© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2017

Från träkyrka till katedral

I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister står att grundmurar från en äldre kyrka påträffats vid grävningar 1915-16 och 1959-61; Den uppfördes sannolikt under 1100-talets första hälft och bestod av ett treskeppigt långhus, korsarmar, absidkor samt torn i väster; korsarmarna hade i likhet med koret absidiala utsprång i öster; västtornet bestod av ett kvadratiskt mittrum flankerat av två mindre sidorum. Riven i etapper i samband med att ny kyrka uppfördes på samma plats. Planritningen är mycket lik den för den första stenkyrkan i Vreta, varför en samverkan är trolig. På vilket sätt har jag inte lyckats ta redan på, men det är lite märkligt att två så avancerade kyrkobyggen utförs ungefär samtidigt, med samma eller åtminstone liknande planritningar, så nära varandra och relativt tidigt avseende Kristendomens spridning i landet. Att området hade stor betydelse råder det ingen tvekan om. I Vreta 2 mil norr om Linköping låg kungsgården och utgångspunkten för den Stenkilska ätten, som tillsammans med den Sverkiska ätten kom att dominera det som kring 1100-talet började formas till ett rike med Kristen administration. Mer om Linköpings historia finns att läsa här.

800 år och ständiga förändringar

Vidare skriver Riksantikavrieämbetet att; Den nuvarande domkyrkan är en treskeppig hallkyrka med marginellt utskjutande tvärskepp, högkor med omgång och tre polygonala kapell i öster samt ett torn i väster; västtornet flankeras av sakristia och väntrum. Byggnadsmaterialet är främst kalksten, kalkstensklätt tegel i västpartiet. Omkring 1230-1250 startade den första etappen av förändringen och utgjordes av det grunda tvärskeppet. Till detta anslöt man ett rundat kor med omgång samt tre kvadratiska kapell. Detta har man kunnat konstatera vid de undersökande grävningar som genomförts i olika etapper och i samband med kyrkans renoveringar och ombyggnadsprojekt. Under perioden från omkring 1250 och fram till 1296 uppfördes långhuset och ett torn i väster, som senare under 1300-talets första hälft revs. I samband med detta förlängdes långhuset med två travéer. I början av 1400-talet påbörjades arbetet med ett nytt korparti, vilket dock färdigställdes först 1487-1500. Först 1747-58 uppfördes det befintliga västtornet och sidobyggnaderna med byggnadsmaterial från Vretas klosterkomplex. Sidobyggnaderna var ursprungligen avsedda som sakristia respektive konsistorierum, ett kyrkligt styrelserum, och ritat av arkitekt Carl Hårleman. Det sena 1800-talets vurm för ett tänkt gotiskt ursprung, personifierat genom den ivrige arkitekten Helgo Zettervall påverkade även Linköpings domkyrka. Tornet är hans skapelse och tillkom mellan åren 1877–1886 då även interiöra förändringar gjordes för att återskapa det gotiska uttrycket, förklarat med Zettervalls egna ord; ...med ordet restaurera menas att återställa en förfallen och defekt byggnad i komplett skick, till en helhet, sådan den måhända aldrig på en gång har egt, men som den vid någon viss tidpunkt har kunnat och bort ega, om den blifvit fullföljd i sin egen stil. Tyvärr blev resultatet att det som särpräglade kyrkan ersattes med en likriktning, där ursprunget snarare eliminerades och vi fick en domkyrkokopia á la Zettervall. Våra mäktigaste kyrkobyggnader, de medeltida domkyrkorna blev alla stöpta i en och samma form; Uppsala, Skara och Linköping. Framtagna planer fanns även för Sigtuna, men pengarna tog slut. Trots att domkyrkan i Linköping fick behålla en hel del av den medeltida atmosfären interiört blev Zettervall hårt kritiserad för sin hantering av vårt historiska arv och hans namn blev i det närmaste ett själsord bland 1900-talets restauratörer och antikvarier. Idag är kyrkan en högst levende pjäs och samlingsplats för samtiden där modernt blandas med historiskt.

De medletida stenrelieferna från 1300-talet i den norra långhusväggens blindarkader, får samsas med modern samtida konst. Skulpturen av uteliggaren som ligger på kyrkgolvet är ett verk av Charlotte Gyllenhammar, invigt till biskop Martin Linds 60-årsdag 2009. Konstnärens egna ord om verket som även ska omfatta en liten stege, men som jag inte såg vid mitt besök:

Skulpturen som är gjuten i brons gestaltar en ung man klädd i munkjacka, sneakers och militärbyxor; Street - en global dresscode för unga män, som döljer hans identitet. Patinan är lergrå som Domkyrkans egen kalksten. Han kan vara vilande, sovande eller sjuk. Utsatt med ansiktet bortvänt, försvarslös, oförberedd. Arkitekturens överenskommelse understryker fallet. Brottet mot det upprättstående, oförmågan att resa sig.

