© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Ruinen av S:t Olofs Kyrkan

Redan på 970-talet fanns det en planlagd bebyggelse på platsen för dagens Sigtuna, berättar Bengt Wadbring på Bengans Historiesidor. Detta får anses styrkt genom Adam av Bremens dokumentering av Ärkestiftet Hamburg-Bremen i mitten av 1000-talet och Snorre Sturlassons kungaberättelser från början av 1200-talet. Örjan Martinsson skriver på tacitius.com;

Erik Segersäll  blev troligen kung omkring 970 och hade ett tag sin bror Olof som medregent. En av deras åtgärder som kungar kan ha varit grundandet av Sigtuna eftersom de arkeologiska fynden tyder på att detta skedde på 970-talet enligt en fastställd stadsplan. När Olof dog (någon gång under 970-talet) gjorde hans son Styrbjörn anspråk på tronen och denna konflikt kulminerade i det berömda slaget vid Fyrisvallarna där Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersälls framgångar fortsatte och han erövrade sedan Danmark som han regerade över till sin död. Erik Segersälls välde omfattade troligen även Västergötland eftersom han enligt de isländska sagorna gav detta landskap som underhållslän till Sigrid Storråda efter att han skiljde sig från henne. Under tiden i Danmark konverterade han också till kristendomen, men återgick senare till hedendomen. Omkring 993 dog han av sjukdom och efterträddes av sin son Olof Skötkonung.

Sigtuna var redan från början ett kristet samhälle, står det på Stockholm Läns Museums hemsida. Kartan till höger är hämtad från Bengans Historiasidor. Mitt i staden, på Sigtuna museums tomt, kan man se grunden till biskopskyrkan, S:t Gertrud, från 1000-talets slut. Det var stadens första stenkyrka, men revs på 1200-talet. Under den tidiga medeltiden hade staden inte mindre än sju kyrkor med tillhörande kyrkogårdar. Alla utom biskopskyrkan låg utmed en gata bakom det äldsta bebyggelseområdet. Bakom raden med kyrkogårdar finns ett antal runinskrifter. S:t Pers kyrka, som ligger på en höjd i den tidiga stadens västra del, stod färdig omkring 1100. Den kan troligen knytas direkt till kungamakten. S:t Olofskyrkan som ligger i den dåtida stadens östra utkant, är ungefär samtida. Alldeles intill den finns det en källa som troligen har samband med kulten kring kyrkans skyddshelgon Olof den Helige. Vid undersökningar sommaren 2005 inne i S:t Olof påträffades djupt under golvet grunden till en äldre stenkyrka. Av S:t Lars kyrka från 1200-talets mitt återstår bara ruinen av ett torn. Mer om S:t Olofsdyrkan och pilgrimsfärderna kan du läsa om i mitt reportage från Nidarosdomen i Trondheim.

S:t Pers kyrkoruin

Tornet och de delar av kyrkomurarna som utgör ruinen är förmodligen landets äldsta byggnad i sten. Utgrävningar vid Varnhem och arkeologiska undersökningar i kryptan under Dalby kyrka i Skåne visar på stenkonstruktioner som är ännu äldre, men ovan jord är detta sannolikt vårt äldsta kultuminnesmärke i sten. Äldre än de äldsta delarna av ringmuren i Visby. Kyrkan började byggas under sen Vikingatid i slutet av 1000-talet och tros ha stått färdig omkring år 1100. Staden hade då funnits i över hundra år. När den Katolska kyrkan förvisades från Gustav Vasas Sverige på 1530-talet övergavs de flesta av Sigtunas kyrkor och de fick förfalla. De användes till och med som stenbrott. Kyrkornas bastanta stenkonstruktioner användes som byggnadsmaterial. Det var först i slutet av 1800-talet som ruinerna fredades och projekt startades för ett användade av dessa gamla monument.

Idag är ruinerna inhängnade och allmänheten har inte tillträde till dem på grund av upptäckta säkerhetsrisker. Ett arbete pågår med att säkra ruinerna så att de åter kan tjäna ett syfte för besökare och just nu pågår en insamling där allmänheten får komma med tips och idéer på hur ett framtida användande ska se ut. Bara närvaron av dessa medeltida minnesmärken kryddar småstadsidyllen Sigtuna och avslöjar ett spännande förflutet.

