© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Bengt Wadbring beskriver på Bengans Historiesidor den osäkerhet som finns när det gäller att bestämma ålder och samband för denna mycket intressanta kyrka, som står på en plats, i en region, som får anses vara där vår Kristna historia börjar och där ett av Nordens första beständiga biskopssäten etableras 1014. Se också Skara domkyrka. Ett spår av vad som kan ha tillhört en stavkyrka, en stående stock som hittats under dagens kyrktorns norra del, har årsringsdaterats av Alf Bråthen och reslutatet blev att stocken dateras till omkring år 1060.

Ett annat och betydligt äldre spår är från ett prov taget i samband med en utgrävning på 1990-talet. Då påträffades träkolsfragment i murbruk från stenkyrkans tillkomst, vilket med hjälp av C14-metoden daterades till att ha vara rester efter träd som avverkats någon gång mellan åren 745 till 895. Fynden tyder på att det funnits en byggnad av trä på platsen och att den byggnaden var en stavkyrka är inte osannolikt. Kanske uppförd i samband med att stiftet etablerades i början av 1000-talet. Förmodligen några årtionden in på 1100-talet revs denna äldre stavkyrka för att ge plats åt ett långhus med absid av sten. Detta antas eftersom man i kyrkans långhus årsringsdaterat stockar från träd som ska ha fällts någon gång mellan 1118-1122. Tornet stod då redan på sin plats, men höjdes med en våning då ett nytt och högre långhus byggdes. En stock som sitter fastmurad i klockkammarens vägg är daterad till cirka 1275 och indikerar tiden för förändringen.

Riksantikvarieämbetet beskriver kyrkan i sitt bebyggelseregister och blandar det som nedtecknats på medeltiden med nyare rön och det som arkeologer och forskare hittills fått fram;

Enligt traditionen döptes Olof Skötkonung vid 1000-talets början av Sankt Sigfrid i Husaby källa. Olof Skötkonung skall samtidigt ha skänkt kungsgården i Husaby till biskopsstolen. Biskopssätet låg i Husaby fram till 1100-talets mitt, då det flyttades till Skara. Biskop Thurgot var den förste biskopen enligt biskopslängden. Troligen föregicks nuvarande kyrka av en träkyrka, till vilket nuvarande torn fogades vid 1000-talets slut. Sidotornen kan ursprungligen ha varit högre än tornets mittparti.

Till höger en rekonstruktion av hur kombinationen torn med stavkyrka kan ha sett ut. Notera balkongen, en så kallad emporium, där Kungen med följe kunde följa gudstjänsten utan att beblanda sig med folket. Bilden hämtad från Bengans Historiasidor.

Absidkyrkan uppfördes något senare, varvid mittornet påbyggdes. Murarna är till stor del bevarade liksom ursprunglig sydportal. Läktaren i kyrkans torn kan under medeltid ha varit avsedd för kungen. Tornet hade en tunnvälvd bottenvåning.  De gotiska takvalven kom till på 1300-talet och dekorerades med kalkmålningar. Även väggarna dekormålades, men av dessa återstår endast två mindre fragment. Samtidigt byggdes en sakristia i norr. Det fanns även ett vidbyggt så kallat kyrkhärbärge i norr samt ett vapenhus i söder.  Från medeltiden är bevarat delar till förromanska stengravkistor, en dopfunt, en biskopsstol och en bänk från 1200-talet, delar av två altaruppsatser från 1400-talet, en skulptur av Erasmus från 1400-talet, ett krucifix från ca 1250 och ett stenaltare bland annat. 

 Anders Berglund vid Skaraborgs Länsmuseum avdramatiserar Kristendomens betydelse för orten och hävdar i en artikel publicerad på Artefact 1998 att orten haft betydelse som centralort långt tidigare; I vilket fall som helst är varken den mytomspunna missionstiden eller den senare, historiskt och arkeologiskt belagda "biskopstiden" alltså startpunkten för Husaby som den centralort eller det administrativa centrum många vill utläsa ur namnet Husaby. Att kristnandet här kan anses ha skett tidigt, och dessutom förknippas med en tradition om en storman (i det här fallet råkar det vara Olof Skötkonung) har rötter i en långvarig och stabil utveckling. Utvecklingen under järnåldern bör här ha spelat en långt större roll för orten under medeltid än själva kristnandet som ideologiskifte i sig. Kristnandeprocessen kan så ses som en logisk följd av ambitionen att vidmakthålla kontrollen över ett område i en process med månghundraårig bakgrund.