På altaret, en vertikal som korsar den liggandes horisont, en stege i silver med 628 facettslipade djupröda granater, i en annan skala än gestalten på golvet. En enkel geometrisk form, några streck på ett papper, men kanske en öppning, en hisnande möjlighet. Stegen kan leda både upp och ned. Jag har tänkt på Johannes av Korsets drömmar om stigande och fallande i nattens mörker.

/Charlotte Gyllenhammar

En Skandinavisk Jesus

Altardekorationerna är utförda på 1930-talet av den Norska målaren Henrik Sørensen. Denne pacifist och expressionist, som gått i lära hos självaste Henri Matisse målade en blond och ljushylt Jesus som tar emot församlingen med öppna armar. Minst sagt kontroversiellt inte bara för att Jesus traditionellt avbildadts med svart hår utan även för att 1930-talet var ett årtionde starkt präglat av nazistiska och fascistiska strömningar. Den Ariska Jesusgestalten blev en riktig snackis och utnämndes till epokens bild av en konsthistoriker medan andra tyckte den var osmaklig.

Själv tror jag att konstnären bara ville placera Jesus hos församlingen, en mitt ibland oss, med ett alldagligt utseende, bärande på ljuset. Eftersom Henrik var en religös man är det inte troligt att målningen är ett självporträtt, men jag kan inte låta bli att göra en högst personlig tolkning; att målning inte föreställer Jesus, inte alls är en Jesusgestalt utan en frälst person, en i mängden, som tagit emot ljuset. Han kommer emot oss för att berätta att också vi har Gud inom oss, om vi bara tillåter oss att erkänna det.

Först tyckte jag att målningen var alldeles för modern och hade hellre sett ett gammalt altarskåp från Antwerpen, men hemma, när jag gick igenom bilderna från kyrkan, började ett accepterande växa fram, som såsmåningom ledde fram till att jag verkligen tycker om hela kompositionen, som en frisk färgklick i allt det som med tiden bleknat och blivit grått. Visar tillsammans med Charlotte Gyllenhammars uteliggare att kyrkan och Kristendomen lever. Inte bara som ett exotiskt, historiskt inslag, utan som en del i våra liv. En påminnelse om att kärlek och godhet finns, men att det är våra egna vardagliga val, vårt agerande, som skapar livsrummet inte Gud.

Jag är uppståndelsen och livet

Thomas Becket var ärkebiskop av Canterbury och mördades i sin egen katedral år 1170. Han vördades högt i Linköpings stift, vilket tyder på förbindelser mellan Östergötland och England under tidig medeltid. Redan år 1180 fanns här ett altare till Thomas Beckets minne, i den gamla 1100-talskyrkan. S:t Thomas och alla martyrers kapell, heter det idag. Kapellet är tillägnat S:t Thomas men är också en plats att låta tankarna gå till alla dem som idag lider för sin tros skull. Ett nytt altare invigdes av biskop Martin Modéus söndag 13 november 2011. Hedersgäst och predikant var domprost Jeffrey John från kyrkans vänförsamling St Albans i England.  Altarets fundament är ritat av domkyrkoarkitekt Kerstin Barup. Inskription Jag är uppståndelsen och livet står på 17 språk. Språken som förekommer är uppifrån och ned: punktskrift, hebreiska, svenska, finska, engelska, tyska, franska, swahili, spanska, sydsamiska, norska/danska, romani, ryska, latin, grekiska, arabiska, kinesiska. Altarskivan är medeltida sannolikt från kyrkan, men har fram till installationen av det nya altaret förvarats på Östergötlands museum. På kalkstensskivan, som nu kommit hem, finns några konsekrationskors och en relikgömma. En fin kombination där vördnaden för det historiska vävs samman med det moderna, både kroppsligt och andligt.

Triumfkrucifixet nedan är ett 1300-tals arbete och hänger i ett av kyrkans äldsta valvbågar från 1200-talet. En romansk valvbåge som har en rundare form än de senare, spetsigare gotiska. Krucifixet har efter reformationen haft en osäker tillvaro och flyttats runt och målats om vid ett flertal tillfällen, men 1929 fick konservator Sven Sundbaum uppdraget att restaurera det. Sentida påmålningar avlägsnades och originalfärgsättningen togs fram. Korset rekonstruerades till ursprunglig storlek och krucifixet fick sin nuvarande placering hängande i korbågen. 