Dominikanerordens klosterkyrka blev församlingskyrka

I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister står att Mariakyrkan ursprungligen var dominikanerkonventets kyrka. Konventet grundades 1230 och dess byggnader anslöts till kyrkan, som antas ha påbörjats i mitten av 1230-talet. Efter knappt hundra år blev det ny ordning i landet genom Gutav Vasa och konventet stängdes omkring år 1530. Alla byggnaderna utom själva kyrkan revs ner till grunden. Kyrkan avstod man från att riva då den sannolikt var den lämpligaste av Sigtunas kyrkor att användas som gudstjänstlokal för den nya nationella kyrkan. Mariakyrkan är också den enda kyrkan i Sigtuna som bevarades efter reformationen. Det är den tidigaste monumentalbyggnaden i Sverige som är uppförd i tegel. Den är utförd i så kallad Mälardalsgotik, en övergångsstil mellan romanik och gotik. Blandstilen har sitt första uttryck i Sverige i Mariakyrkan.  Kyrkan invigdes troligen av ärkebiskop Jarler år 1247 och stod färdig omkring år 1255. Samma år begravdes han i kyrkans kor. Det var troligen under hans tid som konventet grundades. Mariakyrkan är utformad som en treskeppig hallkyrka med ett smalare rakslutet kor. Klostrets korsgång var ihopbyggd med kyrkans södra vägg där det idag finns rester av valvbågar. 

Brev från Påven Gregorius 1080

Sigtuna var för en tid en av Sveriges viktigaste kyrkostäder, berättar Bengt Wadbring på Bengans Historiesidor. Under 1070- och 1120-tal nämns Sigtuna som biskopssäte, men år 1164 flyttades det till gamla Uppsala. Biskopssätet i Sigtuna upprättades 1060. Västgöten Stenkil från Levene var Kung och Adalvard den yngre utsågs till sätets första Biskop. Han stannade dock inte någon längre tid då han fördrevs och istället blev Biskop i Skara 1065. Men på pappret var han biskop i Sigtuna fram till 1079. Påven Gregorius skrev den 4 oktober 1080 följande till Kung Stenkils son Inge den äldre med anledning av oroligheterna, fördrivningen av biskopen och det uppror som startat runt Mälaren; Under tiden uppmanar vi dig att i din vishet leda och styra det rike som ligger dig anförtrott i endräkt och rättvisans hägn och outtröttligen sträva efter att bevara lag och ordning.

Svensktillverkade dyrgripar

Sällan har man sett nationalhelgonen och de stridbara Kungarna Erik och Olof så fromma och oskuldsfulla, som porträtten i det mindre altarskåpet, placerat ovanför ett altare i det vänstra sidoskeppet sett från ingången. Altarskåpet är från 1400-talet och sannolikt tillverkat i Sverige, kanske till och med här i Sigtuna. Detaljbilder ovan och altarskåpet i sin helhet nedan. Jesusfiguren på korset är från ett medeltida triumfkrusifix tillverkat även det i Sverige, men något senare. Förmodligen i början av 1500-talet. Placeringen av Jesusskulpturen på det nuvarande korset är en relativt ny installation.

Församlingskyrkan i den nya ordningen

Kerstin Storm beskriver på Svenska Kyrkans sida för Sigtuna församling;
Åren närmast efter reformationen vet vi inte mycket om. Sigtuna beskrivs som en liten fattig, bortglömd stad, mer lik en bondby. Befolkningen uppgår under långa tider till omkring 400 personer, av vilka många har svårt att försörja sig. Att underhålla en medeltidskyrka var betungande. På 1600-talet uppmanade Kongl Majestät sigtunaborna att underhålla kyrkan och år 1641 ger regeringen pengar till en restaurering. Det är befogat att kalla de åtgärder som vidtogs i slutet av 1700-talet för en restaurering. Kyrkan vitkalkades invändigt, det medeltida altarskåpet flyttades till en sidovägg i koret och en stor altarprydnad, som kom att täcka hela väggen bakom altaret, skänktes till kyrkan.

