Som en vän uttryckte det på Facebook borde denna dag egentligen inte finnas om vi alla betraktades som jordlingar. En benämning som Kyrkoherde Camilla Lif använde sig av i sin betraktelse av den kristna skapelseberättelsen. I tolkningen beskriver hon Guds första skapelse som en hermafrodit, varken man eller kvinna. Långt ifrån den klassiska bilden av hur Gud skapade kvinnan från ett revben av mannen.
Let’s all work together to make this day unnecessary.
Half of the power and full wages for women.
Jag kan tycka att vi borde kommit längre, men arvet efter skeva sociala strukturer tar tid att bygga bort. Det är ändå bara hundra år sedan kvinnan fick rösträtt och myndigförklarades. Utvecklingen mot en mer accepterande kultur tar tid och går stegvis. Det är ingen rak linje, utan ibland går vi tillbaka några steg och hamnar i de sedan länge upptrampade spåren där klassiska härskartekniker ser till att kvinnors medverkan förminskas och deras åsikter marginalisras. Det är otroligt tråkigt att se detta 2022 och samtidigt förlösande att se vad kvinnor kan åstadkomma utan manlig inblandning. Min önskan har alltid varit att tillsammans som jordlingar skapa magi.
Att betrakta Jesus som den första feministen och evengelierna som de första försöken att skapa en gemensam plattform där män och kvinnor tillsammans skapar ramar för ett rättvist och harmoniskt samhälle i fred och frihet är för mig nytt och tämligen svindlande. Besvikelsen blir då av förklarliga skäl om möjligt ännu större, eftersom vi vet att hans ord och visoner redan bara några årtionden efter hans död på korset eliminerades av maktens män. De kvinnliga lärjungarna vid sidan av de tolv, som hade en betydande ställning under Jesu liv, sopades under mattan och glömdes bort. Den manliga dominansen från Judendomen blev ordningen även i den nya religionen Kristendomen.
Jag gillar verkligen Camillas ord som rör om i det etablerade och moderniserar Kristendomen. Hon är inte ensam om detta, men det är få präster som så tydligt skapar handling av orden. Mannifestationerna varje år den 8 mars på internationella kvinnodagen är bara ett exempel, men ett sannerligen häftigt exempel. Att bjuda in sexologen och författaren Sandra Dahlén som från podiet lovordade clitoris är modigt. Mycket modigt.
Att bjuda in Leo.B och hennes DJ-rigg är också modigt. Det var tack vare henne jag hamnade i detta inferno av kvinnlighet. Hennes dansanta blandning av Mello och Eurovision blev naturligtvis svår att sitta still till, lokalen till trots. Det dansades i bänkraderna och på den fria ytan framför altaret. En otrolig känsla som förde min tankar till den Amerikanska södern och dess Babtistkyrkor fulla av musikaliska utsvävningar och utlevelse. Jag trodde väl aldrig att jag skulle få uppleva det i Svenska Kyrkan.