Interiören i kyrkan är spännande och innehåller en salig blandning från de olika tidsepokrarna. Biskopen ovan avbildad med en skål innehållande tre huvuden är Biskop Sigfrid. Huvudena i skålen är hans tre systersöner, som följde med honom på sina missionsresor i Danmark och Värend, ett Vikingatida Småland. Sigfridslegenden nedtecknad på 1200-talet berättar om Sigfrid, en Engelsk biskop, närmare bestämt ärkebiskop av York, som skickades till Sverige av den Engelske kungen Mildred. En kung vars verkliga existens det inte finns några belägg för i andra källor och som gör det svårt att betrakta Sigfridslegenden som någonting annat än en konstruerad skröna. När Sigfrid var i Västergötland för att döpa Olof Skötkonung i Husaby källa, enligt legenden, överfölls och mördades hans systersöner av en skara värendsbor under ledning av Gunnar Gröpe. När Sigfrid återvände till Värend fann han ett träkar med sina släktingars avhuggna huvuden flytande på Växjösjön. Den nyss döpte kungen tågade då in i Värend och tvingade förövarna att betala ett stort skadestånd i guld och silver, men Sigfrid ville inte ta emot skatterna. Han såg istället till att kyrkan fick en fruktbar och vidsträckt markareal mitt i Värend, som blev början på kyrkans etablering i regionen och senare Växjö stift. Sigfrid dog i Växjö och ligger begravd i domkyrkan.

En så kallad liljesten, bild ovan bredvid Biskopen, tillhör en av kyrkans äldsta inventarier och enligt en teori kring dessa för Västergötland så unika stenarna är att de till och med kan vara äldre än vad man tidigare trott. På 1990-talet börjar man prata om bysantinskt inflytande och att Västgötar som rest österut och besökt Konstantinopel, kan ha tagit med sig hem de blomlika slingrande mönstren. Kanske fick även stenhuggarna själva följa med. Det skulle betyda att monumenten är betydligt äldre än man tidigare trott, kanske från första hälften av 1000-talet. Beträffande symboliken anpassades den i samband med hypotesen och man ifrågasatte om dessa mönster verkligen avbildade liljor. Det skulle lika gärna kunna röra sig om ett försök att gestalta ett så kallat livsträd. Något som var ett vanligt förekommande motiv i kristen konst och som var nära länkat till tron på återuppståndelsen. Det är inte heller alltför långsökt att koppla tiil världsträdet Yggdrasil i vår egen fornnordiska mytologi. Symboliken är vanligt förekommande i stora delar av Europa under epoken, inte minst i Bysans, berättar professor Dick Harrison i sin artikel Liljestenar är unikt för Västergötland publicerad i SvD 25 oktober 2016, men poängterar samtidigt som avslutning på artikeln; Det faktum att man varken hittat liljestenar i Bysans eller i Västeuropa, utan bara i Västergötland (samt ett fåtal i Värmland och Dalsland), gör det inte lättare att komma vidare i frågan. Liljestenarna är alltså, tills vidare, dömda att förbli gåtor från det förflutna. Fler liljestenar och hypoteser hittar du om du besöker Norra Härene Kyrka.