I slutet av 1800-talet stod man inför en ny nödvändig restaurering. En stor spricka i kortaket, trasiga kyrkbänkar och en bristfällig uppvärmning pockade på åtgärder. Tillkallade arkitekter och antikvarier kom överens med kyrkorådet om att man skulle återställa det gamla kyrkorummet. Teglet i väggar och pelare blev åter synligt, det stora altarskåpet fördes tillbaka till altarväggen...

Kormålningarna tillkom i samband med iordningställandet av en minnesvård över Ärkebiskop Petrus Filipsson omkring år 1341. I korväggen finns en välvd nisch, som är till minne av Ärkebiskop Jarler, som begravdes under korgolvet 1255. Knappt hundra år senare murades nischen igen för att ge plats åt de kalkmålningar som skulle hedra de bägge Ärkebiskoprna och deras gärningar. Nischen togs sedan fram vid restaureringarna i början av 1900-talet.

Två Ärkebiskopar av Uppsala stift

Varför ligger två ärkebiskopar begravda här och inte i Uppsala Domkyrka? Den äldsta av dessa två, Jarler, var Svenskfödd och präst innan han 1236 utsågs till Ärkebiskop av Uppsala sift. Han blev betydelsfull för kyrkan och stiftet och blev omtalad då han förvandlade munkkollegiet vid Gamla Uppsala ärkebiskopssäte till ett ansenligt Collegium canonicorum seculare, det vill säga ett sådant som bestod av sekulära män, alltså inte bundna av ordensregler. Kanske var han inspirerad av Dominikanerordens och de andra tiggarordnarnas konvent, vilka skiljde sig anmärkningsvärt från de traditionella klostren. Konventet var öppet och fungerade som ett härbärge och mötesplats för stormän och andra viktiga samhällsbärare. Förutom att skapa för ekonomin viktiga kontakter kunde Bröderna, vandra mellan de olika konventen och, eftersom de samtliga var  prästvigda, betjäna befolkningen med mässor, dop och begravningar och blev på så sätt mer mobila än munkarna i de gamla klostren.

Att Jarler varit i kontakt med Dominikanerna i Sigtuna råder det ingen tvekan om, eftersom han ligger begravd i deras kyrka. Det är också troligt att han 1247 invigde kyrkan och målade de tolv konsekrationskorsen med den för ändamålet vigda oljan. Kors som senare fylldes i med färg och som fortfarande går att beskåda. Kanske var det även hans inflytande och förhållande till Dominikanerna som möjliggjorde kyrkobygget och en anledning till den aktningsvärda gravplatsen.

Peter Filipsson är den andre av dessa hedrade Ärkebiskopar från Uppsala stift. Om honom vet vi lite mer. Han var en Svensk broder i Dominikanerordens konvent i Sigtuna innan han 1332 blev ärkebiskop av Uppsala stift. Peter Filipsson föddes som son till Filip Finvidsson av Rumbyätten, även kallad Filip röde. Modern, vars namn inte är känt, var dotter till Karl Tjälfvesson av Fånöätten, riddare, riksråd och lagman under 1200-talets sista årtionden och släkt med flera av den tidiga medeltidens kungaätter. Peter Filipssons tid i Sigtunakonventet ledde till ett renommé så högt att han också lär ha blivit prior provincialis, det vill säga huvudman för alla Dominikaner i hela Norden. I egenskap av nyutnämnd Ärkebiskop krönte han i juli 1336 Magnus Eriksson till Kung i Storkyrkan i Stockholm. Biskopen på bilden ovan till höger är sannolikt Peter Filipsson och ursprungligen på den högra sidan om Gud Fader på sin tron, fanns förmodligen över den igenmurade nischen, en likadan komposition föreställande Ärkebiskop Jarler.

På långväggen vid det norra sidoskeppets avslut, där det lilla lekmannaaltaret är placerat, finns en kalkmålning från mitten av 1400-talet. Placeringen ter sig lite märklig idag, då de förstorade fönstren skär omilt tvärs över målningen och kapar överdelen på korset och Jesus gloria. Detta hade mindre betydelse för dem som på 1600- och 1700-talen ville städa bort den medeltida atmosfären och skapa ett rent, fräscht och ljust andaktsrum med vitkalkade tak och väggar.

