© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

När Uppsala Domkyrka började byggas fanns redan tre sockenkyrkor i Östra Aros, som var det gamla namnet på Uppsala. En av dessa kyrkor var Helga Trefaldighets Kyrka. Enligt Ragnar Norrman som författat en skrift om kyrkan utgiven av Svenska Kyrkan, skvallrar namnet om att församlingen grundades under tidig medeltid och sannolikt hade kyrkan en föregångare, kanske i trä. Det var utanför den kyrkan som Kung Erik dödades 1160 enligt Erikskrönikan, hävdar Norrman. När Domkyrkan började byggas runt Trefaldighetskyrkan i slutet av 1200-talet flyttades kyrkan till sin nuvarande plats. Första gången kyrkan omnämns i skrift är 1302.

Kyrkan är en treskeppig basilika av gråsten och tegel med rakslutet kor. Äldst är sakristian som daterats till 1200-talet. Något som stämmer överrens med tiden för flytten av kyrkan. Långhuset och vapenhuset uppfördes på 1300-talet, medan tornet och sidokoren tillkom på 1400-talet.

Målningen ovan är placerad ovanför den västra ingången genom tornrummet och är från renoveringen 1904-1905. Kallas Den Barmhärtige Samariten och är utförd av Nils Asplund.

Invändigt har kyrkan en medeltida prägel trots att mycket av inredningen försvann vid en renovering 1802. Altarskåp, altare, predikstol och dopfunt såldes och endast tre skulpturer finns kvar av de medeltida inventarierna. Det är ovisst vilka personer skulpturerna avbildar. Biskopen med det svallande håret är säkert någon av dem för Kristendomen så betydelsefulla missionärerna. S:t Eskil ligger nära tillhands, men kan också vara S:t Lars som är skyddshelgon för Domkyrkan.

Det är Albertus Pictors målningar i sidoskepp, tvärskepp och vapenhus från sent 1400-tal, som tillsammans med mittskeppets bemålade valv med vegetativa motiv ursprungligen från 1300-talet, som i huvudsak står för den medeltida atmosfären. Målningarna vitkalkades på 1700-talet, men 1904-1905 gjordes ett arbete med att återskapa ornamentiken i mittskeppet av kyrkodekoratören Edvard Bergh på uppdrag av Agi Lindegren. Resultatet blev det vi ser idag. En högst personlig tolkning av originalen, men som Anna Nilsén avslutar sin artikel, Mittskeppets valvmålningar i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, publicerad 1980 i Fornvännen;

Det faktum att målningarna i Trefaldighetskyrkans mittskepp inte är från 1300-talet skall förhoppningsvis inte leda till att de uppskattas mindre. Edvard Berghs komposition framhäver mittskeppets arkitektoniska värden och har också i sig estetiska förtjänster.

Albertus Pictors målningar i sidoskepp, tvärskepp och vapenhus rengjordes och konserverades i sen tid, främst under 1950-och 70-talen. Sammantaget står kyrkans målningar i fin kontrast till de nakna tegelbågarna och bidrar till den medeltida känslan som på något vis för tankarna till kyrkans äldre och folkliga benämning, Bondkyrkan. I samband med renoveringarna 1904-1905 utförde Nils Asplund framställningen av Den barmhärtige samariten på västmuren ovanför ingången i tornvåningen.

Bilden nedan till vänster är kyrkans kanske mest omtalde målning av Pictor. Marias möte med Elisabeth, där de två gravida kvinnorna förenas och Elisabeth lägger sin hand på Marias runda mage. En finstämd bild av mödrarna till Kristendomens viktigaste män; Jesus och Johannes Döparen. Ett av de äldsta ikonmotiven är också sammanhanget Maria, Jesus och Johannes Döparen, dock utan Elisabeth.

Målningarna i det norra koret, Mariakoret, har påverkats av en brand i en orgel, som stod placerad där, berättar kykvaktmästaren vid mitt besök. Trots detta och förbättringarnas påverkan på originalen, som gjorts under de olika restaureringsarbetena, är detta en magnifik skatt. Uppsala Domkyrka är stor och mäktig, men där är medeltiden nästan fullständigt bortstädad. Därför är det en lättnad att bevista Helga Trefaldighets kyrka, Bondkyrkan, efter ett besök i Helgo Zettervalls Nationalklenod.

Stay tuned and keep that crazy feeling!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Källor: | Riksantikvarieämbetet | Svenska Kyrkan | Fornvännen - Journal Of Swedish Antiquarian Research | Wikipedia