© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2017

Birgitta - aristokrat, helgon, arkitekt och internationell politiker

Birgitta Birgersdotter föddes år 1303 rakt in i den Svenska aristokratin. Hennes Pappa var lagmannen Birger Persson i Finsta, Uppland. En av de största jordägarna i riket och mycket inflytelserik. Mamman Ingeborg Bengtsdotter tillhörde den kungliga Bjälboätten i Östergötland. Hon dog troligen redan 1314. Hennes och makens gravmonument i Uppsala domkyrka är ett imponerande stycke konsthantverk placerat i ett av kyrkans gravkor, Finstakoret. Efter moderns död vistades Birgitta en tid hos sin moster Katarina och hennes make riksrådet Knut Jonsson på Aspanäs gård vid Sommen. På gården, som senare testamenterades till Vadstena kloster, lär Birgitta ha fått sin första uppenbarelse. Redan som 13-åring blev Birgitta bortgift med Ulf Gudmarsson, sedermera lagman i Närke. På Ulvåsa stod det glansfulla bröllopet. I äktenskapet föddes 8 barn. Mest känd är Katarina Ulfsdotter, som var med henne i Rom och blev Vadstena klosters första Abedissa under etableringen och uppbyggnaden, men dog kort innan själva invigningen och blev därför aldrig officiellt vigd till ämbetet. Under några år var Birgitta hovdam hos kung Magnus och drottning Blanka på Kungsgården i Vadstena. En byggnad som genom åren haft många namn; Bjälboättens palats, Folkungapalatset, KungapalatsetKrigsmanshuset och Nunneklostret. Det var på kungsgården som Birgitta fick uppenbarelsen, som uppmanade henne att stifta ett kloster. Ytterligare uppenbarelser fick hon på sina resor. 1341 på deras 25-åriga bröllopsdag reste hon och maken Ulf till Spanien för att besöka Jakobs grav i Santiago de Compostela. På hemresan blev Ulf sjuk och väl hemma efter en kort vistelse i Alvastra dog han 1344. Två år senare 1346 testamenterade kungaparet Kungsgården till det kloster som Birgitta under en tid skissat på. Testamentet var en försäkring att få begravas i den blivande klosterkyrkan och överlåtelsen av kronans mark i dessa unionstider godkändes även av den Norska kungen året därpå . Genom förvärvet kom Vadstena kloster inte bara att bli Sveriges andliga centrum utan även landets största jordinnehavare.

Birgitta i Rom

För att klosterregeln skulle vinna laga kraft var Birgitta tvungen att få Påvens godkännande. Hon begav sig därför 1349 till Rom. Påven Urban V befinner sig vid denna tid i Avignon, som blivit kurians, det Påvliga ämbetets, nya säte, i denna för kyrkan och Påvemakten mycket oroliga tid. I Rom kämpade adelsätterna inbördes om makten med ambitionen att återställa den gamla Romerska republiken och i Frankrike underordnades Påven och kyrkan den mäktige Kungen Philip IV. Birgittas ambition med resan var inte enbart att få sin klosterorder godkänd. Det fanns ett större syfte och något som hon inte var ensam om. Flera med henne kände att kyrkans inflytande över Europa och medelhavet hade fått stå tillbaka till förmån för den världsliga makten i form av kungar, furstar och kejsaren. Att få Påven att återvända till Rom och återta kontrollen var ett sätt att säkerställa försvaret och framtiden för den universiella kyrkan och dess administration som klostren var en del av.