Värt att notera är den fina skulpturen över Dominikanerordens grundare S:t Dominikus tillverkad på 1420-talet och Kristus som smärtoman på korbågens norra sida mitt emot från 1400-talets andra hälft. Skulpturerna flankeras nedan av två bilder, där den vänstra visar ett exempel på ett av de konsekrationskors som finns bevarade från invigningscermonin 1247 och den högra visar valvdekorationerna ovanför ingången till kyrkan, med bland annat de tolv apostlarna. Restauratörerna som plockade fram de gamla kalkmålningarna vid 1900-talets början har förvanskat målningarna en hel del, men tanken var ändå god och man arbetade utifrån den tidens möjligheter och utrustning. Enligt Historiska Museet har restaureringen varit så hård att man förväxlat Maria och Johannes i  kalvariegruppen och placerat dem brevid Jesus på korset omvänt originalet. En kalvariegrupp är ett motiv där Maria och lärjungen Johannes står och sörjer vid den korsfäste Jesus. Ibland förekommer det annat folk också, typ munkar eller åskådare, men Johannes och Maria är alltid med. Maria till vänster och Johannes till höger. Jämför resultatet ovan.

Det stora altarskåpet vid högaltaret anses vara ett Nord Tyskt arbete. Huvudscenen i mitten är Marie kröning som omges av Bebådelsen till vänster och Marias och Elisabets möte till höger. I altarskåpets dörrar syns apostlar med sina respektive attribut. Undantaget utgöras av en kvinna i den vänstra skåpdörren. En kvinna i krona. Det finns några att välja på. Tankarna går till Maria Magdalena, men det kan också mycket väl vara Katarina av Alexandria, som ofta avbildades med ett svärd i sin högra hand för igenkänning. Figuren har hållit någonting i sin högra hand. Kanske ett svärd.

Skåpet har tidigare daterats till 1400-talets senare hälft, vilket polykromi och pannåmålning klart visar, medan några av skulpturernas figurstil pekar mot 1300-talets mitt. Vid en konservering 1997 framkom dock drag som tyder på att också skåpets träkonstruktion tillkommit under 1300-talet, står att läsa på Historiska Museets bilddatabas Medletidens bildvärld.

Kyrkan har två dopfuntar i sandsten tillverkade av någon mellansvensk verkstad före kyrkans invigning, sannolikt i början av 1200-talet.

Av kyrkan S:t Lars återstår bara det en gång så praktfulla tornet och minner om det ödesdigra anfallet på staden 1187. Sigtuna stads blomstringsperiod fick ett tvärt slut när Vikingar från öster forcerade alla fästningar längs vattenleden och angrep Sigtuna, plundrade och brände. Endast rykande ruiner efter stenkyrkorna blev kvar. Även om staden hämtade sig och mycket byggdes måste Sigtuna som kommersiellt och andligt centrum för Svealand försvagats, dels av angreppet, som skapade en otrygghet och dels genom flytten av biskopsstolen till Gamla Uppsala 27 år tidigare, 1160. På Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstituts hemsida hittar jag artikeln Myten om Sigtunas nergång och fall av Sten Tesch, där han avfärdar betydelsen av angreppet och förlusten av biskopsstolen på 1100-talet;

Som direkt orsak till stadens nergång och fall brukar de flesta Sigtuna-historiker anföra de hedniska sjörövare som år 1187 attackerade och brände Sigtuna. Denna uppfattning har ända fram till idag varit allmänt omhuldad av författare till historisk facklitteratur. En annan orsak som framförts som förklaring till Sigtunas tidiga nedgång är Stockholms grundläggning trots att den skedde långt senare. Detta är gamla tankar som bl a har sitt ursprung i skriften "Sveopentaprotopolis" från år 1611 i vilken historikern Johannes Messenius återger sägnen om hur borgarna i Sigtuna efter esternas nedbränning av staden år 1187 sjösätter en urholkad stock, fullastad med guld och silver och bestämmer att där stocken flyter iland skall en ny stad byggas, därav namnet Stockholm.

