Avslutning i Parken

Så kom han då tillslut, min trognaste Pride-vän, Jan-Erik. Inget drag, men med en tjusig 1700-tals inspirerad dräkt och en dam???

Det var trots allt samma vanliga och högst ovanliga Jan-Erik som dök upp. Ett kärt återseende efter min stora besvikelse från Schlagerkvällen. En Schlagerkväll utan honom eller någon av hans alter egon är ingen riktig Schlagerkväll. Jag hade verkligen saknat honom och våra samtal över en flaska Champagne.

I år blev det sparsamt med både samtalen och Champagnen. Några bilder och en litet resumé över året som gått för att uppdatera status var allt vi hann med innan han och pojkvännen alltför tidigt lämnade parken. Så här i efterhand en stor besvikelse för mig och säkert för honom också. Fick han valuta för inträdet? Blev avslutningen i Parken den final och manifestation han förväntat sig?

Sannolikt inte. Mitt bidrag hade säkert också kunnat varit mer omfamnande. Närvaron splittrades av min jakt på bilder och gjorde mig mindre mottaglig för att stanna upp och lyssna. En av tvillingarna från Festivalen 2022 dök upp och propsade på att göra en ny liten reel med mig och Jan-Erik. Det rann tyvärr ut i sanden och känslan av tomhet blandat med en smått uppgiven trötthet fick mig att på väg hem inse att jaha, det var det det...

Vid utgången mötte jag Christian, min uppdragsgivare under den fantastiska sommaren 2021 med Cést La Vie Sundays på Patricia. På Lidingövägen utanför Parken hittade vi en bänk där vi summerade årets Pride Week Stockholm och resonerade kring relationer, behovet av kommersiella inslag för att säkra finansiering och drömmar om framtiden. Trots att det finns mer att önska och att det blir allt svårare att samlas under en och samma fana gav samtalet hopp och glädje. Veckan hade gett mig mycket och jag gick hem med en varm känsla i bröstet.