1350 var ett jubelår proklamerat av Påven. Det första Jubelåret år 1300 anses ha varit en mycket god affär för både katolska kyrkan, Påven och staden Rom. Vilket huvudskälet än var beslutade Avignonpåven Clemens VI 1342 att kyrkans andra jubelår skulle infalla 1350. Tidsrymden mellan jubelåren skulle fortsätta krympa. Påven Urban VI bestämde 1389 att heligt år skulle återkomma vart 33:e år – en påminnelse om Kristi hela livstid på jorden – och proklamerade samtidigt 1390 som jubelår. Jubelårets nuvarande periodicitet om 25 år infördes i slutet av 1400-talet av påven Paulus II. Jubelåret påverkade säkert Birgittas val av tidpunkt för sin resa. Med på resan var de två Petrusarna, som Sven Stolpe benämner Petrus Olavi prio i Alvastra och Petrus Olavi magister i Skänninge i son bok Birgitta i Rom från 1973. I följet fanns ytterligare en präst Gudmar Fredriksson samt två prominenta frälse personer; Magnus Petri Tre Liljor och Ingeborg Dannäs Bielke. Det är mycket tack vare Magnus Petris anteckningar och dokumneterande från resan och vistelsen i Rom som vi idag har en ganska bra bild av den mytomspunna Birgitta. Förutom dessa personer bestod sannolikt resesällskapet av ett antal tjänare. Med andra ord var det ett tämligen ståtligt följe som lämnade Östergötland för att bege sig söderut till Rom.

I Rom möts de av en deprimerande syn. I Sven Stolpes bok Birgitta i Rom är detta tydligt beskrivet;
Staden hade vid denna tid en ganska blygsam befolkning - kanske omkring 30 000 personer. Dessa Romare levde på och mellan ruinerna av antikens miljonstad. Man rev hänsynslöst ned de Romerska templen, palatsen och hyreshusen för att bygga fästningar och vallar eller nya boningshus. Påven hade till den grad förlorat greppet över sin stad och sin stat att han gått i landsflykt, till den Franska staden Avignon. Kreatur vandrade obehndrat fram till altaret i S:t Peterskyrkan och Leteranen, kyrkorna saknade ofta nog tak, dammet och smutsen låg i drivor på altarborden. Förfallet bland präster och munkar var av allt att döma obeskrivligt. Birgitta fick uppleva en ännu värre syn än den som senare mötte Martin Luther - en styggelse nästan utan gräns. Det kulturuppsving, som i form av för-renässans hade börjat i många andra delar av Itlaien, såg man inte mycket av i Rom.

Pestens härjningar fick konsekvenser till och med i den Kristna konsten. Kristus förvandlades. Vi kan se det på triumfkrucefix omgjorda på 1400-talet. Kungakronan byts ut mot ett törnekrona och den segerrika hållningen förvandlas till ett lidande och en underdånighet. Helvetet och Guds straff, som alla fått känna på, blir viktigare att predika än himmelriket.

Birgittas tålamod och kompetens att förhandla sattes på prov. 1367 återvänder Påven till Rom efter 17 år av förhandlingar och övertalningsförsök. Tre år senare 1370 ger han sitt godkännande till två kloster i Vadstena; ett för kvinnor och ett för män i enlighet med Birgittas klosterregel. Samma år flyr han Rom och återvänder till Avignon. Birgitta hade sagt till honom att om han lämnade Rom skulle han dö. Hennes profetsia besannades och kort efter ankomsten till Avignon dör Påve Urban V. Birgitta beger sig till Jerusalem och når det heliga landet 1372. Året efter är hon tillbaka i Rom, klart märkt av sjukdom och 23 juli dör hon. Hennes fasta övertygelse och envishet gav henne det kloster som hon så länge drömt och fantiserat om, men hon fick aldrig uppleva det själv. Inte heller fick hon uppleva återinsättandet av Påvestolen i Rom, även om hon lyckades få Urban V att återvända för en kort tid. 1384 invigs Vadstena kloster. 1377 installeras en ny Påve i Rom, men parallellt även en i Avignon. Under den stora Västliga schismen 1378-1417 fanns alltså två påvar. 1409 försökte man genom ett kyrkomöte i Pisa lösa schismen genom att avsätta bägge Påvarna och istället välja en ny. De två tidigare vägrade dock att finna sig i detta och plötsligt hade kyrkan tre Påvar. Schismen löstes 1417, men den internationella och västligt övergripande Påvemakten var allvarligt naggad i kanten. Redan under schismen hade de nationellt avgränsade katolska kyrkorna närmat sig respektive kungamakt och kunde där söka sig en plats i maktens boning. Manegen var krattad inför 1500-talets reformation, men resultatet skulle istället för en reformerad universell kyrka bli nationella statskyrkor i flera av Europas länder.

