Kyrkans förändring genom århundraden från Vikingatid till idag

Stenkyrkan började byggas 1120 och ersatte då sannolikt en äldre träkyrka på samma plats. På 1950-talet gjordes en murverksundersökning av kyrkan och utifrån denna, samt utgrävningar, främst inne i kyrkan, gjordes ett försök till rekonstruktion av hur kyrkan ursprungligen sett ut. Enligt denna rekonstruktion, bild 2 nedan från vänster, bestod kyrkan av ett kor med absid samt ett långhus med torn över den östra delen. Koret hade innertak av trä eller öppen takstol medan absiden var försedd med ett hjälmvalv i sten. Vid korets norra sida fanns ett mindre avlångt utrymme vilket användes som sakristia. Denna var täckt med ett pulpettak som började precis under korets takfall. Det ursprungliga långhuset hade samma plan som idag men saknade övervåning. Man vet säkert att kyrkan hade fem ljusöppningar, då dessa ännu är bevarade. Möjligen fanns det fler ljusöppningar på den södra sidan medan det på den norra saknades helt. På den norra sidan fanns endast en smal dörröppning. Spår av denna kan idag avläsas i exteriören. Huvudentrén till långhuset fanns på den södra sidan.


Kyrkans sydfasad; 1. Den första kyrkobyggnaden i trä från yngre Vikingatid 800-1050, 2. Stenkyrkan så som den såg ut på 1100-talet, 3. Långhuset får en andra våning på
1200-talet och 4. Kyrkans utseende i slutet av 1700-talet med större fönsterpartier, vapenhus och en ny tornhuv. I stort sett identisk med nuvarande utseende.

Under 1200-talet fick långhuset ytterligare våningar i två etapper. I samband med detta byggdes valven i den västra delen av kyrkan samt den västra trappan till de övre våningarna. Med största sannolikhet var det i samband med detta som den norra portalen murades igen. Trappan skär nämligen tvärs över portalen. Antagandet stärks av konditionen på tröskeln till den norra portalen, som grävdes fram på 1950-talet. Man kunde då konstatera att denna inte var särskilt sliten, vilket talar för att ingången slutade användas tidigt. I slutet av 1500- eller början av 1600-talet byggdes sannolikt vapenhuset på långhusets södra sida. Tornhuvens timmerkonstruktion samt långhusets och korets takstolar är inte byggda med medeltida teknik, varför man antagit att kyrkans tak och tornspira tillkom under första delen av 1600-talet. I slutet av 1700-talet görs de sista förändringarna då en sakristia byggdes mot korets norra vägg och i samband med detta vidgades koret åt söder. Nedan kyrkan från norr med den i storlek väl tilltagna stigluckan och på bilden nedan till höger skymtar spåren i fasaden efter långhusets norra entré, som tidigt murades igen, samt sakristian.

Länsstyrelsen i Kalmar Län berättar att; Hossmo kyrka står på förhistorisk mark. Här har man hittat yxor från stenåldern och mynt från Vikingatiden. Redan innan stenkyrkan byggdes på 1100-talet var Hossmo en central plats. På vikingatiden mellan 800–1050 låg här en stormansgård nere vid ån. Stormannen var säkert både rik och mäktig. Han gjorde handelsresor söderut till fjärran länder och genom sina kontakter hade han blivit kristen. Vid sin gård lät han därför uppföra en träkyrka. Platsen var naturligtvis noga utvald för denna stormansgård, strategiskt placerad vid Ljungbyån. I en skrift, Ljungbyåns avrinningsområde, Delrapport inom Kulturmiljö och vattenförvaltning – planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt utgiven 2011 av Vattenmyndigheten Södra Östersjön och Länsstyrelserna står att läsa;

Ljungbyån har haft en stor betydelse ur ett kulturhistoriskt perspektiv. I de nedre delarna finns många stenåldersboplatser lokaliserade till ån, och sannolikt har bland annat fisket varit en bidragande orsak. Området utvecklades här till en betydande centralbygd, vilket bland annat idag avspeglas i många gravfält utmed åns nedersta delar, storgårdar, Hossmo försvarskyrka och kungsgård, med mera. I flera källor framförs tanken att Ljungbyån varit en viktig transportled (t.ex. för transport av järn från inlandet till kusten), och förekomsten av farledsspärrar i åmynningen kan vittna om detta.

