Presentatörer Tess Merkel och Kenny Salomons

Min närvaro i Parken inleddes med ett besök i massagetältet. Ryggen var tämligen slut efter fyra dagars intensivt plåtande och jag led av en låsning som jag ville bli kvitt. Hos Top Performance Institute fick jag en behövlig behandling som stärkte mig både fysiskt och psykiskt. Jag var redo att ta mig an fredagens utmaningar, både framme i pressdiket vid stora scenen och bland besökarna. Som tidigare i veckan blev Champagnebaren ett bra ställe för att knyta kontakter och känna av stämningen. Ikväll visste jag att The House of Revlon skulle köra sin Mini Ball där, något som jag inte ville missa. Kvällen till ära hade Viktor och Alexander klädd upp sig i utmanande lekdräkter från Chambers of Love med bara rumpor för att skapa extra stämning och locka gäster.

Först ut på stora scenen var underbara Kristin Amparo som tillsammans med bandet Combo de la Musica skapade ljuv musik. Lite för tidigt och lite orättvist mot en av våra absolut mäktigaste röster, men upplägget var Hits och nostalgi så producenten Gunn Lundemo hade säkert en anledning till schemaläggningen. Tema Hits och nostalgi för en Pridepublik omfattar förvisso en hel del soul, men kanske mer åt disco och club.

När Tess och Kenny presenterade The Choir by ABBA the Museum började besökarna fylla på framför scenen, men någon större rusning blev det inte förrän CRASH med sin fartfyllda hyllningsshow till Brittney Spears drog igång. Det blev något som allas vår Lill Lindfors kunde utnyttja när det blev dags för hennes repertoar. Då blev det nostalgi på riktigt för oss gamlingar, men jag hade redan lämnat stora scenen och tagit position i Champagnebaren i väntan på The House of Revlon. Därför missade jag Mia Schottes framträdande i duon Miio och det blev endast några distansbilder från Lills show. I gengäld hade jag bra läge i den catwalk som började formas och där deltagarna skulle visa upp sig och sina kreationer i The Stone Wall Mini Ball medan det var paus på stora scenen. Tyvärr blev det problem med synken och programmet från stora scenen körde igång innan eventet på motsatta sidan var klart.

Fick senare också möjlighet att be Mia om ursäkta för att jag missat hennes scenframträdande när hon var tillbaka och roddade i Champagnebaren.

The Stonewall Mini Ball

The House of Revlon and RFSL are giving you a Stonewall Mini Ball to remind us, who started a movement by standing up for us all

En show utöver det vanliga för alla, men med strikta regler, där deltagarna tävlar mot varandra i olika kategorier. På Europride här i Parken förra året mötte jag The House of Revlon för första gången och blev tämligen tagen. Massor av humor blandat med glamour och med en stor portion allvar. Allvaret handlar om rätten att få synas så som jag tolkar det. Att jag föll för formen tror jag beror på min egen fascination över miljöer där det är tillåtet att få uttrycka sig, uppträda i en annan kropp, som en annan människa, eller bara klä ut sig. Jag spelade amatörteater när jag var yngre och gillade att få vara någon annan och uttrycka mig på ett sätt som jag inte behövde stå till svars för. Genom att tolka en roll och sedan ge mig hän blev för mig en terapi. Ett sätt att lära mig vem jag är och hur jag kan vara. Denna alternativa runway ser jag också som frizon och en hyllning till diversity - wich means understanding that each individual is unique, and recognizing our individual differences.

Innan denna expressionistiska hyllningsorgie var helt avsultad började akt två från stora scenen och det var sång- och danstrion CRASH som inledde med en kraftfull och intensiv hyllning till Kylie Minogue och hennes hits.

If I were a boy

Adam Risberg är personen bakom karraktären Admira Thunderpussy. I en intervju med SVT Nyheter 1 mars 2017 berättar han för Amina Adelai om fenomenet Dragshow och hur ett lyckat framträdande kan kasta ljus över att könsroller bara är roller som vi klär oss i.

