© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Byggnadshistorik hämtad från Riksantikvarieämbetet

Platsens första kyrka, byggd av gråsten, lär ha tillkommit på 1100-talet. Den kom att ingå i den nuvarande byggnaden som grundlades på 1230-talet. Under de följande tio åren uppfördes murarna, av hårdbränt, mörkrött tegel i munkförband och ryggslutna fogar. Fasaderna blev dekorerade med rundbågsfriser, fönsteröppningarna gjordes troligen rundbågiga och yttertaket spåntäcktes. Kyrkorummet var treskeppigt, okänt om det var valvslaget eller täckt av trätak. På 1260-talet stod koret färdigt, liksom kyrkans äldsta kända altare, bestående av en marmorskiva på 6 romanska kolonetter. Marmorskivan finns kvar – om än förändrad - och fyra av kolonetterna finns magasinerade på Västmanlands läns museum. I slutet av 1200-talet slogs högre kryss- och stjärnvalv över kyrkorummet, som ersättning för tidigare trätak/lägre slagna valv. De nya valven dekorerades med kalkmålningar, bland annat cirkelornament och kvaderdekorer*. Under 1300-talet breddades kyrkan successivt, genom att olika sidokapell lades till på sidoskeppen. 1380 sattes kyrkan i brand av sjörövare. Vid följande återuppbyggnad lades grunden till kyrkans första torn. Det stod förmodligen färdigt omkring 1420, med en hög spira.

*dekor som imiterar en murad vägg av kvaderstenar, till formen större än tegelstenar.

Stiftets historia

Västmanland och Dalarna har under hela den tid som Sverige har varit indelat i stift utgjort ett gemensamt stift med säte i Västerås. Det första säkra belägget på detta stifts existens är från 1164, men i Florensdokumentet* från omkring 1120 nämns ett Aros stift, som sannolikt är identiskt med Västerås stift. Det är dock först från och med 1219 som vi känner till namnen på biskoparna. Ett exempel på stiftets och stiftets biskopars inflytande på medeltiden är Påvens val av Biskop Karl i Västra Aros att för överhögheten i Rom övervaka flytten av det Svenska ärkebiskopssätet från Gamla Uppsala till Östra Aros, efter att ett formellt flyttningstillstånd utfärdats 1271. Gustav Vasa utnämnde en särskild ordinarius för Dalarna med säte i Stora Tuna, vilket var en början till en delning av stiftet. Men Johan III återgick till den gamla ordningen och 1579 överfördes också Noraskog från Strängnäs stift till Västerås stift, vilket även kom att innebära en förändring av landskapsgränsen mellan Närke och Västmanland. Karl IX hyste planer på att inrätta ett särskilt stift för Dalarna lett av en superintendent, men de förverkligades aldrig. Spår av detta finns dock bevarat genom katedralen Stora Tuna Kyrka utanför Borlänge.

*Florensdokumentet eller Florenslistan eller  är en förteckning i Bibliotheca Laurenziana i Florens från omkring 1120 för den kyrkliga indelningen i Norden. Den är författad av en benediktinermunk i Italien och återfanns i början av 1900-talet av Sven Tunberg. Sedan dess har den kallats för Florenslistan. I listan nämns åtta städer i Danmark, tre städer i Norge, sju städer i Sverige samt 15 öar i Svearnas kungarike (Nomina insularum de regno sueuorum). Några städer kan klart identifieras medan andra ger flera tolkningsmöjligheter. Nedan en Schematisk bild av Florensdokumentet, med de namngivna städerna och områdena. Några är länkade till sidor här på UNIKABOXEN.

DANMARK
NORGE
SVERIGE

Lund, Roskilde, Odense, Hedeby, Ribe, Århus, Viborg, Börglum

Oslo, Bergen, Nidaros

Scara (Skara), Liunga (Linköping), Kaupinga (Köpingsvik, Öland), Tuna (Eskilstuna), Strigin (Strängnäs), Sigituna (Sigtuna), Arosa (Aros, Västerås?)