Inledningen i skriften Hossmo Kyrka, 1100-tals kyrka med centraltorn, utgiven av Hossmo församling och Svenska kyrkan, sammanfattar på ett inkluderade sätt och ger en talande bild av vad forskningen hittills kommit fram till när det gäller etableringen av Kristendomen och kyrkorna i ett Vikingatida Sverige;

För 1000 år sedan var Hossmo en betydande handelsplats tack vare sitt läge vid Ljungbyån. Där fanns en hövdingagård och kanske en liten träkyrka med en präst som var utsänd från biskopen i Hamburg. Vid kyrkan fanns en kyrkogård och flera gravar markerades med runristade gravvårdar. Nuvarande kyrka byggdes omkring 1120. Den uppfördes i sandsten med för den tiden tunna väggar, ingångar i både norr och söder och ett torn mitt på. Från sin plats i tornbyggnaden kunde gådens herre med familj se ner i koret och på altaret med dess relikgömma. På så sätt deltog de i mässan utan att blanda sig med folket. Kyrkor med centraltorn är ovanliga och anses visa på byggherrens kungliga uppdrag.

På bilderna nedan ser vi till vänster den ursprungliga ingången till kyrkan, som nu går genom vapenhuset, uppfört i slutet av 1500-talet, alternativt i början av 1600-talet. De andra två visar altaret med den ursprungliga altarskivan. På den mindre bilden i hjälmvalvet, ovan altartavlan från 1700-talet, skymtar de i putsen modellerade ansiktena som anses vara ett verk från tidigt 1200-tal och den enda kvarvarande medeltida väggdekorationen i kyrkan. På den större bilden ser vi tydligt en fördjupning i altarskivan, som visar relikgömman.

Meningen var att det skulle bli ett snabbt stopp för att fotografera denna märkliga kyrka som familjen så många gånger passerat på våra resor mellan Stockholm och Karlskrona, men aldrig stannat till vid. Det blev mer än så. Det såg Kyrkans Församlingshemsvaktmästare Karin Blomqvist till. Det blev ett givande samtal som inkluderade allt från Öländska fornborgar till återvunna skatter och vilket bruk som ursprungligen användes för att sammanfoga stenarna i kyrkväggarna. Det var en påläst guide som bland annat tagit del av Ulrika Wennerströms sammanställning av Hossmo i fördjupningsarbetet efter de arkeologiska utgrävningarna 2003; Hossmo under yngre järnålder och tidig medeltid, och hon lovordade stiftantikvarien vid Växjö stift Torbjörn Sjögren och hans betydelse för hela regionen, när det gäller bevarandet och förståelsen för dessa medeltida konstskatter, som kyrkorna och dess inventarier utgör. En teori som vi bland annat diskuterade var det relativt nya sättet att se på begreppet Försvarskyrkor, som jag flitigt använt mig av i mina egna beskrivningar av både Rundtornskyrkorna i Mälardalen och kyrkor med flera våningar, som förutom denna i Hossmo finns goda exempel på i Kläckeberga och Källa på Öland. Sedan en tid tillbaka har bland annat Riksantikvarieämbetet i sitt bebyggelseregister börjat prata om flerfunktionella kyrkor istället;

Under medeltiden och långt fram i tiden har kyrkor använts för profana ändamål. Detta återspeglas i Norden endast i ett fåtal kyrkors arkitektur och de flesta av dessa kyrkor ligger i Möre och på Öland. Man har i tidigare forskning menat att dessa kyrkor byggdes av sockenborna som försvar mot hedningar från andra sidan Östersjön. Detta antagande har dock frångåtts i senare tids forskning och man betonar där istället kyrkornas användning som säkra magasin, utrymmen för hantverksmässig produktion, övernattningsplatser och eventuellt även utgångspunkt för korståg. Arkeologen Marit Anglert menar i sin artikel Kyrkorna i Möre att termen försvarskyrka ger en ensidig fokusering på de arkitektoniska element som skulle kunna knytas till en försvarsfunktion och vill istället använda benämningen flerfunktionella kyrkor.

Hon skriver att många sockenkyrkor under den här tiden sannolikt byggdes av kungar, biskopar eller stormän vilket delvis har sin förklaring i att kyrkorna var goda inkomstkällor för den som innehade patronatsrätten, då man genom detta oftast förfogade fritt över både kyrkojordarna och tiondet. De stående skatter som den framväxande centralmakten började ta in i början av 1200-talet möjliggjordes genom uppbyggandet av ett förvaltningssystem. Kärnan i detta system, menar Anglert, bestod i borganläggningar med permanenta besättningar och sannolikt fungerade kyrkorna som magasin för dessa skatter (troligen levererade i natura). Med detta som utgångspunkt menar hon att de försvarsmässiga anordningarna som t.ex. skyttevåningar, i första hand uppförts för att skydda det som förvarades i kyrkorna. Redan i slutet av 1200-talet övertogs dock magasineringen av intäkterna i området av de nyuppförda slotten i Kalmar och Borgholm.