Klostren - våra första internationella lärosäten

Den heliga Birgitta avled 1373 i Rom, men hon efterlämnade noggranna och utförliga föreskrifter för hur klostret och klosterkyrkan skulle byggas. Byggnadsgången kan följas år från år genom anteckningarna i Vadstenadiariet, som fördes utav bröderna. Medan det stora kyrkobygget i sten pågick användes ett provisoriskt träkapell. Vadstena klosterkyrka uppfördes av en lokal kalksten med utvändiga blottade kalkstenskvadrar med strävpelare. Den är en stor treskeppig hallkyrka med ett smalare kor som ligger i väster, helt enligt den heliga Birgittas anvisningar. Mellan portarna i öster skulle det upphöjda Mariaaltaret placeras. Det så kallade brödrakoret i väster uppfördes först. Korets kryssvalv av tegel slogs 1398 av Johan murmästare. Det blev sedan förebilden för en rad olika sockenkyrkor. Brödrakoret eller munkkorets golvnivå är betydligt lägre beläget än långhusgolvet. Det har spekulerats i om det beror på att planerna ändrades under byggtiden eller om koret redan från början planerades i två våningar genom ett inlagt bjälklag. År 1405 kunde bröderna börja använda koret och därefter uppfördes långhuset. Det treskeppiga långhuset började välvas 1420 och försågs med stjärnvalv på åttkantiga kalkstenspelare. Långhusets valv dekorerades därefter med en rankornamentik. Kyrkan i sin helhet invigdes 1430. Det finns omkring 2000 registrerade stenhuggarmärken i klosterkyrkan. De tillkom troligen vid början av 1400-talet. Varje verksam stenhuggare högg in sitt speciella tecken på den färdiga stenen innan den murades in på sin plats. Stenhuggarmärkena representerar 50 olika typer varav ett tiotal endast förekommer en enda gång. Antalet stenhuggare som varit anställda mer varaktigt under kyrkobyggandet uppgår till omkring 35. Kyrkan hade ursprungligen ett flertal olika ingångar och kyrkorummet var indelat med skrank och läktare vilket gjorde att systrar, bröder och pilgrimer kunde vara åtskilda. Det är dock oklart exakt hur kyrkorummet ursprungligen disponerades. I nordväggen finns resterna av en läktare, där biskopen och olika stormän kunde följa mässan och höra systrarnas sång. Intill denna läktare fanns ingången till systrarnas läktare. I kyrkans fasader finns det fortfarande spår efter anslutande klosterbyggnader. Huvudingången för lekmännen var då som nu på östra gaveln.

En magnifik konstskatt

Vadstena kom att bli högadelns främsta helgedom under senmedeltiden och gynnades av många frikostiga donationer. Vid medeltidens slut uppgick antalet altaren i klosterkyrkan till minst ett sextiotal. Varje altare var invigt till ett särskilt helgon eller speciellt ändamål och till altaret hörde även ett altarskåp eller en helgonbild. Endast ett medeltida altare finns bevarat till idag. Det är ett litet altare på västsidan av den östligaste pelaren i kyrkans norra del. Däremot finns en stor del av den stora och rika medeltida bildskatten bevarad, som altarskåp, skulpturer och triumfkrucifix, bevarade. Ett stort antal högfrälse och bemärkta personer har begravts i kyrkan, vilket visar på klostrets stora kulturella och sociala betydelse. Bo Jonsson Grip, en despot och Sveriges mäktigaste och rikaste man på 1370- och 1380-talen, begravdes sannolikt i kyrkan med förhoppningen att blidka Gud och att hans onda gärningar skulle med det förlåtas.