Bilderna ovan från vänster; Den äldre altaruppstasen från 1300-talet med Maria flakerad av Sankt Lars till vänster och Sankt Sigfrid till höger, därefter en kopia av biskopsstolen från 1200-talet, som 1867 visades upp på världsutställningen i Paris och fick guldmedalj och sluligen en bild av koret sett från långhuset. Förutom korskranket från 1670, som skiljer långhuset från koret skymtar en medeltida munkbänk i samma stil som biskopsstolen, en dopfunt i sandsten från 1200-talet och ett hål i väggen, en så kallad ambo, från vilken prästen på medeltiden kunde leverera sin predikan, från tiden innan det blev modernt med predikstolar. Det uthuggna ansiktet till höger om ambon föreställer biskop Brynolf Gerlaksson. Under ansiktet är hans vapen avbildat. Biskopen som förstärkte och utvidgade biskopsborgarna Husaby och Läckö på 1470-talet. Han dog år 1505, ett årtal som också står angivet på ambon. Nedan flera bilder från kyrkans interiör. Triumfkrucifixet är ett ståtligt och imponerande arbete från omkring 1250. Den nuvarande altaruppsatsen som skymtar bakom korskranket ovanför det medeltida stenaltaret är ett verk av den Flamländske skulptören George Baselaque och skänkt till kyrkan 1679 av Magnus Gabriel De la Gardie, greven på Läckö. På 1700-talet överkalkades de medeltida målningarna, men mellan åren 1900-1902 befriades målningarna från kalk och övermålning av konservator C.Wilhelm Pettersson. Den invändiga putsen, inklusive vissa av de fragmentariska kalkmålningarna, avlägsnades från väggarna och kompletterades med nymålade bilder. Exempel på dessa syns nedan till höger. Vid tidpunkten restaurerade Pettersson även altarskåpen, predikstol och triumfkrucifix.

Något som engagerat forskare och historiker ända sedan stormaktstidens nyvunna intresse för forntiden är de två stensarkofager som flankerar den nuvarande ingången till kyrkan. Magnus Gabriel de la Gardie var en av dessa hängivna anhängare och senare också initiativtagare till Antikvitetskollegium i Uppsala, som bildades 1666. Kollegiet leddes av riksantikvarien Johan Hadorph och syftet var att bringa klarhet i vårt lands förflutna och skapa en Svensk nationalistisk historia; vår svenske och göte nations gamla och märkelige bedrifter och åminnelse tecken ifrån deras föråldrande och mörker åter uti ljuset draga.

Enligt traditionen skulle dessa gravar innehålla kvarlevorna av Kung Olof Skötkonung vår första kristna kung och hans Drottning Estrid. Den Katolske Prästen, författaren och religionshistorikern Tryggve Lundén hävdar i sin bok Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare – en bok om Sveriges kristnande, att en av gravarna är en biskopsgrav och att det är Biskop Unni som ligger i den. Inskriptionen Uhni inristad med runor är ett av många argument som Lundén lyfter fram för att hävda sin uppfattning; Det förhåller sig emellertid så, svarar jag, att den gravtumba, vars ena gavelstycke bär runskriften Uhne, på södra sidohällen har avbildningar av bland annat själavägaren Sankt Mikael med sin vågskål och Sankt Petrus, himmelrikets väktare, med nyckel och biskopsstav. Bildframställningarna är utförda i äldre romansk stil. De följer det sedvanliga ikonografiska schemat, som knappast tålde några avvikelser. Man blir påmint om Jesus Kristus i form av hans initialer, om Sankt Mikael, som skall väga de avlidnas själar, och om Sankt Petrus, den förste i den långa raden av påvar, i form av bildframställningar. De många religiösa framställningarna ger vid handen att gravtumban är avsedd för en biskop, icke för någon världslig storman. Framför allt torde bilden av aposteln Petrus, åt vilken Kristus anförtrodde biskopsämbetet, tyda på detta. Runskriften torde enligt min mening utvisa att det rör sig om ett minnesmärke över den helige biskop Unni.

Beläggen för att den ena gravtumban skulle vara en biskopsgrav verkar rimliga, men denna Unni finns det tveksamheter kring. Den Unni vi känner till genom Adam av Bremen blev utsedd till ärkebiskop i Bremen 918, vilket Adam berättar om i sin historia. Ärkebiskop Unni företog i slutet av sitt liv en farofylld resa till Birka där han stilla insomnade 936, nästan 80 år innan någon biskop över huvud taget var påtänkt för Skara stift. Denne Unni har alltså inget med Skara stift att göra över huvud taget, påpekar historikern Stig Lundberg på sin hemsida; Vår krönikeförfattare har känt till en ”ärkebiskop Unni”, men i övrigt har han saknat kunskaper om honom och därför råkat placera honom i fel tid, gjort om honom till engelsman och försett honom med en martyrs ärofyllda död genom stening.

