© Text och bild Tommy Sörstrtand för UNIKABOXEN.NET 2016

Vi prickade omedvetet in vårt besök i Trondheim till en dag mitt under Olavsfestdagene. Passande eftersom huvudmålet för vår dagsutflykt till garnnlandet i väster var just den kyrka, det monument, som uppfördes för att hedra minnet av Helgonkungen Olav Haraldsson, som stupade vid Stiklestad 1030. Festveckan är ett återkommande arrangemang som lockar människor från när och fjärran. Trondheim förvandlas under en sommarvecka till en kyrklig folkfest med konserter, föredrag, pilgrimsvandringar, gudstjänster och en hel del gratisarrangemang. I år hade man valt temat Mammon, något som alltid är aktuellt särskilt för den del av jordens befolkning som vi tillhör. Kanske var det därför som man valt att ha fri entré till Nidarosdomen under festligheterna. Att ta betalt är något som annars sällan har generat kyrkans män.

Nidarosdomen var vid vår ankomst fylld med människor och det förrättades en gudstjänst. Människorna och predikan gav liv åt kyrkan och även om jag inte förstod allt vad den Norska prästen talade om, var det en upplevelse att se denna skapelse från tidig medeltid tjänstgöra i sin urprungliga mening.

Omkring år 1070 tog kung Olav Haraldsson Kyrre, ner det lilla träkapell som hans far Harald Hårdråde rest över sin halvbror Olav Haraldsons grav. Kyrre lät på platsen uppföra en stenkyrka och detta blev början på Nidarosdomen, Nordens största domkyrka efter Uppsala. Det blev också början på Olofskulten och pilgrimsvandringarna till den helige Kungens grav. Redan i Adam av Bremens berömda verk om de nordiska folken från år 1075 nämns, att stora skaror med pilgrimer sökte sig till Olofskyrkan i Trondheim.

1152 fick Nidaros sitt ärkestift av Påven, som säkert påverkats av den lyskraft som helgonförklaringen av S:t Olav och alla legender om honom lett till. Året därpå fick stiftet sin första ärkebiskop genom Jon Birgersson. Nidaros ärkebiskopssäte var ett vidsträckt område som sträckte sig över de nordvästra delarna av nuvarande Sverige, hela NorgeIslandGrönlandIsle of ManOrkneyöarnaShetlandsöarnaFäröarna och Hebriderna. Uppmärksamheten kring helgonet i norr ökade naturligtvis lusten att expandera St. Olavs-kyrkan och ge Olofskulten ett rättmätigt monument. Katedralens egentliga skapare var ärkebiskop Øystein Erlendsson som efterträdde Birgersson på posten. Han hade vistats under en tid i England och fått uppleva den gotiska katedralen i Canterbury. Han blev så imponerad av den nya stilen att när han återvände till Nidaros 1183 ville göra den till den största och mest kraftfulla i norra Europa. Han skulle själv skulle inte få uppleva resultatet av sina ambitioner, för iordningställandet kom att ta över hundra år. Halvvägs, år 1248, lät ärkebiskop Sigurd Eindrideson lägga grunden till den dekorativa västfronten och samtidigt höljdes kyrkans mittskepp för att skapa den kraftfulla höggotiska atmossfären, som fortfarande präglar katedralen. Man antar att hela kyrkan stod i sin fulla glans omkring 1300. Efter 1300 börjar förfallet. Redan 1328 utbröt den första förödande branden, som sedan följdes av nya bränder 1432 och 1531. 1689 blåste tornspiran av på mittornet under en storm och efter ytterligare bränder i början på 1700-talet låg hela det mäktiga mittskeppet i ruiner och isolerat från resten av kyrkan. Då hade också den Katolska Kyrkan för länge sedan kastats ut ur landet. Redan 1537 ersatte en Dansk statskyrka det forna ärkestiftet i provinsen Norge.

Med nationalromantikens intåg på 1800-talet och det ökade intresset för nationalism och historiska monument växte kraven på att återskapa denna för Norge och Kristenheten så viktiga katedral. 1869 bildades NDR, Nidaros Domkirkes Restaureringsarbeider. En verkstad som fortfarande arbetar med att återskapa den magi och den skönhet som mötte besökarna i början av 1300-talet. Vid vårt besök arbetade hantverkare från NDR bakom plank och på byggnadsställningar på den värdefulla nationalhelgedomen enligt gamla hantverksmetoder, för att återskapa den vackra kungliga ingången på södersidan av Nidarosdomen.