Lundaprofessorn Dick Harrisson beskriver honom i en artikel i SvD 21 juli 2016 med rubriken; Den vedervärdige Bo Jonsson. Väl att märka var Bo Jonsson hela tiden medveten om att han bar sig åt som en skurk. I sitt testamente erkände han öppet att han hade burit sig vidrigt åt, och han ålade testamentsexekutorerna att gottgöra de stackars offren, avslutar Harrison sin artikel om en man som lite sent förstår konsekvenserna av sin livsgärning, räds helvetets eviga plågor och i en sista handling försöker köpa sig fri.

Ett sjuttiotal gravhällar av hög kvalitet är bevarade, många förmodligen tillverkade på platsen. Det kyrkorum som stod färdigt vid mitten av 1400-talet var sannolikt mer utsmyckat än vad klosterstiftaren tänkt sig. Birgitta hade strängt beskrivit den asketiska interiören, som skulle vara en spegling av sin klosterorder. Istället kom valven att prydas av kalkmålningar och adelsmännens praktfulla gravminnen med målade vapen. Efter förbudet mot helgondyrkan präglades kyrkan än mer av det världsliga och blev i likhet med andra av landets klosterkyrkor gravkyrkor för landets styrande elit. Dock är idag Vadstena den som fått behålla mest av sin ursprungliga karaktär enligt mitt tycke. Jämför gärna med Varnhems klosterkyrka, Vreta klosterkyrka och Riddarholmskyrkan.

Fantastiska skulpturer

I kyrkan finns omkring 40 medeltida skulpturer. Det stora flertalet har tillverkats under 1400-talet efter kyrkans invigning 1430, med undantag för några som placerats i en nisch ovanför Mariaaltaret och Rosenkransaltarskåpet på den norra väggen. Ett mycket vackert triumfcrucifix från slutet av 1300-talet, med de båda ärkeänglarna Mikael och Gabriel på var sin sida. De två små träskulpturerna är från mitten av 1200-talet och är kyrkans äldsta. De kommer sannolikt från Vadstenas kyrka S:t Per. Krucifixet kan mycket väl vara utfört för det träkapell i klostret, som uppfördes sedan dess första träkyrka brunnit 1388. Uppgifterna kommer från Aron Andersson och skriften Vadstena Klosterkyrka II Inredning, som är en del i samlingen Sveriges kyrkor, Östergötland.

Två av bilderna nedan är ytterligare exempel på äldre träarbeten från klostrets första årtionden och innan stenkyrkans invigning. Mycket troligt att de ursprungligen var placerade i klostrets träkapell och utförda någon gång efter 1388. Till vänster är S:t Petrus porträtterad av en konstnär från Lübeck. Även det lilla skåpet nedan till höger är ett Lübeckarbete och föreställer S:t Katharina av Alexandria stående på en så kallade underliggare. I mitten en närbild på porträttet av den Heliga Birgitta där hon står i mitten av Birgittaaltarskåpet i brödrakoret.

Nedan till vänster Johannes Döparen, ett populärt motiv med lammet som attribut och symbol för Jesus, Guds lamm som som borttager världens synd. Ursprungligen ett altarskåp med dörrar tillverkat i Lübeck omkring 1430.

Ovan till höger en skulptur som jag hade svårt att slita blicken från. Den heliga diakonen Lars. Även den ett arbete från Lübeck och tillverkad någon gång mellan 1420-1430. Till höger om honom ett av kyrkans mera dokumenterade mästerverk, Jungfru Maria med barnet. Den magnefika skulpturen står på en piedestal i en nisch och är en del av Mariaaltaret till vänster om högaltaret. Ursprungligen sannolikt huvudbilden i ett altarskåp tillverkat i Bryssel vid mitten av 1400-talet och avsett för den Saliga Jungfruns altare, invigt av Biskop Nils i Linköping, till ära för Saliga Maria och helgonen Anna och Birgitta, den 8 oktober 1443. S:ta Anna och S:ta Birgitta var kanske framställda i målning på skåpets dörrar.