Den pampiga pelarsalen i kyrlkans långhus imponerar. Varje pelare unika och berättar en historia. Från de äldsta, släta från 1200-talet med skulpterade kapitäl till de yngsta stora knippepelarna, som vi ser exempel på i bilden ovan till höger. Däremellan finns hela utvecklingen av olika slags pelare med olika former. Det västtorn man hade byggt i den förra byggnadsfasen under andra hälften av 1200-talet var man nödd att riva inför förlängningen av långhuset på 1300-talet. Långhuset avslutades med en praktgavel mot väster med ett stort runt rosettfönster som var typiskt för gotiken.

Vid 1400-talets början inkallades Mäster Gierlach från Köln för att bygga ett nytt stort gotiskt kor i öster. Tre kapell och en koromgång skulle omsluta det befintliga högaltaret. Man fick sedan riva den äldre kormuren med tillhörande östtorn. Mäster Gierlach har avbildats på en stenplatta där skriften talar om att han byggt det stora koret. Men pengarna tog slut och murarna hade bara kommit till en höjd av fönstrens nederkant. Först i slutet av 1400-talet lyckades Henrik Tidemansson som var biskop mellan åren 1465–1500 mobilisera tillräckligt med pengar så att domkyrkan äntligen blev färdigbyggd. Han anlitade byggmästare Adam van Düren från Köln och det blev han som tillsammans med sitt bygglag färdigställde projektet.

På bilden ovan skymtar en av kyrkans klenoder, den gamla altartavla, målad omkring 1540 av Marten van Heemskerck ursprungligen för kyrkan i Alkmaar, men sedan köpt av Johan III och skänkt till domkyrkan 1581. Från 1582 och ända fram till 1812 utgjorde altartavlan högaltarets prydnad. Nu är den placerad på sydväggen till höger om koret och högaltaret. Se bilden till höger.

Ovan till höger ligger Erik Göransson Ulfsparre och hans hustru Beata Oxenstierna. Gravmonumentet i det norra gravkoret har daterats till tiden mellan 1630 och 1650 och tillskrivs stenhuggaren Börje Eriksson i Bäck eller möjligtvis någon från bildhuggarsläkten Werner, berättar Östergötlands Länsmuseum i Kulturhistorisk inventering av kyrkobyggnader och kyrkomiljöer i Linköpings stift 2005. Beata Oxenstierna blev 1639 överhovmästarinna hos drottning Kristina. Hon beskrivs som; en välgörande fru, som förmådde mycket vid hovet, på sajten adelsvapen.com och dog 1652. Hennes make ståthållaren Erik har jag inte hittat något på förutom att han var Östergötlands första landshövding.

Stenhuggarna från Köln skapade i samband med färdigställandet av koret de lite annorlunda rikt dekorerade borgliknande byggnaderna, sakramentshusen, på var sin sida om altaret sammanbyggda med de båda högkorpelarna, bild ovan. Samtidigt skulpterades en stor mängd slutstenar och kapitäl. En särskilt märklig slutsten med ett mansansikte är den på bilderna nedan. Det finns två bevarade slutstenar som går under beteckningen Greenmen. Mansansikten där det växer gröna löv ur hår, mun och ögonvrår. Löven är inte längre så gröna, men märkliga är de, där de försöker säga någonting till besökarna från sin placering högt uppe i valvbågen. När de gäller bemålning av kyrkans detaljer har det vid de många undersökningarna och iventeringarna hittats färgfragment från olika tidsepoker på många av kyrkans stenarbeten, vilket tyder på att kyrkan en gång på medeltiden haft en färgglad interiör.

Nedan några bevis på kyrkans långa historia. Till vänster fragment av en förmodad gravsten, som hittats i kyrkans grund. Texten lyder: MEMENTO ME..…NUM TUUM. Enligt forskare borde texten i sin helhet vara en del av den bön som rövaren på korset sa till Jesus enligt Lukasevangeliet: Herre kom ihåg mig när Du kommer i Ditt rike. Förutom de två inskriptionerna i sten som satts upp på den norra korbyggnaden har man påträffat fragment av en gavelhäll till en så kallad eskilstunakista, det vill säga ett runristat gravmonument från missionstiden*. Detta indikerar att det funnits en kristen begravningsplats i området redan innan den första stenkyrkan uppfördes omkring år 1100.

*Missionstiden är en lite kryptisk benämning för tiden före en etablering av ett biskopssäte i ett område/region.

