollen. -Den stora förändringen som faktiskt gör skillnad är de huvudsponsoravtal som nu tecknas med kvinnliga fotbollsspelare. Det ger inte bara ekonomisk styrka till våra stjärnspelare utan förändrar hela synen på damfotbollen, sa hon och berättade vidare hur viktigt det är med förebilder.

Idrott och idrottsrörelsen har bidragit till mycket gott i samhället, men har också cementerat många fördomar genom trångsynthet och en vägran att anpassa sig till förändringar. Rädslan för förändringar som kan påverka patriarkatet och röra om bland våra könsroller är en het potatis idag. Vuxna litar inte på att barn kan hantera en öppen och transparent dialog. Barn måste skyddas, styras och uppfostras för att inte hamna utanför ramen. Vi har sett det bland kommentarer i sociala medier och jag har själv upplevt det på fotbollsplanen när jag jobbade med knattefotboll. Alla dessa kommentarer som marginaliserar och förminskar individer med ett visst kön eller på något annat sätt avviker från normen kring hur man ska vara och bete sig, måste ifrågasättas. Vi måste säga ifrån - Det där är inte okej. Nilla Fischer beskriver vikten av förebilder och att få drömma fritt inom idrotten. Tjorven och Lillan tar upp det i sitt invigningstal från sin synvinkel, men med samma syfte, att i andra hitta sig själv.

En dragqueen kan aldrig göra någon av de femåriga flickorna, pojkarna eller ickebinära barnen homosexuella eller transsexuella – för dom föddes som det.

Men om vi båda hade fått en saga läst av en dragqueen eller en liten teaterguidning när vi var barn så hade vi förstått att vi inte var ensamma. Att dessa rum som litteraturen, konsten, teatern, musiken erbjuder är rum som också tillhör oss och där alla får vara precis som dem är. Där får vi mötas, skapa och drömma fritt.

Borlänges Mick Jagger

Med några vänner från uppsättningen av Hair på Göta Lejon bjöd begåvade Viktor Norén publiken på en hel liten konsert. Cedrik Hammar och Melinda De Lange hjälpte till att lyfta sången med sina ljuva stämmor och Jesper Adefeldt på gitarr och Erik Jonsson med både bas och dragspel såg till att kompet funkade. Rockigt och finstämt i en härlig blandning. Stones hit från 1968 Jumpin Jack Flash gav mig mest gåshud. Mellansnacken var utlämnande och nakna med hög igenkänningsfaktor, samtidigt som där fanns mycket humor och värme. Uppväxten i Borlänge i ett hem där musiken var central skapade förutsättningar för de tre bröderna Norén, men det var inget som då imponerade på skolkompisarna. Redan under skoltiden bildades Sugarplum Fairy. Viktor var bara tretton år. Tillsammans med brorsan Carl och kompisen Kristian Gidlund skapade de musik och uppträdde lokalt. Efter sex år 2004 kom genombrottet med singeln Sweet Jackie skriven av Viktor och Kristian. De blev turné utomlands och i Tyskland imponerade den snygga och uttrycksfulla sångaren Viktor på både publik och ledare inom showbiz. Det ledde till en filminspelning där Viktor fick huvudrollen som Mick Jagger i produktionen Das Wilde Leben från 2007.

Likheten med stjänan i Stones är inte slående, men för Viktor har Mick Jagger alltid varit en stark förebild. I ett av mellansnacken berättade han om hur han framför spegeln lekte och härmade idolen tills han hittade ett ansiktsuttryck som skulle visa på likheten. Något som även testades på publiken i Pride Park och jodå det funkade.

Bröderna Norén, Gustaf, Carl och Viktor, har gjort ett stort avtryck i den Svenska musikfabriken. Carl och Viktor med Sugarplum Fairy och storebror Gustaf genom åren i Mando Diao. Förutom framgångarna i de numer kultförklarade banden har bröderna fortsatt att skapa musik i olika sammanhang och med olika samarbetspartners.

Det enda som talade mot denna lilla magnefika rockkonsert i Pride Park var tajmingen. Inte framförandet i sig utan tiden. Klockan sju var tidigt och publiken inte riktigt mogen. Det var fortfarande ljust i Parken och stämningen inte optimal för genren. Jag hade lagt om ordningen och startat med Linnea Henriksson, men QX-Ronny, som ansvarig, hade säkert sina skäl.