Konstverket har varit ett av kyrkans förnämsta, som naturligt är, då det gällde utsmyckningen av Jungfru Marias altare, det förnämsta näst högaltaret och placerat som dess pendang på en estrad vid kyrkans östvägg, skriver Aron Andersson i Vadstena Klosterkyrka II Inredning.

Skulpturen är magisk och placerad på ett effektfullt sätt. Står du upp och tittar på henne faller hennes blick ödmjukt ner i golvet. Faller du på knä och tittar upp möter hon din blick och ser rakt in i ditt hjärta. En fascinerande upplevelse som skapar en förståelse för kyrkornas dragningskraft.

1595 tog drömmen slut

I mitten av 1500-talet skedde stora förändringar i klosterkyrkan. Bröderna lämnade klostret och då stadskyrkan S:t Per eldhärjats flyttades församlingens gudstjänster över till klosterkyrkan som ändrades för luthersk gudstjänst. Den försågs med kyrkbänkar, predikstol och dopfunt. Högaltaret flyttades till kyrkans östra del och ett kor inreddes. Sannolikt uppfördes nu en utvändig sakristia mellan strävpelarna på östra gaveln. Stadsförsamlingen flyttade tillbaka till S:t Pers kyrka 1577. Systrarna var dock kvar till 1595 och använde brödrakoret som gudstjänstrum. Klosterkyrkan utnyttjades även av herrskapet på Vadstena slott. Gustav Vasa och Katarina Stenbock vigdes där 1552. Gustav Vasas ena son, hertig Magnus begravdes i kyrkan. Ett mycket påkostat monumentet utfördes av byggmästaren vid slottsbygget Hans Flemming omkring år 1599. Det står på ursprunglig plats i kyrkans nordöstra del och syns på bilden ovan till vänster. År 1595 beslöt hertig Karl att förbjuda all katolsk religionsutövning i riket. I samband med hertig Magnus begravning samma år lät hertig Karl stänga klostret och nunnorna fördrevs. Under de följande 200 åren användes kyrkan endast sporadiskt för bland annat begravningar och i andra mer högtidliga sammanhang. Kunskapen om förhållandena i klosterkyrkan under 1600-och 1700-talen är lite kända. Under riksänkedrottningen Hedvig Eleonoras tid under 1600-talets sista decennier genomfördes dock mera genomgripande förändringar av interiören, då de medeltida tegelläktarna revs.

1400-tals konstruktionen fick problem

Under 1700-talet utgjorde kyrkans höga takresning ett återkommande problem. Den för västliga och nordvästliga vindar hårt utsatta platsen och den höga takresningen med takryttare hade konstruktionsmässigt varit svårhanterlig och under lång tid krävt mycket underhåll. År 1781 inleddes på kunglig befallning en omfattande ombyggnad av kyrkan då bland annat takresningen förändrades till ett lågt sadeltak.