Nedan i mitten ser vi den inmurade gravhällen från den saligförklarade biskop Nils Hermanssons grav. Han dog 3 maj 1391 och långt senare troligen först 1515 biföll Påven Alexander VI att hans reliker skulle skrinläggas och i Historia S. Nicolai, författad av Olaus Ulrici på uppdrag av biskop Hans Brask kallas han Sankt Nicolaus, ett Svenskt helgon, trots att skrinläggning inte är detsamma som officiell kanonisering. Han var Svensk ärkediakon och biskop i Linköpings stift från 1375 och fram till sin död. En i både tro och handling trogen kyrkan och Påven, vilket vid flera tillfällen skapade konflikter med Kungamakten. Hans uppdrag som informator på Ulvåsa åt barnen till Birgitta Birgersdotter, den heliga Birgitta, under sin studietid, skapade relationer som varade livet ut. Särskilt relationen med Birgittas dotter Katarina, som förmodligen var delaktig i Påve Gregorius XI beslut att bekräfta valet av Nils Hermansson till biskop 14 mars 1375. Nils var stöttande i uppförandet av Vadstena kloster och var en av dem som ivrigt påskyndade processen med att helgonförklara Birgitta efter hennes död i Rom 1373. Han var också en förespråkare för en Nordisk världslig union underställd kyrkan och var en tidig anhängare av Drottning Margareta av Danmark och hennes förspel till det som 1397 förverkligades i Kalmarunionen, en Nordisk union som för Svensk del varade fram till Gustav Vasa 1523, men där den Dansk-Norska unionen, i lite olika former, varade ända fram till 1814. I en värld där Europa styrdes av ett fåtal familjer både andligt och världsligt var Den heliga Birgitta och hennes döttrar inblandade i stora delar av det politiska livet. Birgittas andra dotter Märta var anställd vid det Danska hovet och var den som uppfostrade den blivande Nordiska Drottningen Margareta till en sann katolik. Något som säkert påverkade Nils Hermansson i sitt agerande för att stötta den Danska Drottningen.

Alldeles intill kyrkan ligger slottet, som ursprungligen var biskopsgård och uppfördes samtidigt med den första stenkyrkan omkring år 1100. På 1200-talet byggdes anläggningen om till en biskopsborg med försvarstorn och omslutande murar. I likhet med domkyrkan har byggnden förändrats ett antal gånger genom århundradena och efter att Gustav Vasa utnämnt gården med sina byggnader till Kungligt slott började en transformering mot ett profant användande. Johan III genomförde på 1570-talet en utbyggnad genom arkitekten Arendt de Roy med en ny trevåningsflygel utmed södra ringmuren, han byggde också på den västra längan med en våning. Hela slottet var då vitt med röda bårder runt dörrar och en del fönster. Under hertig Karls tid, i slutet på 1500-talet, byggdes slottet om till renässansslott med praktgavlar, trapptorn och trumpetargångar på den östra muren.

Hans Brask var stiftets sista biskop utnämnd av Påven i Rom och kämpade in i det sista för kyrkans ställning i Sverige. Han allierade sig med Kristian II, Kristian Tyrann, som hade en mer konservativ syn på kyrkans roll i samhället och förordade unionens bevarande, till skillnad mot Gustav Vasas reformiver och nationalism. Efter Stockholms blodbad och Vasas maktövertagande blev biskopen nödd till att byta sida. Till en början var han högt ansedd av Vasa och tjänstgjorde som rådgivare i utrikespolitiska frågor, men Kungens målsättning med kyrkan gjorde det svårare för Hans Brask och hans möjligheter att påverka Kungen blev mindre och mindre. Vid Västerås riksdag 1527 kom droppen som fick bägaren att rinna över för både ärkebiskopen i Uppsala Johannes Magnus och biskop Brask. Båda lämnade landet och for till Danzig efter att riksdagen förklarat att kyrkans ekonomiska och militära maktställning nu var bruten och den väldiga kyrkoreduktionen inledd. Händelsen och beslutet benämns som Västerås recess. Brask återvände aldrig och dog i Poznań, Polen, 30 juli 1538. För eftervärlden är kanske biskop Brask mest känd för uttrycket brasklapp, en hemlig reservation som med tiden blivit ett uttryck för en mild protest. Ursprungligen lär biskopen vid ett skriftligt beslut smugglat in i sitt sigill en lapp med texten: Härtill är jag nödd och tvungen.

Den nuvarande biskopsgården, som fortfarande är tjänstebostad för Svenska Kyrkans biskop över Linköpings stift, uppfördes i sten 1733–1735. Arkitekt var överintendent Carl Gustaf Tessin. Huset består av två våningar under ett valmat sadeltak vackert beläget på domkyrkokullen.

Mer om staden Linköping finns under kultursidorna!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2017

Källor: Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister | Svenska Kyrkan | Östergötlands Länsmuseum - Kulturhistorisk inventering av kyrkobyggnader och kyrkomiljöer i Linköpings stift 2005 | Wikipedia | Länsstyrelse Östergötland | Webbplatsen - linkopingshistoria.se