Med glittrande ögon och ljuv stämma

Linnea Henriksson är en stor artist och känslig låtskrivare. Känslig och skicklig i sitt hantverk. I den mogna och insiktsfulla Den stora dagen som hon framförde i Pride Park på fredagskvällen berör hon verkligen ett ämne som åtminstone fick mina ögon att tåras. För mig är det för sent. Båda mina föräldrar är döda och det jag tog för givet är för sent att reparera.

Men den fina texten handlar inte bara om att se sina föräldrar och deras behov av uppmärksamhet. Den kan lika gärna belysa relationer i allmänhet och hur lätt det är att ta andra människor och deras engagemang för givet. Det är en uppmaning till alla att vara snäll, generös och bjuda på några uppmuntrande ord lite då och då. Ge beröm till dem som bidrar. Låt de få veta att du gillar det de gör.

Såg programmet Den blomstertid på SVT. En serie där Linnea och Tusse besökte en skola med målet att genom musik skapa samhörighet, glädje och självförtroende hos eleverna. Hopplöst och naivt tyckte jag och trodde inte att det skulle bli intressant TV. Kändes lite som när Birgit Friggebo uppmanade till att sjunga We shall overcome för att lösa hotbilden mot invandrare, och Lasermannens härjningar, på ett möte i Rinkeby Folkets Hus 1992.

Men jag hade fel. Det blev en mycket finstämd dokumentär där artisternas utmaningar och frustration synliggjordes, parallellt med elevernas situation. På onsdagen i Parken fick jag åtminstone ge Tusse välförtjänt beröm för insatsen, som i mångt och mycket handlade om att uppmärksamma elverna, peppa dem till att våga och ge dem beröm. Inte bara i skolan fokuserar vi lite för mycket på att glaset är halvtomt istället för att se det som halvfullt. Det gör skillnad att se möjligheter istället för att fokusera på fel och misstag. All forskning och utveckling bygger på misstag. Empiriska studier bygger på erfarenhet och erfarenheter får du av dina misstag.

Madonnan från Vänersborg

Det har hänt en hel del sedan vinsten i Idol 2005. Sjuttonåringen fick genom segern komma ut i världen och fick snabbt valuta för sin investering. Mellan åren 2006-2010 regnade nomineringar och utmärkelser över henne. Hon fick MTV European Music Award 2009 som årets bästa Svenska artist. Samma år tog hon hem MP3 Music Awards i kategorin Årets House/Dance/Trance. 2010 blev hon utnämnd till Årets artist på Gaygalan och även Årets bäst klädda artist på ELLE-galan.

Allt gick mycket fort och på bara några år hade hon nått toppen. Fyra studioalbum, en rad singlar med internationell framgång och representation i både Svensk och internationell TV hade brutit isen. Populariteten i Sverige kröntes 2010 med ett framförande tillsammans med Björn Skifs på Kronprisessan Victorias bröllop med Prins Daniel. Året innan 2009 hade hon hittat kärleken och inlett ett förhållande med Vincent Pontare. En framgångsaga i hyperspeed, som fick konsekvenser. 2014 började kroppen säga ifrån och hon var tvungen att bromsa upp och ta en paus.

– Jag hade jobbat stenhårt i tio år och fått vara med om otroliga saker världen över. Men tempot var så högt och det satte sig till slut i kroppen. Jag tog ett blodprov vid avbrottet och värdena var helt upp och ner, de visade på långvarig stress, berättade hon då i en intervju med tidningen Gaffa.

2020, mitt under Pandemin, annonserades hennes come-back med albumet Magic Still Exists. En passande titel på en release som fansen väntat på i åtta år. Men de fick vänta ytterligare ett år, även om spåret med monsterhiten Fingers Cross släpptes.

Det finns en distans hos Agnes som skapar magi. En integritet som utstrålar respekt och att hon är osårbar, men så ibland spricker den hårda fasaden och avslöjar ett inre med både passion och kärlek. Det är just den här mixen i hennes framträdanden som gör henne spännande och skapar stjärnstatus. Utan den hade hennes fantastiska kostymer, magnefika lasershow och medryckande musik bara varit något i mängden. Det är personen Agnes och hennes presentation av sammanhanget som gör showen unik. Hon är en stor artist, som gått igenom en hel del sedan första mötet i Tanto 2012. Det är över tio år sedan och reportaget från den Pride festivalen visar att det hänt en hel del med Unikaboxen också.