Nyinvigning 1829

Den närbelägna S:t Pers kyrka krävde i slutet av 1700-talet genomgripande reparationer och man beslöt att istället flytta över församlingsverksamheten till klosterkyrkan. Klosterkyrkan genomgick en omfattande renovering och invigdes för sitt nya ändamål 1829. En ny huvudingång hade tagits upp i väster och högaltaret fick ge plats för en orgel. Klosterkyrkan hade inte tidigare någon orgel. Anledningen var att Birgitta uttryckligen föreskrev att orgel inte fick förekomma i hennes orden. Först på 1820-talet när klosterkyrkan skulle förvandlas till ordinarie församlingskyrka aktualiserades orgelfrågan. År 1833 stod en orgel färdig byggd av orgelbyggaren Gustaf Andersson i Stockholm. Fasaden utfördes efter ritningar av arkitekt Carl Gustaf Blom Carlsson vid Överintendentsämbetet. Orgeln placerade i väster på en orgelläktare ritad av byggmästare Abraham Nyström från Kristberg. S:t Pers kyrka revs, med undantag för tornet som fick vara kvar eftersom klosterkyrkan saknade anordning för klockorna, då takryttaren hade rivits i samband med att taket gjordes om 1781. En rad inventarier från stadskyrkan flyttades över till klosterkyrkan. 

Tre praktfulla altarskåp

Ovan till vänster det som finns kvar av det så kallade Rosenkransaltarskåpet. Ett Nordtyskt Mariaskåp från början av 1500-talet. Till höger och nedan det helt magiska Birgittaaltarskåpet. Ett arbete tillverkat i Lübeck på 1450-talet. Beställdes i samband med att det gamla Birgittaaltaret från 1392 murades om och nyinvigdes 1459. Den Nordtyska snickaren namnges som Hans Hesse, men han färdigställde aldrig skåpet helt och hållet utan det skeppades till Sverige och Vadstena endast halvfärdigt. Den Svenska bildhuggaren Johannes Stenrat färdigställde mästerverket.

Trots att skåpet farit illa och länge levt en undanskymd tillvaro är de små figurinernas uttryck och närvaro fascinernade och förmedlar en helt annan känsla än dem på det välbevarade och guldskimrande högaltarskåpet.

Högaltarskåpet är ett Mariaskåp tillverkat i Bryssel omkring 1520 och tillskrivs Jan Bormans verkstad.

Dörrarnas invändiga målningar har utförts av Jan van Coninxlo eller någon i hans skola. Jesusskulpturen som toppar pjäsen skapar en fin harmoni och bryter effektfullt av mot allt guldet, de ståtliga biskoparna, kungarna och de välklädda hovdamerna.

En tämligen ovanlig och för tiden ganska vörnadsfull restaurering

Under 1800-talet skedde kontinuerligt en rad förändringar i kyrkorummet. Väggarnas puts knackades delvis ner och fönsteröppningarna försågs successivt med nya fönsterbågar. Enligt Birgittas föreskrifter var färgade fönster förbjudna i hennes ordens kyrkor. Men under 1800-talets andra hälft tillkom de nuvarande gjutjärnsbågarna med färgat glas, bland annat efter ritningar av byggmästarebröderna August och Robert Nyström, söner till Abraham Nyström. Glasmålningarna i långhusets och brödrakorets västfönster är tillkomna i samband med 1890-talets restaurering. De är utförda efter förslag av arkitekt Gustaf Petterson, som hämtat inspiration från de höggotiska fönstren i koret i Lye kyrka på Gotland. Arkitekt Claes Grundström vid Överintendentsämbetet fick 1881 i uppdrag att upprätta ett förslag till restaurering av kyrkan. Det dröjde dock mer än 10 år innan förslaget, i reviderat skick, utfördes under ledning av arkitekt Gustaf Petterson. Petterson (1855-1933) var arkitekt vid Överintendentsämbetet och har förutom restaureringen i Vadstena klosterkyrka varit ansvarig för restaureringen av Visby domkyrka 1890-1892. Interiören präglas i hög grad fortfarande av den omfattande restaureringen, som utfördes mellan åren 1892-1898. Petterson avlägsnade eftermedeltida tillägg, betonade intrycket av hög ålder och förstärkte dess monumentalitet. Restaureringen hade som ändamål att;

...på samma gång den så mycket som möjligt bevarar den värderika kyrkans egendomliga arkitektur, åt församlingarna förskaffa en för de nutida gudstjenstliga förrättningarna lämpad helgedom.