S:t Olav, eller S:t Olof som vi kallar honom, var Norges och Nordens första helgon. Han blev kallad den evige Norska kungen och folkets beskyddare. Den utdragna processen med att kristna Norge startade redan innan Olav var född, men helgonförklaringen av honom blev en succé och påskyndade processen. Detta kan ses något paradoxalt eftersom Kungen medan han levde var impopulär och av många till och med hatad på grund av sina hårdhänta metoder för att påtvinga folket den nya religionen och sätta sig själv på tronen som Guds utvalde. Påvens stöd och kyrkans heroiserande av honom efter sin död skapade en helt ny bild av den forna kungen. Efter det att Olof stupat vid Stiklestad den 29 juli 1030 och hans här skingrats, dröjde det inte mer än ett år förrän egendomliga rykten började spridas. Märkliga tecken hade setts vid hans grav och det sades, att han inte var död. Hans själ levde vidare och genom att besöka graven kunde sjuka bli botade, blinda få sin syn åter och döva höra. Många trodde också att de genom att besöka graven kunde frammana goda skördar och framgång i sina olika företaganden. Det blev början till S:t Olofskulten. Lars Rumar, landsarkivarie i Östersund och författare, beskriver hans dominas bland helgonen i sin artikel Grym kung blev Olof den helige, publicerad i Populär Historia 2/1992;

Hans namn återkommer i många olika sammanhang. I den kyrkliga konsten i Norden är Olof jämte jungfru Maria och aposteln Petrus den vanligast förekommande helgonbilden. Med sin yxa i vänster hand och med ett märkligt odjur under fötterna är han en lätt identifierad figur på tusentals tavlor och skulpturer runt om i hela Nordeuropa. Ett par hundra kyrkor med hans namn har grundats i de nordiska länderna och Olofskyrkor finns också i ett stort antal städer från London i väster till Novgorod i öster. Till och med i Konstantinopel och i Betlehem har det funnits kyrkor helgade åt helgonet i norr.

Medeltida helgonbilder hade alltid minst ett attribut som skulle föra tankarna till hur personen dödades och vann sitt martyrskap. Olav dräptes med en yxa, varför yxan ständigt är med och placerad i hans högra hand. Det märkliga odjuret eller underliggaren som placeras under hans fötter är en symbol för de besegrade, de onda och de som tillbad de gamla gudarna. Yxan återfinns än idag i Norges riksvapen och visar på den betydelse Olofskulten haft för att ena nationen. Att helgonkungen fick en sådan spridning är besynnerligt och visar på någotvis de Nordiska folkens betydelse i ett större perspektiv. Ett bevis för detta är en målning på en kolonn i självaste Födelsekyrkan i Betlehem, föreställande S:t Olav och daterad till 1160-tal.

Efter gudstjänsten i kyrkan fick alla lämna kyrkan och invänta den fria visningen. Efter en dryg timme blev vi åter insläppta och blev hänvisade till den östra halvan av katedralen. Den västra delen med den på utsidan så magnefikt dekorerade fasaden var avspärrad och där pågick repetitioner inför kvällens konsert.

Det gällande fotoförbudet i kyrkan kan kännas lite provocerande och för tankarna till den totalitära och normskapande maktfaktor som kyrkan en gång var. Inte alls den förlåtande och välkomnande inställning som beskrivs i evengelierna. Jag förstår att våra nuvarande vanor med att dokumentera och lägga upp kan irritera en predikande Präst och även besökarna, som vill närvara med alla sinnen i en gudstjänst, men att förbjuda fotografering vid en fri visning känns girigt och lite fåfängt. Jag tror inte att åtgärden på något sätt stöttar försäljningen av vykort och fotoböcker i souvenirbutiken utan bara skapar dålig stämning.

I ett och ett halvt sekel har arbetet med att återskapa katedralens forna glans pågått och även om arbetet inte är avslutat möts besökarna idag av ett imponerande stycke byggnadskonst utsmyckad med tusentals kanske tiotusentals detaljer.

Jag gick runt kyrkan flera varv och hittade ständigt nya små figuriner listigt placerade på kyrkans olika torn och avsatser. Alla ursprungligen placerade med en särskild innebörd för ett särskilt syfte. Ondskan kommer från norr hette det. Många kyrkor byggdes därför på medeltiden utan fönster på norrsidan. Inte så många kvarvarande exempel finns bevarade, eftersom de flesta kyrkor har byggts om med större och fler fönster, för att släppa in ljuset och städa bort den mörka medeltiden. På Nidarosdomens norra sida är de beskyddande väktarna i sten fler och den kungliga portalen är enligt samma princip placerad på kyrkans södra sida. Allt enligt folklig tradition, som har sina rötter i ett Norden långt innan Kristendomen fick fäste.

