Nya minnen signerat Ernst Billgren

Det var den för mig lite svårfångade Ernst Billgren som denna gång lockade mig och min fru Ingela till Nationalmuseum. Pretantiöst och utfört med precission imponerar hans varierande konst, men vad vill han säga?

Det är inte bara konsten som imponerar. Personen bakom konstverken är minst lika imponerande. Verksam som målare, skulptör, grafiker, scenograf, författare, debattör och formgivare, är det en person som både, syns, hörs och lämnar ett bestående avtryck efter sig. Om jag frågar nätet vad han vill med sin konst beskrivs han som någon som ständigt utmanar och ifrågasätter, rentav utbildar - vad konst är, vad den ska vara till för och vem som bestämmer dess värde. Genom att använda sig av en bred palett av uttryck och material, som han mycket väl behärskar, vill han öppna upp för nya sätt att se på konst och dess roll i samhället. Han blandar tradition med populärkultur och högt med lågt.

Men är han då en riktig konstnär med en riktig utbildning eller bara en populär ifrågasättare som leker med sig själv och oss? Nej, hans konstnärsskap är inte bara en medial produkt exponerad genom effektiv marknadsföring. Den grundar sig i ett tidigt brinnande engagemang för konsten. Under tidigt 1980-tal studerade han på Valands Konsthögskola i Göteborg och sedan 1997 är han ledamot i Kungliga Akademien för de fria konsterna eller som vi brukar säga Konstakademien, så han är definitivt en riktig konstnär och en av våra stora samtidskonstnärer, men det utesluter inte att jag har lite svårt att fånga själen i hans konst.

Genom att måla andras bilder slipper jag den egna smaken och får därigenom en helt annan frihet. Då kan jag måla vad som helst. Vi är dvärgar som står på jättars axlar. Det är ett sätt att levandegöra tidigare generationers måleri, kunskaper och ideal, men med en ny berättelse.

/Citat av Ernst Billgren hämtat från Nationalmuseums beskrivning av konstnären inför utställningen

Det bör kanske tilläggas att verken i utställningen Nya minnen verkligen är nya och framställda 2024-2025. 25 verk som inte bara visar konstnärens förmåga att hantera olika tekniker, utan även produktiviteten. Imponerande. Kurator för utställningen har varit Per Hedström, som med hjälp av scenograf Joakim E Werning skapat miljön.

Han blandar tradition med populärkultur

Bilden av Carl XIV Johan i 1800-tals kabinettet tillsammans med alla förnäma och tidstypiska artefakter från överklassen är ett iögonfallande exempel på hans sätt att blanda högt med lågt. Överhörde ett par som tyckte att detta var lite för lågt. Till och med under bältet och som de sa, något som kommer eller borde få konsekvenser. Minns inte de exakta orden.

Men här fångar Ernst mig. Här förstår jag honom och tycker att bilden är läcker och placeringen vågad, men knappast provocerande i en aktuell kontext, utan snarare inspirerande. Jean Babtiste Bernadotte, anfadern till vår nuvarande kungaätt, skulle enligt en skröna haft en tatuering med texten Död åt kungar, vilket fångats i målningen på Kungens bröst, MORT AUX...
Skröna eller inte så var hans vurm för republiken dock allmänt känd och 1797 uttalade han detta tydligt; Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister.

Som invandrad och adopterad kronprins och sedemera Kung av Sverige fick Jean Babtiste dagtinga inte bara med sin övertygelse om republiken, han fick även underkasta sig den Svenska Lutheranska Kyrkan och fick ett Svenskt namn, Johan. Men under alla vackra och väldekorerade kostymer fanns hela tiden hans kulturella arv och tidigare erfarenheter. Här finns många referenser till dagens sekulerade och mångkulturella Sverige.

Nya minnen, heter utställningen som jag tycker på ett fint sätt inspirerar till eftertanke. Under huden, under det för ögat synliga, finns berättelser, levnadsöden och främmande kulturer som berikar och fördjupar våra relationer med andra människor och krossar stereotyper och fördomar. Ernst Billgren är djup och allt fastnar inte direkt. Han är underfundig och inte alltid så tydlig, men han har något till alla, om du bara ger honom lite tid och funderar mer på dig själv och vilka tankar som föds i dig och mindre på vad han vill förmedla. Du som betraktare har makten och det är i dig som konsten får liv och betydelse. För mig växte hela utställningen när jag hemma i lugn och ro återupplevde den, mina bilder och gjorde lite research inför publiceringen av detta reportage. Befriande i en tid med snabba klipp, one-liners och binära förklaringar.

Bonnard och Norden

Kuratorerna Linda Hinners och Per Hedström har verkligen fått till en fin utställning, där besökarna får genom Bonnards måleri tillfälle att här; upptäcka nya aspekter i den nordiska konsten och samtidigt se fransmannens egen konst i nytt ljus, som det står i presentationen från Nationalmuseum.

Pierre Bonnard (1867–1947) hade stor inverkan på andra konstnärer, både under och efter sin livstid, inte minst i Norden. 1939 anordnades i Oslo, Göteborg och Stockholm den dittills största utställningen av Bonnards måleri utanför Frankrike. I Sverige var Bonnard en utgångspunkt för den så kallade Göteborgskolorismen. Konstnärer som Ragnar Sandberg, Karin Parrow och Ivan Ivarson tog intryck av Bonnards målningar som fanns att se i Sverige. I Finland spelade Bonnards konst en viktig roll för den så kallade Septem-gruppen, där konstnärer som Magnus Enckell och Ellen Thesleff ingick. Utställningen undersöker också det unika förhållandet mellan Bonnards psykologiskt mångbottnade måleri och norrmannen Edvard Munchs bildvärld.

Direkt och levande, som om du var där...

Även om det var Ernst Billgren som var anledningen till besöket kunde vi inte låta bli att ta en titt in i Bonnards bildvärld. För Ingela var det andra gången, men själv hade jag inte sett utställningen förut. Kontrasten mot de ganska tunga bilderna som Ernst skapat var slående. Här vilade en lätthet i hans ögonblicksbilder, som han gärna skapade i atelén utifrån minnesanteckningar och skisser. -Direkt och levande, som om du var där, var Ingelas beskrivning av hur bilderna påverkade henne och jag kunde bara hålla med. Bland Bonnards bilder fanns även exempel på Nordiska konstnärer som bevisligen påverkats av honom och hans lätthet med att förmedla känslor och igenkännande. Ovan en målning med blå häst av Thorvald Erichsen målad 1907 och nedan till höger har jag smugit in Bohemens bröllop målad av Edvard Munch 1927. Bredvid den hänger en kvinnostudie av Inge Schiöler från 1933. Tre av många fina exempel på detta från utställningen.

Sammanfattningsvis blev det ännu ett lyckat besök på Nationalmuseum, ett museum som presenterar konsten och våra nationalklenoder på ett pedagogiskt sätt och i en synnerligen vacker miljö.