En av restaureringens bärande idéer var att flytta högaltaret till dess ursprungliga plats i väster, vilket innebar att orgelläktaren måste rivas. Den kvarvarande putsen på väggarna knackades ner och den nuvarande fasta inredningen tillkom. Altarring, predikstol, bänkinredning och orgelfasaden utfördes i en enhetlig nygotisk stil i svagt betsad ek av snickaren C G Petersson och skulptören A Stenström i Skara. Arkitekt Gustaf Petterson stod för ritningar till den fasta inredningen, med undantag av orgeln som slutgiltigt byggdes efter ritningar utförda av arkitekt Adrian Crispin Peterson i Göteborg. Taket blev ånyo föremål för omändring. Det återfick en högre takresning, nu i två avsatser samt med en takryttare förskjuten mot väster. Takets kopparplåt ersattes av skifferplattor.

Brödrakoret återställdes 1926

År 1926 uppfördes en ny sakristia efter ritningar utförda av arkitekt Erik Fant. Den förlades på den södra sidan i vinkeln mellan långhuset och koret. Där hade tidigare brödernas sakristia varit placerad. Den revs i början av 1800-talet. Vid renoveringen på 1890-talet inreddes en sakristia i det forna brödrakoret. Nu återställdes brödrakoret och västingången, som togs upp redan i samband med renoveringen 1829, sattes igen.  Den senaste renoveringen 1978-1983 innebar inga större förändringar av kyrkorummet. Vid renoveringen upptäcktes dock kalkmålningar i långhusets stjärnvalv. Dekormålningen togs fram och kompletterades. Den består av stiliserade klöverblad och växtliknande rankornamentik. Valvens dekor är tillkommen i direkt anslutning till valvslagningen omkring 1420. 

Många turer med Birgittas reliker

Den Heliga Birgittas relikskrin står upphöjt placerad på en gravsten till höger om högaltaret. Det är en husformad furukista klädd med röd sammet och beklädd med fastsydda beslag i förgyllt silver. Den första skrinläggningen skedde 1393, 20 år efter hennes död i Rom, och skrinet i trä placerades på altaret i brödernas kor. 1412 lades hon i en mer exklusiv kista helt i silver och formad som en kyrka, sannolik tillverkad i Stockholm. Träskrinet bevarades dock och vid Katarinas skrinläggning i egenskap av den heliga Katarina lades hennes reliker i Birgittas gamla träskrin 1489. 1572 lät Johan III smälta ner silverskrinet men tio år senare lät han tillverka ett nytt, men som endast höll en tredjedel av det ursprungliga skrinets vikt i silver. När klostret stängdes 1595 flyttades relikerna till en hemlig plats, sannolikt jordades dessa i stadskyrkan S:t Per. De tomma relikskrinen och relikaskarna hamnade i Polen. Det var först efter trettioåriga kriget som en triumferande Karl X Gustav kunde återföra relikskrinet i trä till Sverige 1656. Först 1772 placerades det i stadskyrkan S:t Per där den fick stå fram till 1829. I samband med att kyrkan revs flyttades skrinet till sin nuvarande plats i klosterkyrkan. 1936 placerades en skyddande glashuv över relikskrinet som innehåller förutom Birgittas huvudskål, dottern Katarinas huvudskål, magister Petrus Olavi av Skänninge och möjligen även kvarlevor av S:t Ingrid av Skänninge och S:t Knud av Danmark. Tre relikaskar på fot har också återbördats men finns idag på Historiska Museet i Stockholm.

Klocktornet

Vadstenaborna hade tidigare en egen kyrka, S:t Perskyrkan, som uppfördes på 1460-talet. Den kallades för Rödkyrkan, eftersom den var byggd av rött tegel till skillnad mot klosterkyrkan som kallades för Blåkyrkan. Kyrkan användes fram till 1800-talet då delar av kyrkan revs. Istället uppfördes en skola på samma plats som ersatte den gamla medeltida kyrkan. Tornet, Rödtornet, lämnades kvar och används i dag för klockringning eftersom klosterkyrkan saknar egna klockor.