Gravarna beskrivs i ord och bild i ett dokument om Västergötland i Riksantikvarieämbetets samlingar. Teckning av Brenner till vänster från 1669.

Strax till vänster om västra ingången till Husaby kyrka står en rikt skulpterad gravkista med korsprydda gavelhällar uppställd. Den kallas »Olov Skötkonungs grav», nu liksom på 1600-talet. En annan benämning på monumentet »Sanct Sigfrids Graf» anföres av bl.a. E . Brenner 1669.

En noggrann undersökning 1928 av gravkistan i dess helhet gav vid handen, att den icke står på sin ursprungliga plats på kyrkogården utan troligen i tämligen sen tid uppställts som pendang till en grav S om ingången. Detta måste emellertid ha skett senast före slutet av 1600-talet, eftersom graven finns avbildad i E . Dahlbergs Svecia på sin nuvarande plats. Den runristade, korsformiga överdelen av östra gavelhällen saknas emellertid på bilden i Svecia. Den påträffades, enligt vad K.Torin meddelar, år 1888 under rötterna till ett nedfällt träd. Fyndet placerades då provisoriskt i vapenhuset men omhändertogs senare av Statens historiska museum. Vid monumentets restaurering 1930 sammanfördes kistans olika delar, som delvis varit splittrade på olika håll, och det runristade stycket fördes tillbaka till Husaby och återförenades med gravvården.

I vår strävan efter att skapa en historisk kronologi med fasta årtal för paradigmskiften tvingar vi nästan fram beteckningar för de olika perioderna och gärna med en nationalistisk bakgrund. Nationen Sverige och Svenskarna blir egentligen en enhet först efter Gustav Vasa, medan det under vikingatid och tidig medeltid, både före och efter det Kristna inflytandet, består av betydligt suddigare gränsdragningar både inom och utanför de olika maktsfärerna i Norden. I dagens snart utsuddade landskapsindelning av riket finns ett stöd för ett ökat förstående av vad som i slutet av medeltiden blev Sveriges förenade stater (landskap), även om många landskap fortsatte att fungera som självständiga politiska enheter med egna landskapslagar och landsting.

Ett årtal som inte går att bortse ifrån är 1014, då ett biskopsdöme etablerades i Skara. På betryggande avstånd från den rivaliserande ordningen med centrum i Uppsala och med stöd från både den västliga och södra kristna alliansen. Här får vi förlita oss på de få skriftliga källor som finns. Den äldre Västgötalagen säger enligt Hans Hildebrand i Antiquarisk Tidskrift från 1894; Svenskar och Vestgötar stodo jämsides med hvarandra och den högre enhet, i hvilken de båda ingingo som delar, benämndes konungarikets män.

Med Svenskar avsågs här Svearna och deras rike Svealand, skiljt från Götarna och deras Götaland, men som kring år 1000 enades under en och samma Kung. Många menar att detta är tiden för Sveriges bildande och att det är därför som Olof Skötkonung (993-1022) ofta får vara den första kungen i Svenska konungalängder, men om det har att göra med hans religösa ställningstagande eller om det verkligen var han som enade rivalerna, vet ingen säkert.

Det Västergötland som fick Nordens första stift var ett gränslandskap, berättar Bengt Wadbring på Bengans Historiesidor; där både många och långa strider utkämpades mellan de nordiska länderna. Under tidig medeltid nådde landskapsgränsen inte Kattegatt, först vid 1200-talets mitt blev Utlanden svenska - Askim, Vättle och Sävedalens härader. Men även inbördes strider var vanliga, både mellan släkter och olika politiska grupperingar och därför har Västergötland ofta kommit att bli skådeplats för såväl hårda som grymma slag - många äro de vilka fått sina liv släckta och sitt blod blandat med den västgötska myllan...

