Röjigt värre

Både besökare och personal var laddade inför den avslutande festen i Parken. Efter en lyckad parad med 130 föranmälda ekipage och omkring 40 000 registrerade deltagare enligt arrangören var det dags att fira. Det var trångt redan utanför Parken och gräddfilen för press från 2019 var stängd. Jag var hänvisad som alla andra till kön genom säkerhetskontrollen.

Men inne i Parken var firandet i full gång och personalen i Champange-baren tog emot mig och alla törstiga besökare med öppna armar. Stämningen var uppsluppen inget kunde stoppa oss. Nu skulle vi verkligen fira att Paraden hade genomförts utan några tråkigheter och att hela Prideveckan varit en enda lång manifestation för kärlek.

Vädret hade också varit på vår sida. En regnig dag av fyra får anses som mycket väl godkänt.

Mina förväntningar inför kvällens uppträdanden på Stora Scenen var ganska ljumma. Även om jag visste att Gunn Lundemo gjort ett fantastiskt jobb och skapat ett imponerande musikaliskt avslutnings-fyrverkeri med både internationella och nationella artister, var jag mest fokuserad på att mingla runt bland besökarna. Skapa nya vänner och underhålla gamla.

Mina kompisar i Champagnebaren underhöll mig med motiv och såg till att jag inte behövde gå törstig. Gubben var kung och bara njöt av allt härligt.

Drag i publiken

Rosetta Baybay var extra tjusig dagen till ära med kostym från Dominika Skansen och C.U.M Clubwear. Dragikonen Viva Toivonen var självklart också på plats. Stora bilden nedan med kompisen Angiee.

Jan-Erik är mannen bakom drugan Rosetta Baybay. Jan-Erik och jag har sedan mötet på Stockholm Pride 2012 träffats varje år och tillsammans firat de mänskliga rättigheterna. En tradion sedan några år tillbaka är att skåla upp en flaska Champagne på avslutningsfesten.

Så gjorde vi även i år. Det smakade naturligtvis extra gott nu efter den långa isoleringen. Som vanligt lovade vi varandra att inte vänta ett helt år till nästa gång. Samtidigt är det också häftigt att längta.

Bilden till höger på oss är från tisdagens Dragrace på Mälarpaviljongen och tagen av vår gemensamma nyvunna vän, fotografen och filmaren William Prado, som tillsammans med sin tvillingbror Fredrik hängde med hela veckan och busade med oss.

Försiktig inledning från stora scenen

När Le Clash inledde akt ett var många av besökarna inte redo utan minglade fortfarande runt i parken. Så även jag. Det var egentligen först när Le Crash kom in en andra gång som jag lämnade Champagnebaren och tog plats i scendiket. När sedan Mia Schotte och hennes väninnor i Super Femmes dök upp på scenen blev placeringen permanent ända fram till pausen mellan akt ett och två.

Lyckades ändå missa Balkans Beyonce Sara Jo som gjorde allt för att marknadsföra årets Europride i Serbiens huvudstad Belgrad. 12-18 september skulle den första Europride i ett land på Balkan genomföras. Den 17 september skulle höjdpunkten, Paraden äga rum. Redan på tisdagen den 13 september meddelade Serbiens president Aleksandar Vučić att demonstrationstillståndet återkallats. Detta på grund av att myndigheterna inte kunde garantera säkerheten.

Inför Europride hade motståndarna mobiliserat och genomfört en rad motdemonstrationer, där bland annat Kyrkan med Patriarken Porfirije i spetsen eldat på och skrämt upp folket:

De vill vanhelga det heliga äktenskapet och familjen samt tvinga fram ett onaturligt förbund för att ersätta äktenskapet

Trots motståndet och hot från högerextrema grupper genomfördes lördagens parad. Det blev stökigt och enligt TT greps ett 30-tal personer av de 6 000 poliser, som hade till uppgift att skydda demonstranter och åskådare. Ibland ställs frågan om Pride och kampen för mänskliga rättigheter fortfarande är aktuell, räcker det inte nu. Svaret är nej. Inte ens inom Europas gränser kan vi garantera fundamentat i de av FN stadfästa mänskliga rättigheterna för alla människor. Det är skrämmande att en manifestation för kärlek får så mycket hat och hot riktat mot sig. Därför behövs Stockholm Pride och alla andra Pridefestivaler som vägvisare och förebilder.

Nostalgi av högsta kvalitet

När veteranerna i Kool & The Gang steg upp på scenen hände det något både i scendiket och i publikhavet. Från den kaotiska urladdning som Kalush Orchestra hade skapat inföll en sorts avvaktande och lite högtidlig stämning och alla i parken började närma sig scenen. Med låtar som Celebration och Get down on it fick de publiken att fullständigt smälta. Ljudet var absolut perfekt och rattades av egna tekniker. Jag fick ståpäls när blåsarna gick loss på hornen. Det var länge sedan jag hörde en sådan tajt och ren ljudbild. I de flesta produktioner idag ligger en störande underton i form av en distad bas som bara dunkar. Den passar inte all musik. Det var otroligt befriande att bli attakerad av ett magnefikt mellanregister.

Bandet bildades 1964 av bröderna Robert och Ronald Bell. Robert var då 14 år och hans yngre bror 13. Lillbrorsan dog 2020 men på Pridescenen fick publiken se att Kool 72 år fortfarande håller. Höll sig lite i bakgrunden men fick komma fram i ett bassolo.

Kool & the Gang är väl bra. Men står de verkligen på rätt scen? skrev Matilda Thorén i sin recention publicerad i QX dagen efter och det kan vara så att hon känner till något som jag inte vet, men vi var i alla fall många som uppskattade deras närvaro och bedriften av Gunn Lundemo att få hit dessa ikoner.

Kvällens höjdpunkt

Trots megabandet Kool & The Gang, New York bandet Betty och ett avslutande medley av Le Crash var det underbara Melanie och den kärlek hon spred från scenen, som blev kvällens final och höjdpunkt.

En minikonsert med sex låtar som fullständigt golvade publiken. En charmigare människa får man leta efter. Det är omöjligt att inte älska henne. Efter konserten fick jag träffa hennes föräldrar och förstår vem hon brås på. Underbara människor.

Och med detta var festen i Parken slut för denna gång. En sista vända till Champangebaren för att ta farväl av vännerna. Ta några avslutande bilder för att föreviga känslan och den låga som nu brinner, som ska brinna ända fram till nästa år och till nästa Pride Festival.

Tack alla som velat delta i detta reportage för att visa världen att vi vågar.

#dagsattbekänna färg