Öar i Svearnas kungarike

Södra Gotia, Västra Gotia, Västmannia, Södermannia, Nerke, Tiundia, Fedundria, Atant, Gutlandia, Värendia, Findia (omstritt om det syftar på Finnveden eller Finland), Hestia, Helsingia, Värmelande, Tjust

Kyrkans inventarier - En orgie i stilar och uttryck

Kungliga reliker i praktfulla gravtumbor gav extra lyskraft åt kyrkorna efter införandet av den Svenska Nationella Kyrkan och ökade handeln med gravkor och praktfulla epitafier. 1577, efter mordet på Erik XIV, gravsattes den forna Kungen under kyrkgolvet i en enkel träkista. En tämligen anspråkslös gravvård och knappast något som skänkte status till kyrkan. Hans halvbror Johan III som med all sannolikhet anstiftat mordet gjorde allt för att misskreditera honom och framhäva sig själv som den sanna renässanskungen. Historien om den förgiftade ärtsoppan och Kungen, som började spridas på 1600-talet, var länge ifrågasatt, men vid en gravöppning 1958 undersöktes Eriks kvarlevor av anatomiprofessorn Carl-Herman Hjortsjö och förre riksantikvarien Martin Olsson och betydande mängder arsenik hittades. Efter att ha utfört ingående textilhistoriska, kemiska och medicinska analyser kom man fram till att; fynden i sin helhet ger … fullt stöd för antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik.

Det var inte första gången som griftefriden stördes. Gustav III lät öppna träkistan för att ge renässanskungen upprättelse och en värdig gravtumba i finaste Carraramarmor. Det var viktigt enligt Kung Gustav att vårda den Svenska historien. Erik grävdes upp 1782 och pressades ner i sarkofagen. Det var inte lätt för han var för lång, alltså kapades hans ben. De avhuggna fötterna lades vid sidan av skelettet i sarkofagen. Gustav hämnades på Johan, som ju tagit kronan från Erik, genom att ta begravningsregalierna från Johan III:s pampiga gravkor i Uppsala domkyrka och lägga dem i Eriks kista i stället, för att markera att där ligger en krönt kung, berättar Herman Lindkvist i en artikel i Aftonbladet 11 maj 2013. Bilden ovan till höger visar den mäktiga gravtumban med kopior av riksregalierna, som tillverkades av en nederländsk guldsmed i Stockholm inför kungens kröning 1561. Originalen finns bevarade i Stockholms slotts skattkammare. Enligt Herman Lindkvist var kröningen; en ceremoni som var den största och mest påkostade i svensk historia.

2013 stals dessa kopior från gravtumban, men hittades kort därefter i två sopsäckar i ett dike utanför Västerås. Tjuvarna hade ångrat sig eller kanske insett att dessa varken skulle kunna säljas eller smältas ned. Dock hade tjuvarna haterat de värdefulla föremålen hänsynslöst, men efter drygt två år hos metallkonservator Annmarie Christensson återställdes föremålen och sedan sommaren 2015 är de tillbaka i kyrkan.

- Det känns otroligt roligt att se. När man vet hur illa det såg ut när vi först fick det till ateljén, men att det gick att göra så pass mycket som vi gjorde. Så det är otroligt roligt att se, och på plats här igen i Västerås, säger Annmarie Christensson till Sofie Tejre på P4 Västmanland i en intervju 6 juni 2015.