– Om jag klär mig som kille bemöts jag helt annorlunda än om jag kommer i drag. Det säger ganska mycket om människor, och om hur larvigt det egentligen är att fästa så stor vikt vid ytliga attribut som ändå kan ändras i ett svep.

– Genom att växla mellan olika roller kommer jag närmare de djupare egenskaper som egentligen är viktiga i en människa. Då blir ytan ganska betydelselös. Det är en charad liksom, det är underhållning.

Kvällens show var imponerande med både flärd och humor. Slutscenens strip till Beyoncé's If I Were a Boy var gripande och satte verkligen fingret på vårt sätt att hantera och döma andra människor och vår individuella kamp med att förstå oss själva.

En del av den Svenska musikexporten

Nyligen har TV-serien Det Svenska Popundret gått i SVT och påmint oss om storheter som Denniz Pop och Max Martin. Strax innan musikstudion Cheiron på Fridhemsplan växte sig stor internationellt började två killar experimentera med remix, scratch och skivproduktion från ett annat hörn av Stockholm.  Det var Robert Wåtz och Rasmus Lindvall, mer kända som Rob'n'Raz. Tillsammans med vokalister som Papa Dee och Leila K skapade de dansmusik som monsterhiten Got To Get. Låten gjorde Leila K till en internationell stjärna. Kvällen bjöd på en annan internationell stjärna Tess Merkel, känd för sin medverkan i Alcazar. Got To Get ingår inte i det normala repertoaren, men hon fick klart godkänt - blame it on the disco.

YMCA

Så kom de tillslut. Kultbandet som skapat en av signaturmelodierna till hela Pridegrejen. Village People släppte låten YMCA 1978, ett år innan händelsen i Socialstyrelsens trappa här i Sverige och den blev snabbt en discohit och lite av en dörröppnare. Bög var fortfarande ett skällsord, men det började bli lite coolt att vara gay. Åtminstone började det bli legitimt att besöka gayklubbar och njuta av Glad To Be Gay med Tom Robinson Band. Även för en straight person. Av de sex originalmedlemmar som var med när Village People bildades var det faktiskt bara tre som var öppet homosexuella. Mer om 1970-talets sista år och mina första möten med Pride finns att ta del av i jubileumsreportaget Tio År Med Pride.

Victor Willis, karaktären motorcykelpolis, var med som solosångare på den första plattan som släpptes 1977 men hoppade sedan av redan 1979. Inför gruppens 40-års jubileum blev han åter engagerad och har sedan dess turnerat med bandet. Från början var Village People ett musikprojekt skapat av produktionsbolaget Can´t Stop Production och något band fanns inte förutom sångaren Victor Willis. Den första plattan väckte intresse, klättrade på listorna och ett behov skapades att visa upp någonting live. Jacques Morali och Henri Belolo, personerna bakom produktionsbolaget, insåg att det inte skulle räcka med Victor, en kör och några studiomusiker. Det skulle heller inte räcka med ett traditionellt band för att visualisera begreppet och göra rättvisa åt musiken. Här behövdes ett koncept och inför platta nummer två hade pusselbitarna fallit på plats. Genom att mixa erfarenheter från Broadway och musikalscenen med samtidens grupptänk formades en helt ny family, Village People. Scenen var redan full av familys, som The Jacksons och The Ritchie Family, men den här konstellationen var mer öppen och inkluderande. Konceptet höll också över tid och blev tämligen oberoende av vilka som gjorde rollerna i denna never ending story. Mannen som en gång kläckte idén, Jacques Morali, dog 1991, men konceptet lever vidare som ett självspelande piano, där behovet av nytt material är minimalt och publikens nostalgiska minnen med låtskatten maximal. Nuvarande rolluppsättning är: Victor Willis (Cop/Admiral), Angel Morales (Native American), James Kwong (Construction Worker), Chad Freeman (Cowboy), James Lee (G.I.) och James J.J. Lippold (Leatherman).

Kvällen blev magisk och publikens engagemang visade tydligt att detta var ett nummer värdig Pridepubliken.