Detta bygge måste krävt enorma resurser och en för tiden och platsen gigantisk organisation för att förvalta och driva. Som ett medeltida Mall of Scandinavia med butiker, restauranger, hotell och service för tillresta pilgrimer. Än idag märks attrktionskraften genom mängden av turister från jordens alla hörn. Och precis som då behöver turisterna någonstans att bo, äta och shoppa.

Lars Rumar beskriver i sin artikel Grym kung blev Olof den helige publicerad i Populär Historia 2/1992
vilken viktig roll pilgrimerna hade för finansieringen av kyrkobygget:

Genom besök och rikliga gåvor till kyrkan trodde sig pilgrimerna kunna få bot för olika åkommor och förlåtelse för begångna synder. Kyrkans imponerande dimensioner vittnar än idag om vilken omfattning pilgrimstrafiken till Trondheim en gång haft.

Organisationen sträckte sig långt utanför kyrkans normala upptagningsområde genom pilgrimstrafiken och krävde även att det fanns serviceinrättningar på de pilgrimsleder som ledde fram till den heliges grav. Vandringen var för många lång och det behövdes inrättningar för proviantering och en natts vila.
Lars Rumar fortsätter,

Genom kyrkans eller kungarnas försorg byggdes s k “själastugor” längs svårframkomliga och viktiga pilgrimsleder. Det var hus av ett ganska enkelt slag, som dock fungerade som viktiga rastplatser för pilgrimerna. Sockennamnet Stugun i östra Jämtland är ett namn som härleder sig från en sådan stuga. Ärkebiskopen i Uppsala inrättade där en själastuga till hjälp för de pilgrimer, som från Indalsälvens nedre lopp ville ta sig över Ragundaskogen till Storsjön. Uppe i fjällregionen finns flera namn, som syftar på samma sak. Mest kända är kanske Skalstugan och Medstugan längs den klassiska Skalstuguvägen.

Genom reformationen och på initiativ av den Danska Kungen Fredrik I beslutade den Danska Riksdagen 1536, att avskaffa de katolska biskoparnas auktoritet. Följande år kröntes hans son Kristian till kung och han fortsatte bygget av den Danska statskyrkan. Norge, som var en provins i det Danska riket vid den här tiden lydde under den Danske kungen och de Norska biskoparna fick rätta sig efter beslutet. På så sätt försvann Olofskulten officiellt och helgondyrkan avskaffades. Inofficiellt har den dock levt kvar i form av sägner och traditioner.

Helgdagen Olsmässen den 29 juli och veckorna däromkring var i katolsk tid viktig och det var då flest pilgrimer begav sig ut på den långa vandringen för att samlas vid den heliga domen i Trondheim. Även i vår bondepraktika har detta avspeglats och datumet har spelat en viktig roll och på vissa håll, i till exempel Härjedalen, har den levt kvar som en skördefest och som en av årets viktigaste helger. Det är alltså helt i linje med de gamla traditionerna som Olavsfestdagene firas i Trondheim 28 juli-5 augusti.

Olav och Olofskulten har också spelat en viktig roll och blivit en av de viktigaste symbolerna för Norsk självständighet. Lars Rumar ger exempel på detta i sin artikel Grym kung blev Olof den helige,

Ett uttryck för detta var, att man i slutet av 1800-talet återinförde “Olsok” – Olofsvakan – den 29 juli som en nationell helg. Beslutet 1869 att satsa på en stor restaurering av Nidarosdomen var ett uttryck för samma sak. Inte heller var det utan mening, att den nyligen hädangångne norske monarken Olav bar det namn han gjorde. Ursprungligen var han dansk och hette Alexander. Men som kung i Norge skulle han heta Olav efter sin berömde medeltida föregångare. Även i nutiden används Olofsnamnet ofta för att ge dignitet åt olika saker. Det nya konserthuset i Trondheim heter t ex Olavshallen. En annan användning, som har mera anknytning till pilgrimstemat, finner vi på det idrottsliga området. Det har startats ett långlopp för löpare. Det följer den klassiska Skalstuguvägen och startar i Östersund och slutar i Trondheim. Loppet kallas S:t Olofsloppet och gör anspråk på att bygga på en betydligt längre tradition än självaste Vasaloppet. Hela 500 år längre

Stay tuned and keep that crazy feeling!

© Text och bild Tommy Sörstrtand för UNIKABOXEN.NET 2016