Dopfunten är en fantastisk pjäs med sin runrad och de uthuggna figurerna på foten. Den antas vara ett verk från tidigt 1200-tal och var sedan 1876 placerad på Historiska museet i Stockholm, men till 600-års jubileet av Kalmarunionens bildande 1397-1997, återfördes pjäsen till kyrkan, berättade Karin.

Min teori, innan jag visste vad runraden betydde, var att det handlade om någon form av instruktion kring hur dopet skulle förrättas och att dopfunten var betydligt äldre. Snarare 1100-tal. Runraden säger; Jag beder dig...att du beder för den man, som gjorde mig, och därvid nämner hans namn. Jakob hette han. Med den översatta runraden tätnar mystiken och frågorna kring denna märkliga pjäs. Bara det faktum att dessa runor ristades in på denna för Kristendomen så viktiga symbol, så sent som på 1200-talet, i en miljö där latinet dominerade och förklaringar för den stora massan normalt gjordes muntligt eller i bildform, skapar frågor.

En samtida dopfunt finns i Burseryds kyrka i djupaste Småland, i Gislaveds kommun. Den ger kanske inte några direkta svar, men dess runrad skapar ändå en idé; Arinbjörn gjorde mig, Vidkunn präst skrev mig, och här skall (jag) stå en tid.

En sak står tämligen klar, teorin om att kristnandet av Skandinavien och det vi kallar Sverige var en utdragen historia, som pågick under flera hundra år och kanske var runorna på dessa heliga pjäser bara ett sätt för stenhuggaren att bli ihågkommen. Han var en duktig bildhuggare och kunde skapa konstverk i sten, men kunde varken skriva eller läsa. Kanske anlitade han en runristare för att signera sitt verk innan han överlämnade den till kyrkan. Ett högst personligt antagande, men som arkeologen Mats Anglert beskriver det; Den framväxande centralmakten har dock inte påverkat den lokala befolkningen i alltför hög grad.

En annan forskare, historieprofessorn Thomas Lindkvist uttrycker också Kristendomens intåg mer som ett instrument för den styrande eliten; När samhället blev alltmer specialiserat sprängdes gamla sociala organisationsformer. Kristendomen kunde då lättare genomföras vilket den gjorde från eliten ut till folket. Religionsskiftet verkar ha skett utan större konflikter. Hedendomen behöver inte ha varit svag men förutsättningarna var bättre för kristendomen. Den ideologiska förändringen gick fort men trosföreställningarna och den kristna mentaliteten tog längre tid på sig. Det förekom troligtvis blandföreställningar under en längre tid och hedendomen levde kvar i folktron så länge Sverige var ett jordbruksland.

Dick Harrison, professor i historia och författare, menar; att kyrkan inte ersatte en religion utan infördes i avsaknad av en självklar konkurrent. Det fanns inte i hedendomen ett alternativt prästerskap och ingen alternativ teologi som var som den kristna. Under den officiella nivån menar han dock att mycket var sig likt fast i en kristen språkdräkt. Uttalandena och forskarnas antaganden finns sammanställda i Ulrika Wennerströms Hossmo under yngre järnålder och tidig medeltid från 2003.

Kanske är mitt antagande inte så långsökt, om det nu var så att runristandet och folklig tradition gick i arv från generation till generation hos den breda massan, parallellt med att aristokratin utvecklade en administration uppbyggd på en centralmakt, där kyrkan välsignade Kungen och tog bra betalt för marknadsföringen. Fram till 1500-talet, Gustav Vasa och den första bibelöversättningen till Svenska var marknadsföringen muntlig och genom kyrkväggarnas bilder. De veckovisa och obligatoriska föreläsningarna varje söndag i landets alla kyrkor blev nyckeln till att så småningom även folket började anamma de nya berättelserna och liknelserna och inse vikten av lydnad. I Fornvännen 5 på sidorna 165-169 presenteras Lars Levanders iaktagelser från 1910 angående bruket av runor i skriftspråket avseende Älvdalen;

Utom här meddelade inskrifter ha ytterligare påträffats dels några kortare inskrifter från 1700-talet, innehållande endast data och alltså af mindre intresse, dels en stor mängd inskrifter från 1800-talets förra hälft, af hvilka samtliga framgår, att den älfdalska runskriften då befann sig i förfall; slutligen förekomma endast enstaka runor (senast ᛅ och ᚱ) bland de latinska bokstäfverna.