Mycket talar emellertid för att händelsen 1187 inte haft någon avgörande inverkan på Sigtunas vidare öden. Av både skriftligt och arkeologiskt material framgår att Sigtuna var en ort av stor betydelse även under 1200-talet. Bara det faktum att ett dominikankonvent upprättades i Sigtuna talar för att stadens framtidsutsikter betraktades som goda. Trots att Sigtuna inte längre var biskopssäte var staden fortsatt säte för prosten i Attundaland, d v s Sigtuna var fortfarande en av de viktigaste kyrkliga centralorterna i de uppländska folklanden. Detta understryks av att domkapitlet i ett brev från påven år 1215-1216 fick tillstånd att flytta ärkebiskopsstolen från (Gamla) Uppsala till Sigtuna. Av okända skäl kom denna flyttning aldrig till stånd utan ärkesätet flyttades i stället till Östra Aros/Uppsala i början av 1270-talet. Sigtunas betydelse under 1200-talet framgår också av att förutom dominikanklostret, ytterligare två kyrkliga institutioner inrättades: S:t Görans spetälskehospital och S:ta Gertrud. Den senare var en barmhärtighetsinrättning för sjuka och vägfarande och låg alldeles utanför den östra stadsporten. Kanske var det också under samma tid som stadsförsamlingens kyrka S:t Lars byggdes om till stenkyrka. De senaste årens utgrävningar har dessutom på ett övertygande sätt visat att Sigtuna var en blomstrande stad med vida internationella kontakter ända fram till mitten av 1300-talet. Till de nya resultaten hör också att det funnits en kunglig myntverkstad, ett mynthus, i Sigtuna under hela eller en stor del av perioden 1185-1280/5. Detta visar mycket tydligt att kungamakten tillmätte Sigtuna stor betydelse. Händelserna 1187 förefaller alltså inte ha haft den inverkan på staden som många forskare tidigare ansett. Inte heller verkar Stockholms tillkomst vid mitten av 1200-talet ha påverkat Sigtunas ställning.

Sigtunas tillbakagång kom betydligt senare och skall istället ses i ett större perspektiv. Under 1300-talet präglas Europa av ekonomisk nedgång. Till detta bidrog bl a en klimatförsämring, den s k Lilla istiden och som kulmen på och delvis som en följd av de dåliga tiderna kom böldpesten "digerdöden" omkring 1350. Vissa städer som t ex Stockholm hämtade sig snabbt, medan andra, däribland Sigtuna, aldrig återhämtade sig. Tomter slogs ihop, bebyggelsen glesnade och stadens karaktär blev nästan som en bondbys. Detta är bakgrunden till att Sigtuna blev den "trädgårdsstad" som den idag är.

Vid ruinen efter S:t Lars kyrkan står två runstenar med kristna budskap troligen ristade av runristare Fot, som verkade i mitten av 1000-talet. Den större nedan till höger lät Anund resa efter sig själv medan han levde. Runstenen upptäcktes 1956 vid norra delen av Sankt Lars ruin i samband med grävningsarbeten. Stenen hade fungerat som grundsten i kyrkans nordvägg. Det stora trycket hade gjort att stenen gått sönder i sex delar. Den har sedan lagats och placerats på sin nuvarande plats. Inskriptionen lyder; Anund lät resa denna sten efter sig själv, medan han levde. Den andra tämligen ofullständiga stenen har inskriptionen; Sven lät resa sten…//…sin far och Frödis efter Ulv sin make. Gud hjälpe hans ande. Stenen placerades på sin nuvarande plats 1941.

Som en markör vid vägen upp till Tingsberget står en mäktig runsten från 1000-talet. Stenen står på sin ursprungliga plats. Redan under Vikingatiden gick här en viktig handelsväg. Placeringen var viktig så att så många som möjligt såg stenen och dess ovanliga runrad;
Ofeg lät resa denna sten efter sina systrar Tora och Rodvi

Det är den enda i sitt slag, enligt Riksantikvarieämbetet; där en bror hedrat sina systrar med en sten.

Stay tuned and keep that crazy feeling!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Källor: | Riksantikvarieämbetet | Bengt Wadbring - Bengans Historiesidor | Örjan Martinsson - tacitius.com | Stockholms Läns Museum |
| Sigtuna Kommun | Historiska Museets bilddatabas | Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut | Wikipedia |