Den nya ordningen

Slottet anlades under 1500-talet på den plats där den medeltida stadsdelen Sanden legat och som Gustav Vasa exproprierade. Byggnadsarbetena påbörjades under 1540-talet. Själva slottsbyggnaden fick sin nuvarande planform 1555-63, då de tre stenhusen sammanbyggdes och de båda trapptornen mot gården tillkom. Under Johan III:s tid tillkom andra våningen och östra delen av tredje våningen med det i mittornet inrymda slottskapellet. Efter en brand 1598 fullbordades slottet med tornhuvar och de båda praktgavlarna i nederländsk renässansstil. Arbetena avslutades omkring 1620. Slottet användes av kungahuset fram till 1715 men fungerade därefter som spannmålsmagasin och textilfabrik fram till 1800-talets slut. Slottsvallarna revs 1850, fyrkanterna något tidigare. Materialet användes till en ny hamnanläggning. Landsarkivet inreddes provisoriskt i slottets östra del 1899.

Krävde ett starkt försvar

Riksdagen i Västerås beslöt 1544 om att förstärka rikets fasta försvar. Gustav Vasas utträde ur unionen och sättet han gjorde det på, skapade en revanschlusta hos Danskarna. Anläggandet av Vadstena slott, eller snarare borg, var ett av beslutets konkreta konsekvenser. Syftet var framförallt att ge skydd mot eventuella anfall söderifrån. Byggnadsarbetena påbörjades 1545. Befästningen var rektangulär. En borggård omgiven på tre sidor av 30 meter breda och 3 meter höga jordvallar, och utanför dessa fanns breda vallgravar. Mot Vättern byggdes en kraftig stenmur som band samman tre separata stenhus av vilka det mellersta utgjorde ett porthus. Det nåddes via en bro över vallgraven från en smal väg byggd mellan sjön och vallgraven. I de fyra hörnen placerades runda kanontorn i två våningar från vilka man kunde skjuta i alla väderstreck.

Vasaslotten skulle visa var skåpet nu stod

Redan fem år efter att försvarsverket var klart beslöt Gustav Vasa att bygga om anläggningen till residens för sin yngste son Magnus. I denna etapp tillkom bland annat de två höga tornbyggnaderna i borggårdens sydliga hörn. Utbyggnaden av det som skulle bli själva slottslängan inleddes 1554 genom en påbyggnad av de tre stenhusen mot sjön. Med tiden höjdes också kanontornen och vallarna. Magnus bror Johan III som var mycket arkitekturintresserad lät bygga om slottet ytterligare och förvandlade den relativt enkla byggnaden till ett elegant renässansslott av kontinentalt snitt. För att åstadkomma detta anlitade han den holländske arkitekten Arendt de Roy. Genom hans insatser och influenser från den Italienske arkitekten och arkitekturteoretikern Andreas Palladio skapades det slott som av många anses som Nordens viktigaste bevarade renässansslott. Samarbetet mellan de roy och Kungen fortsatte och när Johan III planerade framtiden för Biskopsborgen i Linköping på 1570-talet blev det en självklarhet att de Roy tillfrågades. Dessförinnan hade arkitekten varit inblandad i Jönköpings slott och fästning samt lagt upp en dataljplan för Eksjö stad. Han var verksam i Sverige ända fram till sin död den 24 maj 1589 och ligger begravd på klosterkyrkans kyrkogård.

 

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2017

Källor: Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister | Medeltidens kyrkor i Vadstena och Lysings prosterier med Alvastra och Vadstena kloster av Stig Lundh 2017
| Wikipedia | Kulturarv östergötland | Birgitta i Rom av Sven Stolpe 1973 | Vadstena Klosterkyrka II Inredning av Aron Andersson 1983