UNIKABOXEN firar New Oreans 300 år tillsammans med Louisiana Avenue och vänner på Scalateatern

Pär Stenhammar

Är man fostrad och har växt upp med en far som heter Bosse Stenhammar, där det vardagliga umgänget kunde omfatta både internationella som Svenska storstjärnor och där musik och entertainment alltid funnits med, är det naturligt men inte självklart att Pär axlat manteln och blivit en magnet för artister som vill hylla New Orleans och musiktraditionen där. Efter en kort visit i tävlingen Idol 2007 började Pär i projektet Lovestoned. Gruppen fick tidigt skivkontrakt vilket resulterade i en Tysklandsturné och ett mindre lyckat deltagande i Melodifestivalen 2010. Bidraget slogs ut i Malmös delfinal. Med Louisiana Avenue verkar Pär nu ha hittat hem. Första gången jag träffade Pär var i somras på självaste nationaldagen den 6 juni i Kungsträdgården. Arrangemanget Smaka på Stockholm hade anlitat ett gäng artister och sist ut på scenen var Louisina Avenue. Intensiteten och spelglädjen påverkade mig starkt och sedan dess har jag försökt att följa bandet. Sommarens väder var fördelaktigt för all sköns utomhusaktiviteter och att det skulle regna fanns inte, men den kvällen som Louisiana Avenue med Pär Stenhammar skulle få Vita Bergsparken att vibrera öste regnet ner. Redan vid Ringvägen förstod jag att det inte bara var en skur och ställde in mitt deltagande. Därför var denna kväll på Scalateatern mitt andra efterlängtade möte med bandet och vilken kväll det blev - helt fantastiskt.

Bosse Stenhammar

Bosse började som 20-åring i början av 1960-talet och blev med Vispråmen Storken och Mosebacke Etablissement en drivande kraft bakom flera verksamheter och musikarrangemang med koppling till främst jazz och visor. Tillsammans med Git Magnusson drev han Mosebacke i närmare 30 år. I 17 år drev han Stockholm Jazz & Blues Festival från premiären 1980. För att hitta den rätta inspirationen till sina arrangemang besökte han New Orleans varje år. Det blev över 40 resor som arrangerades som en gruppresa för intresserade musiknördar och aktiva musiker, numer känd i dessa kretsar som New Orleans Resan. Bosse börjar närma sig 80 år och nu är det sonen som får se till att hålla traditionen vid liv. Nästa resa är 29 april - 8 maj 2019. Intresserade kan besöka hemsidan neworleansresan.se. Bosse uppmärksammades nyligen med Jazzkattens specialpris för sina, som juryn uttryckte det, betydande insatser för svenskt jazzliv och fick av publiken på Scalateatern stående ovationer när en spotlight riktades mot honom i salongen.

En ny sångfågel

Fina recensioner och 2018 års Olle Adolphsson stipendiat borgar för kvalitet. Johannes Cornell skrev i DN efter släppet av debutskivan:

- Fullängdaren "Jag har funderat på en sak", som innefattar båda singlarna, rör sig mellan jazz och visa, med texter på svenska. Det är musik som vinner mycket på just språket, men tilltalet är också musikaliskt okonstlat och direkt. Andra har gått före i samma spår – Sarah Riedel, till exempel. Men Ginsburg har sin egen timbre och en närhet till sin musik och sina texter som känns distinkt personlig. En viss poppighet smyger sig osökt på, samtidigt som musiken ekar av samma gammelsvenska traditioner som Jan Johansson och andra utvecklade på 60-talet.

Jag blev mycket imponerad av henne och särskilt av hennes version av Summertime tillsammans med trumpetvituosen Peter Asplund. Då reste sig håren och det var så vackert att tårarna nästan började flöda. Intensivt och generöst på ett bjussigt och öppet sätt. Rakt in i hjärtat.