Tre fina medeltida altarskåp

Västerås domkyrka är en av endast två domkyrkor i Sverige som tilldelats tre stjärnor i turistguiden Guide Michelin/Green Guide. Förutom Västerås domkyrka är det Lunds domkyrka som enligt guiden är väl värda ett besök. Att Västerås domkyrka fått tre stjärnor torde mestadels bero på de tre kända altarskåpen; Stureskåpet i högaltaret, Mariaskåpet och Apostlaskåpet. Ovan till vänster detalj från Stureskåpet, placerat på högaltaret centralt i kyrkan. Skåpet skänktes till kyrkan 1516 av riksföreståndaren Sten Sture den Yngre och hans hustru Kristina Gyllenstierna. Skåpet är sannolikt tillverkat i Antwerpen av Jan Gillisz Wrage och Jan Genoots, samt målaren Jan van Dornicke. De två andra bilderna ovan illustrerar Apostlaskåpet som nu är placerat i kyrkans yttre norra sidoskepp, den tidigare sakristian. Skåpet har gett namn åt kapellet som idag kallas Apostlakapellet. Enligt Kulturhistorisk karakteristik Västerås domkyrka från 2005, är skåpet tillverkat i Brüssel omkring 1500 och sannolikt från Jan Bormans ateljé. Målningen på skåpets nedre del känns igen från altarskåpet i Nederluleå kyrka och ett av de tre skåpen i Strängnäs Domkyrka. Dessa ska enligt uppgift komma från en leverantör i Antwerpen på 1520-talet, vilket tyder på att den nedre delen, träpodiet, bättre hör ihop med Mariaskåpet, bilden nedan till vänster. Ett skåp från Antwerpen och tillverkat vid ungefär samma tid och nu placerat i ett andaktskapell för dop. Detta kapell i det södra sidoskeppet iordningställdes på 1800-talet med individuella kryssvalv i taket och öppna bänkrader. Kanske skedde en förväxling och träpodiet sammanfördes med fel skåp. I kapellet längs den södra väggen står också en vackert snidad medeltida korbänk.

Epitafier från glansperioden på 1600-talet blandas friskt med senare almoge från 1700-talet och äldre biskopsreliefer.

Enligt Mikaël Stenelos Antavlor är sannolikt den Erick som 1585 uppmärksammats med en riddartavla med Ekeblads vapen i kyrkan, kammarjunkaren och köksmästaren Erick Andersson Ekeblad, son till Fogden, Slottsloven och Regementsrådet Anders Hansson Ekeblad, som 1543 dog i Hamburg. Kombinationen att sonen fick sin fars namn följt av sson till efternamn var länge tradition även i de adliga släkterna.

Flera fina exempel på avancerat träsnideri finns representerade i kyrkan. Den märkligaste pjäsen, Depkenska dopkapellet, är ett dopaltare omsluten med ett tre meter högt genombrutet träskrank, som innesluter en dopfunt med lock. Allt rikt dekorerat med kolonner och skulpturer i nordisk renässansstil. Se bilderna 1-3 från vänster ovan. Ett av renässanstidens märkligaste konstalster i Sverige, som skänktes 1622 till kyrkan av änkan till en av landets mest förmögna affärsmän, Simon Depken. Sannolikt ett arbete från Lübeck. Ovan till höger en bild av de otroligt vackra medeltida bänkgavlarna med Gustav Vasas kungavapen, Gustav Rex.

Nedan till vänster kyrkans magnefika triumfkrusifix från 1200-talet, som hängdes upp på sin nuvarande plats i samband med restaureringen i slutet av 1950-talet. En av glasrutorna i fönstret nedan till höger minner om biskop Johannes Rudbeckius, som här bara ett tiotal meter från domkyrkan 1623, grundade Sveriges första gymnasium. Skolan är idag fortfarande verksam som Rudbeckianska Gymnasiet i den gamla stadsdelen Kyrkbacken.