Det var med andra ord viktigt att kunna försvara de områden som kyrkan drev och förvaltade och hålla rivaliserande arméer borta från deras verksamhet och insamlade medel. För detta ändamål byggdes försvarsanläggningar och borgar i en omfattning i Västergötland som kartan ovan beskriver. Skarabiskopen Brynolf Algotsson var en person som insåg behovet av att hävda sin rätt och lade därför grunden till en befäst borg ute på Kållandsö 1298. Idag är Kållandsö en halvö strax norr om nuvarande Lidköping och biskopsborgen mer känd som Läckö slott. Bild nedan till höger. Ursprungligen bestod borgen troligen av två eller tre enkla hus inom en skansmur. Borgen som låg strategiskt mitt i det dåvarande stiftet utgjorde också en bekväm anhalt för pilgrimer på sin väg mot Nidaros. En inkomstkälla som var betydande. Efter en brand på 1470-talet utvidgades borgen av biskop Brynolf Gerlachsson.

1527 stängdes dörrarna till Läckö för den universella kyrkan och Gustav Vasa tog över kontrollen. Hans intresse för anläggningen var sval och enligt bevarade källor besökte han Läckö endast vid två tillfällen. Byggnaderna och tillhörande gårdar for illa på grund av vanvård under en längre tid och det var först när fältherren Jacob Pontusson De la Gardie fick det i förläning år 1615, som det åter fick betydelse och status. Greven bekostade stora om- och tillbyggnader för att skapa en ståndsmässig boning för sig, sitt hov och sin familj. Huvudborgens tredje våning fullbordades, portalen som leder in till stora borggården tillkom och han utsmyckade interiören med kalkmålningar. Det var Mäster Gulik och hans målarskola som anlitades, känd för sina dekorativa och för tiden moderiktiga växtslingor och figurer, som även återfinns i några av traktens kyrkor. Slottet ökade ytterligare sin status när Magnus Gabriel De la Gardie, trettio år gammal, övertog slottet och hela grevskapet efter sin far. Hans livstid kantades av nationella titlar, där några av landets högsta ämbeten ingick och han var länge favoriserad i Drottning Kristinas hov. 1653, ett år innan Drottningen abdikerade, hamnade han i onåd och förvisades från hovet, men återinsattes i sina ämbeten igen när Kristinas kusin Karl X Gustav tillträdde tronen och Magnus Gabriels hustru Maria Eufrosyne, Kungens syster, upphöjdes till prinsessa. Tillsammans förfogade paret De la Gardie över enorma jordarealer med minst 30 slott och över 1 000 skattepliktiga gårdar runt om i Sverige och Östersjöprovinserna. Från sin position som en av Sveriges rikaste och mest inflytelserika män rasade han genom reduktionen* och dog utblottad och fattig. Denna fattigdom måste sättas i relation till hans tidgare ekonomiska ställning och inflytande och inte jämföras med folklig fattigdom. Blott två slott, Wenngarn och Höjentorp, fick han behålla och dömdes samtidigt att betala 352 159 daler silvermynt i skadestånd. En tämligen ansenlig summa som motsvarade årslönen för omkring 800 lägre tjänstemän. Förändringen gjorde honom emmellertid totalt isolerad både socialt och politiskt och han dog 1686 som en bitter man, men minnet av honom som en frikostig mecenat och främjare av konst och vetenskap lever kvar och bevis på detta hittar vi fortfarande i många av landets kyrkor, belägna i anslutning till något av de många slotten. På hans initiativ inrättades också år 1666 Antikvitetskollegium.

*Reduktionen var kronans krav på återbetalning och återlämnande av gåvor, förläningar och donationer som adeln erhållit. På grund av dessa gåvor hade en obalans skapats och åtgärden för att återskapa balans kan jämföras med den reduktion som instiftades av Gustav Vasa på 1500-talet och som då riktade sig mot den universella kyrkan och deras ekonomiska inflytande. Nu var det adeln som vuxit sig så stor att den äventyrade Kungens makt. Genomfördes av Kungarna Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII.

Stay tuned and keep that crazy feeling!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Källor: | Riksantikvarieämbetet | Skaraborgs Länsmuseum | Bengt Wadbring - Bengans Historiesidor | Artefact - Arkeologoiska nyheter och facta |
| Nina Ringbom - Historiesajten | Örjan Martinsson - Tacitus.nu | Stiftelsen Läckö Slott | Bengt Malmgren - Bengts Blogg | Wikipedia