© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

I likhet med Bromma- och Solna kyrka uppfördes Munsö kyrka som rundkyrka under 1100-talet. Samtliga av dessa kyrkor hade då delvis funktionen som försvarsanläggning. På rundhusets vind fanns ett stort rum för skyddssökande människor och deras ägodelar, den så kallade Jungfrukammaren. Ovanför skyddsvåningen fanns en skyttevåning, där männen försvarade kyrkan genom skyttegluggar på rundhusets murkrön. I mellansverige är det endast dessa tre kyrkor som bevarats och utgör ett unikt historiskt arv som berättar om övergången från Vikingatid till Medeltid och Kristendomens första tid i det vi idag kallar Sverige. Trots många och ibland ganska omilda förändringar får besökaren ändå en fantastisk upplevelse av hur det såg ut för närmare 900 år sedan.

Idag finns ingenting kvar av denna översta våningen på Munsö kyrka. Redan på 1470-talet uppfördes istället det kupolliknande valvet i rundhuset, antagligen efter en eldsvåda. Första tillbyggnaden, sakristian som syns på bilden ovan till höger byggdes på 1300-talet. Vapenhuset på motsatt sida uppfördes under 1400-talet. Vapenhusets kryssvalv av tegel kom till något senare. 1704–08 gjordes en omfattande renovering av kyrkan ledd av stadsbyggmästaråldermannen Petter Lindberg. Då tillkom kyrkans västra tillbyggnad, som syns till vänster på bilden ovan till vänster. Tillbyggnaden uppfördes dels för att utvidga kyrka dels för att stödja en skada i rundmuren. Samtidigt inrättades under koret ett gravkor för
J Nordschöld
med familj och rundhusets koniska tak ersattes med den spånklädda barockhuv som återfinns idag. Något senare 1719 uppfördes det nuvarande koret efter förslag av kunglige Byggmästaren J Möller och ersatte då kyrkans äldre, halvrunda kor. Under östra koret inrättades ett gravkor för E Adelstierna med familj. Ännu något senare 1724–1728 uppfördes på kullen ett stycke från kyrkan den tidstypiska klockstapeln. I samband med en renovering 1856 förstorades fönstren i rundhuset.

Kyrkans nuvarande entré leder in via vapenhuset i söder, se lilla bilden till höger. Den något oregelbundet rundbågiga och ensprångiga portalen är försedd med en panelbeklädd furudörr. Dörrens järnring kan vara medeltida. Vapenhuset täcks av ett kryssvalv, som kom till något senare än vapenhuset. Portalen in till kyrkan från vapenhuset är den ursprungliga entrén. Endast den nedre delen har dock kvar den ursprungliga omfattningen av profilerad, grå sandsten som framträder i murens ytterliv. Uppåt avslutas portalen av en spetsig båge, troligen tillkommen under 1300-talet. Den sekundära bågen är utförd i tegel. Portalens innerdörr smyckas av ett mycket sirligt och vackert medeltida järnbeslag.

De äldsta spåren av bosättningar som påträffats på Munsö har järnålders- eller bronsålderskaraktär. Flera av storgodsen i området har anor och rötter i yngre järnåldern. Sedan medeltiden var gården Bona Munsös största gods. När gården nämns för första gången 1185, ägdes den av ärkebiskopen i Uppsala. Möjligen var det biskopen som lät bygga Munsö kyrka för att den skulle fungera som befäst tillflyktsplats för Bonagodset. På 1400-talet övergick godset i kunglig ägo genom Karl Knutsson Bonde. Rundkyrkorna i Mälardalen uppfördes just med tanke på försvar. Kyrkans cirkelformade plan har dock även ansetts vara ett arkitektoniskt tema som återgår till Kristi grav och centralkyrkan Den Heliga Gravens Kyrka i Jerusalem.

Predikstolen tillkom i samband med kyrkans reparation 1651-53, och stod klar 1654. Som donator omnämns bland annat Bergenfelts på Bona. Den tillverkades av snickarmästaren Lars Olsson från Hans Behms verkstad i Stockholm. Den gråmålade predikstolen är dekorerad med förgyllda figurer och ornament.

Till de medeltida inventarierna hör även fyra träskulpturer från två altarskåp, som tillverkades under 1400-talet. Tre av skulpturerna står idag i nischen till kyrkans ursprungliga norrfönster, bredvid predikstolen.

1651–58 uppfördes gravkoret i söder för räntmästaren Peder Pedersson Bergenfeldt på Bona.

Under 1700-talet såldes gravkoret och hamnade i familjen Gierttas ägo, men alltsedan det uppfördes har det, trots ett flertal ägarbyten, hört till gården Bona. Det polygonala gravkorets minneshall täcks av ett sexkappigt valv. Valv och väggar är målade i vit kulör. I minneshallen är begravningsföremål och minnesföremål upphängda efter familjen Giertta. Från gravkoret leder den medeltida trappan i rundhusets södra mur, vidare upp till vinden och det som tidigare var skyddsrummet. 

Kyrkans väggar dekoreras av ett antal ljusplåtar av förtent järnplåt. De tillverkades under 1700-talet och är utsmyckade med blomstermönster och varierande figurframställningar i mitten. I kyrkorummet finns även tre begravningsvapen från 1600- och 1700-talen.

Invändigt täcks den medeltida rotundan av det mäktiga stjärnvalvet från 1400-talet. Annars präglas kyrkans interiör av 1700-talets ombyggnader. Till detta bidrar framförallt koret och bakkoret som skapat en tydlig riktning i kyrkorummet. Riktningen har även förstärkts av de slutna bänkkvarteren. I kontrast till det medeltida rundhusets mörker, står korets och bakkorets ljusa interiör. Kyrkorummets 1700-talskaraktär förstärks av inredningen, som trots något skiftande tillkomsttider, sammanhålls av 1700-talets grå kulörer. Väggarnas utsmyckning är homogen med de förtenta ljusplåtarna samt de dominerande begravningsvapnen. Förutom kyrkorummets begravningsvapen, ger Gierttas gravkor en tydlig bild av stormaktstidens begravningsskick, men framförallt är gravkoret och begravningsvapnen betydelsefulla kopplingar till de släkter och gods som haft stort inflytande i området och efter
1500-talets reformation, även på kyrkan.

Kyrkans äldsta inventarium är dopfunten från omkring 1200. Den är tillverkad av grov, grå sandsten och saknar uttömningshål. Den medeltida fotens nedre del är borta och har ersatts med ett modernt podie. Ovan till höger klockstapeln från 1700-talet.

Stay tuned and keep that crazy feeling at
UNIKABOXEN.NET

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Källor: Riksantikvarieämbetet, Bengans Historiesidor, Svenska Kyrkan, Wikipedia