En stor omdaning av kyrkan skedde år 1851–61 under ledning av Helgo Zetterwall med syftet att göra byggnaden mer enhetlig till sitt inre och yttre. Detta i likhet med flera andra Domkyrkor i landet. Se gärna Uppsala Domkyrka. Under denna omgestaltning revs enligt uppgifter från Länsstyrelsen i Västmanlands Län, valv i yttre sidoskeppen samt tio valv i främre tvärskeppet. Vissa valv och pelare murades om eller nyuppfördes och samtliga fönsteröppningar flyttades. Kyrkorummets östra och västra delar åtskiljdes av en bred tvärgång som går mellan norra och södra ingångarna, med valv som nyslogs under åren 1851-61. Man ville med dessa åtgärder skapa en regelbunden, öppen, femskeppig kyrka. En ny bänkinredning tillverkades i gotisk stil. Under åren 1896–98 utfördes ytterligare en renovering under ledning av Agi Lindegren. Han lät dekorera det tidigare vitkalkade kyrkorummet i nygotisk anda. Bilden i mitten ovan illustrerar en del av resultatet från Zetterwalls och Lindegrens arbeten. Madonnabilden nedan till höger är också ett verk från denna tid och får mig att snarare tänka på S:t Erik än Junfru Maria i den centrala positionen, med tanke på de kungliga attributen kronan och riksäpplet. Reliefen står i fin kontrast till den medeltida korbänk som idag är placerad i Mariakapellet. Bilden nedan till vänster.

Gestaltningen av dagen kyrkorum är på många sätt resultatet av arkitekten Erik Lundbergs restaurering åren 1958–61. Arkitekterna Sigurd Curman och Ragnar Hjort presenterade ett gemensamt program för den invändiga restaureringen av kyrkan redan år 1933. Förslaget innebar bland annat att väggdekorationerna från 1890-talet skulle överkalkas. Reaktionen på Helgo Zetterwalls tankar och verställande liknar i mångt och mycket den massiva kritik och de diskussioner som kom efter omdanandet av Uppsala Domkyrka. Lundberg fick tillslut 1949 uppdraget att restaurera domkyrkan. Hans arbete följde på ett flertal punkter Curmans och Hjorts tidigare förslag och ett av de främsta motiven för restaureringen var att åtgärda den rumskaraktär och den stämning som skapats av den nygotiska dekorationsmålningen signerad Agi Lindegren. Den omfattande restaureringen under åren 1958–61 innebar framförallt förändringar av kyrkans interiör. Under Erik Lundbergs ledning avlägsnades mycket av den tjocka 1800-talsputsen och kyrkans interiör ströks med ett tunt och svagt avfärgat putslager. I förslaget till renoveringen uppges att putsen skulle huggas ned från valven, men att den medeltida putsen med fragment av kalkmålningar i västra delen av kyrkan skulle behållas. All puts kom dock inte att huggas ned utan endast vissa partier tycks ha avlägsnats. Den nya putsens i valven skulle i struktur anpassas efter den äldre putsens utseende.

Från Agi Lindegrens restaurering bevarades de målade fönster och den dekor som fanns på den relativt undanskymda platsen ovanför 1800-talsläktaren i kyrkans västra del. Även de nygotiska bänkarna och orgeln i den västra delen av kyrkan bevarades. Under Lundbergs omgestaltning återfördes gravstenar, epitafier, triumfkrucifix och tavlor till sina ursprungliga platser. Ett nytt kalkstensgolv lades i större delen av kyrkan. I den västliga delen av kyrkan, där Lundberg ville framhäva kyrkans ursprungliga delar, inrättades två nya kapell i vardera sidoskepp, de så kallade Apostlakapellet och Stora dopkapellet eller som det också benämnts i denna dokumentation, Mariakapellet. I dessa kapell användes äldre inventarier. Det var också de enda ställen i kyrkan där 1800-talets bänkar bevarades. I denna del av kyrkan knackades även putsen ned från pelarna och lämnade tegelkonstruktionen synlig.

Nedan till vänster detalj av dopfunten i det Depkenska dopkapellet.
I mitten nedan en minnestavla över Erik XIV. Erik Rex med de Svenska och Finska riksvapnen.

Stay tuned and keep that crazy feeling!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Källor: | Riksantikvarieämbetet | Bengt Wadbring - Bengans Historiesidor | Örjan Martinsson - Tacitus.nu | Historiska Museet | Svenska Kyrkan |
| Länstyrelsen i Väsmanlands Län | Wikipedia