Kyrkan introducerade det latinska alfabetet, men det betydde inte att runorna försvann, berättar Magnus Källström på Riksantikvarieämbetet. Istället kom de att leva kvar både som en folklig skrift och inom kyrkans hägn. I många medeltida kyrkor kan man finna runor på gravhällar, dopfuntar, kyrkdörrar och ibland till och med ristade eller målade på väggarna. På Gotland tycks runorna ha varit i ganska allmänt bruk ända in på 1500-talet och i Dalarna levde den speciella varianten av runor, de så kallade dalrunorna, kvar ända in på 1800-talet. Under medeltiden och även under nyare tid användes runor också på runkalendrar, så kallade runstavar, men här fungerade de inte som skrivtecken, utan tillades olika siffervärden för kalendariska beräkningar.

Att besöka en medeltida kyrka kan, som i fallet Hossmo, öppna dörrar till olika världar. Tusen år är en lång tid och många gåtor är ännu inte lösta. Genom århundradena har varje tid haft sina egna lösningar och antaganden, vilket försvagar samtida ögonvittnesberättelser. De bevarade skrifter som berättar om vårt land innan Kristendomen fick fäste, baseras på reseskildringar och möten i främmande land, långt bort från den verklighet som beskrivs och med förutfattade meningar om de primitiva hedningarna i norr. Nya rön lyfts fram i ljuset och historian skrivs om på nytt och anpassas. Vi vill gärna kategorisera och katalogisera historien i epoker, tidsåldrar och annat som gör den lättare att förstå, men risken är att schablonerna tar över och skapar en fiktiv bild som dåligt stämmer in på de människor som levde inom dessa konstruerade ramar. Vikingatiden och Vikingar är svårt att skriva om, utan att läsaren får en schablonmässig bild på näthinnan. På samma sätt finns det en bild av de missionärer och kyrkans män som reste till vildarna i norr, för att frälsa oss från det onda. Schabloner i svart och vitt, men verkligheten var och är fortfarande betydligt mer nyanserad. De officiellt goda är inte alltid goda. Journalisten och författaren Anna Larsdotters artikel i Populär Historia 14 mars 2001, tar kål på en del vanföreställningar om fromheten hos kyrkans män. Ett referat av artikeln publicerades här på UNIKABOXEN i samband med mitt reportage om Strängnäs Domkyrka, Stridbara biskopar.

Armin Tuulse, Professor i konsthistoria vid Estniska Dorpats universitet, en gång grundat av självaste Gustav II Adolf, genomförde 1952, på uppdrag av Riksantikvarieämbetet, byggnadshistoriska undersökningar i Hossmo kyrka, i samband med en omfattande restaurering. Vid restaureringen påträffades en meter under det gamla golvet en delvis hopfallen Eskilstunakista, samt oornamenterade hällar och fragment av kistor. En häll hade korsristning på båda sidorna och ett mittparti av en häll hade ett mycket vackert kors på ena sidan. Ett kors som annamats av församlingen och som idag används i kommunikationen, bland annat syns det karakteristiska korset på guidens pikétröja.

Bilden till höger är en rekonstruktion av Iwar Anderson, tecknad av Gärd Fogde och hämtad från Ulrika Wennerströms fördjupningsarbete; Hossmo under yngre järnålder och tidig medeltid

Tuulse var vid tidpunkten för undersökningarna verksam på Stockholms universitet, som professor i nordisk och jämförande konsthistoria och såg fyndet av Eskilstunakistan, som ett tecken på att det troligen funnits en träkyrka på platsen, byggd som en gårdskyrka, någon gång på 1000-talet. Allt tyder på att kistan som hittades under golvet har stått utomhus under en lång tid och därefter flyttats in i kyrkan.

Eskilstunakistor brukar hittas i kyrkor som har samband med kungamakten. Kistan är ett kristet monument och en symbol som man rest eventuellt innan en kyrka byggdes på platsen, men dessa kistor kan mycket väl ha stått på kyrkogården till en äldre träkyrka. Nedan fragment av fynden vid restaureringen.

Samtalet med vår engagerade guide pågick i dryga två timmar innan vi fulla av teorier och berättelser fortsatte hemmåt mot Stockholm.

Stay tuned and keep that crazy feeling!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Källor: Församlingshemsvaktmästare Karin Blomqvist | Riksantikvarieämbetet | Kalmar Läns Museum | Länsstyrelsen Kalmar Län | Svenska Kyrkan | Fornvännen | Bengans Historiesidor | Wikipedia