Gunhild Carling

Trombonisten från Skåne som skapar varité och show och kan skaka liv i vilket dammigt gammalt gubband som helst behövde bara visa sig på scenen för att temperaturen skulle höjas till tropisk nivå som i självaste New Orleans. Kvällens insats var när hon gick lös på blockflöjten och visade att jazz inte är instrumentberoende. Hoppas det fanns någon skräckslagen musiklärare bland publiken, som fick en fingervisning.

Magiska Peter Asplund

Han inledde kvällens andra akt ensammen på scenen. En hyllning till Kingen - the one and only Louis Armstrong. Peter spelade rörande vackert och mina tankar for iväg till dem som inte längre finns med oss. Kära Mamma, min kompis Jonas och hans pappa Bengt, som var ett stort fan av New Orleans sonen Satchmo. Han sa många gånger till oss tonåringar som föredrog pop framför jazz; en dag grabbar kommer ni också att njuta av den här musiken...

I ett mellansnack drog Peter en historia om Armstrong, en liten näsduk till blöta ögon som lättade upp och fick publiken att skratta. Det var när Armstrong mötte president Nixon på Washington flygplats efter ett Europa gig. Den samlade pressen hade totat ihop Kungen med Presidenten vilket resulterade i att Nixon för att samla poäng som landsfader frågade världsstjärnan om det var någonting han kunde göra för Kungen. -Vore det inte snyggt om presidenten kunde bära min väska när vi tillsammans tar oss in i vårt gemensamma hemland, sa Louis och så blev det. Det Nixon inte visste var att väskan innehöll diverse droger från Amsterdam och att han genom symbolhandlingen hjälpte King Louie att föra in dem genom tullen.

Efter den historien spelade Peter What a wonderful world och Amanda Ginsburg sjöng. What a wonderful show...

Jazz Parade à la New Orleans

Tillsammans med Storstan Street Brass fick publiken uppleva gatans musik och bjöds på en musikalisk resa till New Orleans. Bandets kapellmästare Leon Falk introducerade oss till ett Mardi Gras i miniatyr och tillsammans till tonerna av Oh when the saints... paraderade vi ut till teaterfoajén där musiken fortsatte från den lilla scenen. Det var trångt, svettigt och absolut härligt.

Jazzveteranen och New Orleans älskaren Jesse

När musiken tystnat och publiken mätta av den musikaliska anrättningen lämnat lokalen fick jag en mysig pratstund med Jesse Lindgren. Han bjöd både på öl och gamla minnen. Han berättade bland mycket annat om sin röda Pimp Suite, som inhandlades i New Orleans för länge sedan och som mest blivit hängande i garderoben. Det var hans fru som propsade på att han skulle köpa den och kvällen till ära dammades den av och fick nytt liv. Mot slutet av konserten åkte kavajen av och hatten byttes mot en King kepa som Leon Falk satte på honom backstage. En fin hyllning från en trombonist till en annan. Pär kom och satte sig hos oss en stund och tillsammans summerade vi kvällen; en dramatisk början med Marcus som 15 minuter innan showen fick föras till sjukhus och Magnum Coltrane Price, som kort före lämnat walk over, blev det trots allt en helt magisk show med lysande Dom Pipkin som stand in vid pianot. Passade på att ge Hjalmar Leissner, som också blev kvar i baren till stängning, en eloge för gitarrspelet på kvällens funknummer och om jag förstod det rätt kommer han att till våren vara ordinarie i Louisiana Avenue. Ser fram mot en vår och sommar med många musikaliska äventyr. Under tiden kan man krypa ner i källaren på S:t Clara i Gamla Stan på tisdagar och lyssna på Bierhaus Four med Jesse. Mer information hittar du på Jesses hemsida.

Tack till alla medverkande

*sjukdom och familjeangelägenheter hindrade tyvärr Marcus och Magnum från deltagande men som Anders Pihl skrev i sin recension på sajten Lira hanterades detta ...på ett typiskt New Orleans-vis: ju mer sorg och bekymmer, desto mer glädje i musiken.

Stay put with the big easy at unikaboxen.net - always more to come