På grund av pågående renovering av Kulturhuset var årets Pride House flyttat till Clarion Hotel vid Hornstull. För att markera detta på ett tydligt sätt bjöds alla in till ett opening party måndagen den 29 juli. 
Ivrig och förväntansfull var jag tidigt på plats för att hämta ut biljett med dogtag och för första gången bevis för min ackreditering. Det blev tre band att stolt bära på min högra handled och ett smycke runt halsen designat av kusinerna Mariette och Jenny Hansson. Varje år tas ett smycke fram till Stockholm Pride och årets dogtag var ett halssmycke bestående av en stav i plexiglas med gravyren Lovebeats, en detalj i magnetisk metall, samt en tillhörande svart kulkedja. V-et i Lovebeats var ersatt med ikonen för play och Mariette förklarade tanken i en intervju på Stockholm Prides hemsida: -Play-tecknet i Lovebeats står för att vi ska låta kärleken spela fullt ut.
Parallellt med smycket hade kusinerna även tagit fram en öl på samma tema och självklart var Mariette på plats för att underhålla gästerna i hotellobbyn. En hotellobby som blev väldigt full av människor under kvällen. Jag frågade hotellets VD 
Björn Callin, i bild ovan i mitten, hur tillresta hotellgäster reagerar när de knappt kan ta sig fram till incheckningsdisken. -De allra flesta upplever våra arrangemang som spännande och detta är inte första gången vi engagerar oss. Det finns alltid en klick människor som behöver hanteras utifrån ett missnöje. Vi är vana att hantera dem och deras klagomål. Det är en naturlig del i kundmötet. Att vi engagera oss i Stockholm Pride har varit naturligt och något som vi gjort under flera år, men att flytta Pride House hit är en utmaning, men när vi fick frågan fanns det ingen tvekan utan det var fullt naturligt för oss att tacka ja,sa han stolt och gav samtidigt en eloge till Mingelmartin, hotellkedjans egna festfixare och partyproducent.
I hotellets konferensavdelning var alla rummen uppbokade med paneldebatter, föreläsningar och introduktionskurser och det var många som trängdes i de små rummen. Utanför fick jag tillfälle att bekanta mig med några nyckelpersoner. Den nya ordföranden för Stockholm Pride Vix Viktoria Herjeryd berättade om årets tema Vi behövs och att behovet av ödmjukhet inför saker som är fel och behöver rättas till finns överallt och något som är viktigt att bära med sig. Vi pratade lite om interna skandaler, ekonomiska problem och den mediala bilden av en organisation som Stockholm Pride. -Det finns inga helgon och är man överens om det blir det lättare att hantera avvikelser som en naturlig del i det vardagliga arbetet, blev min lite fria tolkning av hennes svar på min fråga om hur hon tänker hantera och förebygga ekonomiska oegentligheter och oetiskt uppträdande inom organisationen. I vimlet utanför föreläsningssalarna lockades jag av Yolanda Bohms tischa med texten The First Pride Was A Riot och frågade om jag fick ta några bilder. Då berättade hon vem hon var och att hon skulle vara värd på stora scenen i Pride Park under onsdagens invigningsshow. 
Yolanda pratar gärna om språket och hur språket både kan frigöra och förgöra. Som författare, spoken-word-artist, konfrencier och föreläsare använder Yolanda ständigt språket som verktyg och hon vill genom sitt sätt att beskriva sin vardag som transperson skapa en bredare förståelse och stötta sina systrar och bröder inom denna utsatta grupp. Självmord ser en tredjedel av alla transpersoner som enda lösningen, när kropp och själ inte hänger ihop och det delvis eller inte alls går att identifierar sig med det kön som tilldelats en vid födseln.
Årets tema Vi behövs får en helt annan klang när jag inser hur stort gapet är mellan fakta och vad som sägs vid frukostbordet, pratas om i omklädningsrummet eller skrivs om i tryckt och digitalt media. Det är ofta en fixeringen hos media på intima detaljer och sensationella företeelser. Gärna chokerande korthuggna berättelser med fokus på sex och kön. Arne som sedan många år lever tillsammans med sin äkta man Henrik belyste just denna fixering i ett av våra samtal under invigningsfesten på Clarion Stockholm. -Fortfarande, år 2019, kan jag få frågan, men hur gör ni då, vem är liksom man och vem är kvinnan i ert förhållande?
Vi skapar karikatyrer och försöker att förstå det som avviker mot normen genom att sätta in det avvikande i en normativ context. Det blir fel och stöttar snarare gränsdragningen genom att förlöjliga allt utanför istället för att genom fakta verkligen försöka förstå och tillsammans diskutera utmaningar och lösningar. Att identifiera sig som transperson till exempel har inget med sexuell läggning att göra. Egentligen gör vi saker mer komplicerade än de är. Enligt Anders Hansen, psykiatriker och aktuell på SVT med den populärvetenskapliga serien Din hjärna, beror vårt beteende till stor del på hur vår hjärnas funktioner utvecklats under de omkring tvåhundratusen år människan existerat. De signalsystem och skyddsmekanismer vi utvecklat härrör från en tid fylld av faror och där individens överlevnad och möjlighet till fortplantning hängde på hur väl gruppen kunde försvara sig mot andra grupper. Hotet kunde komma från både rovdjur, rivaliserade människogrupper och avvikelser i den egna gruppen. Evolutionen har på så sätt format vår hjärna, genom det naturliga urvalet, att dem med de bästa förutsättningarna överlevde och spred sin gener till nästa generation. Idag ser vår värld och hur vi lever i den helt annorlunda ut, men hjärnan är den samma, med samma signalsystem och skyddsmekanismer. I princip har ingen utveckling skett under de senaste hundra åren, samtidigt som världen vi lever i utvecklats explosionsartat. Detta lilla sandkorn på den mänskliga utvecklingens vidsträckta sandstrand utgör 0,5 promille av vår tid på jorden och idag kan vi nog säga att vi nått en nivå där det naturliga urvalet är satt ur spel, när inte bara de starkaste överlever utan alla. Vill vi utveckla människosläktet och förädla arten måste vi själva göra det urvalet. Tekniken finns redan idag att genom fosterdiagnostik och DNA-matchning styra avkomman och på så sätt uppdatera människan. Hur kommer det att påverka oss? Kommer det leda till ett samhälle som är mer inkluderande och resultera i en större förståelse för att avvikelser är bra och inte ett hot?
Jag gissar att det var mitt uråldriga signalsystem i min hjärna som gjorde att jag uppe i hotellets konferensvåning drogs till en person med två tunga kameror hängande på sina axlar. Kamerorna signalerade grupptillhörighet och kanske visste hon något som kunde hjälpa mig och min kamera. Kunde vi kanske jaga tillsammans? Hade hon fått vittring på något lämpligt byte? Visste hon något som jag kunde använda mig av?
Det funkade. Hon jobbade för TT och vi hade inte bara ett utan flera trevliga och intressanta samtal under den Pride Vecka som där och då invigdes.
