© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2018
Under medeltiden restes enorma stenkatedraler i stora delar av Europa. I Norge uppfördes en, Nidarosdomen i Trondheim. En symbol för den nya administrationen och ett monument över helgonkungen S:t Olav. Mostertinget, ett Ting som hölls på ön Moster söder om Bergen, i dess kyrka, någon gång i början av 1020-talet, 1024 hävdar en del mer exakt, blev starten för den Kristna nationen Norge. Kungen Olav Haraldsson och Biskop Grimkell hade utarbetat ett Kristet rättsväsende som stadsfästes och skulle gälla hela riket. En del forskare hävdar idag att beslutet var tämligen verkningslöst och mer av en rekommendation, men principen som fastställdes; att Kungen skulle utse präster och bönderna bygga kyrkor, blev ändå ett sätt att såsmåningom skapa en enhet i detta av fjordar och fjäll splittrade land. Att Kungen med ambitionen att ena riket sedan gjordes till helgon och berättelsen om honom spreds vida omkring i alla de kyrkor som byggdes gjorde inte saken sämre. Kampanjen spreds över hela den skandinaviska halvön och människor började vallfärda till hans grav i Trondheim.
Från Mostertinget och fram till pestens härjningar på 1300-talet byggdes närmare 2 000 kyrkor bara i Norge. Man uppskattar att minst
1 500 av dessa var kyrkor i trä, så kallade stavkyrkor. Vikingarnas tidigare erfarenheter av att arbeta i trä och konstruera båtar och hus utvecklades radikalt på 1100-talet med den nya stavtekniken där ramverket vilade på en stenbädd fri från påverkan av jorden. Rötproblemet hade lösts och nu kunde man bygga bestående konstruktioner som höll betydligt längre. Bilden till vänster är från stavkyrkan i Lom och visar hur ramverket vilar på en stengrund. Ovan ser vi utvecklingen där A) och B) illustrerar tidiga konstruktioner som på grund av kontakten med jorden skapade röta i träet och på så sätt förkortade byggnadens livslängd.Gemensamt för alla stavkyrkor är att de bärs upp av stolpar och har ett ramverk av brädor som byggts över bottenbjälkar. Kyrkornas väggar kallades för stavväggar, vilket har gett kyrkorna dess namn. Träportarna och korsblommorna är vackert utsirade, och stavkyrkorna är utsmyckade med en spännande blandning av kristna och hedniska motiv. Drakhuvuden, sagodjur och ornametik hämtad från Vikingarnas bildspråk blandas med Kristendomens kors på ett sätt inte olikt blandningen på de Kristna runstenarna från 1000-talet.
Den Norska arkitekten Håkon Christie har beskrivit stavkonstruktionen i bild och text i flera böcker och arbetade aktivt med att bevara och skydda denna kulturskatt, bland annat som forskare i Norska Riksantikvaren.
Att erfarenheter från båtbygge ligger till grund för dessa komplicerade konstruktioner är inte svårt att fatta. Vänder du på skissen här nedan till höger är likheten med en båt och dess bogspant ganska slående.
Stavbygget är i princip ett ramverk bestående av horisontella och lodräta bärande element. Väggtrösklarna utgör den nedre ramen, sammanfogad i hörnen. Väggtrösklarna är placerade på en stenbädd som lyfter dem fria från marken. Hörnstavarna är antingen placerade på trösklarna eller infällda i ramverket. Konstruktionens övre ram består av balkar som vilar i uthuggna spår i hörnstavarnas topp. Taksparrarna är nedfällda i spår i balkarna. Väggytorna består av vertikala plankor som sammanfogas med övre och undre ramverk genom uthuggna spår i balkar och trösklar. Detta är stavbygget i sin enklaste form.
De mer komplicerade konstruktionerna, som började byggas i början av 1100-talet, har en ram av grundstockar som vilar på en stenfyllning, där grundstockarna bär upp en stapelbädd och ett antal fristående stavar inne i kyrkorummet. Dessa fristående stavar bär upp ett förhöjt mittparti och taket över detta. Exempel på detta finns bland annat i Urnes och Borgunds stavkyrkor. Att bygga på detta sätt finns fler medeltida exempel på, inte bara kyrkor. Medeltida loftgångar är ett exempel. Även nyare byggnader har utnyttjat tekniken.
Stavkyrkorna brukar indelas i två grupper. Typ A är den enklaste, den är enskeppig och har stolpar endast i ytterväggarna; hörnstolpar och i några fall mellanstolpar.
Typ B har en mer komplicerad struktur med invändiga stolpar som omger ett förhöjt mittrum och bär upp dess tak. Mittrummet är omgivet av en omgång under ett lägre tak. Mittrummets stolpar står på en ram av inre syllar; grundstockar. Den nedre delen av stavarna är fristående, medan den övre delen över omgångens tak ingår i mittrummets ytterväggar. Typ B indelas vanligen i två grupper; Kaupangergruppen och Borgundgruppen.
Själv har jag haft förmånen att besöka några av dessa endast 28 kvarvarande och helt fantastiska skapelser. Två av dessa, Urnes och Heddal, tillsammans med guider från Riksantikvaren.
Det är besök som kännetecknas av fascination, beundran och ödmjukhet. Bilden av både Vikingatid och tidig Skandinavisk medeltid fördjupas och dåtidens människor framträder som mer sofistikerade och kulturellt bevandrade än de schabloner vi matats med. I synnerhet bilden av den råbarkade Vikingen, som ensidigt skapats genom berättelser nedtecknade av Romerska historieskildrare och Kristenhetens munkar, som sällan själva haft någon kontakt med den Nordeuropeiska civilisationen och där syftet snarare varit att förhärliga den egna civilisationen framför vildarnas primitiva kulturyttringar. Att då se dessa träskapelser uppförda med erfarenheter och kunskap inhämtade över ett långt tidsspann och med traditioner som sträcker sig bortom tiden för den Kristna administrationen är befriande och ett bevis för att Vikingarna hade ett rikt kulturliv och en administration, som uppenbarligen fungerade, men med ett skriftspråk och dokumentationsteknik, som var underlägsen latinet och munkarnas dagböcker.
'
Urnes
|
Borgund
|
Lom
|
Heddal
|
Mer om Heddal Stavkirke finns att läsa i ett reportage från mitt besök 2016.
När jag berättar om mitt intresse för kyrkor möts jag inte sällan av en viss skepsis. - Är du Kristen?
För mig är det sekundärt och min tro har föga med intresset för kyrkor och den Kristna administrationen att göra. Jag har till och med svårt att förstå att det inte skulle intressera alla. Det är kanske lite naivt med tanke på hur vi hanterar historia och historiska berättelser i både grundskola och gymnasium. Historia är fortfarande ett ämne som har starka band till nationen i vilken den är skriven och ofta så nationalistiskt färgad att det kan vara svårt att få en bild av hur livet verkligen fungerade och vilka drivkrafter som påverkade människorna i deras strävan mot sina mål. Kyrkorna tycker jag fungerar som uppslagsverk där besökaren får bilder av de historiska skeendena på ett tämligen ocensurerat sätt. Arkitektur i allmänhet visar tydligt tidsandan och vilka värderingar som prioriterats. Kyrkorna, särskilt de från tidig medeltid, är det enda som finns kvar av äldre skandinavisk arkitektur och tillsammans med kyrkans tidiga bokföring skapas bilder och en massa frågor som skapar lite oreda i gamla tolkningar och tidigare sanningar. Historian, hur konstigt det än låter, utvecklas hela tiden. Nya fynd, skapar nya idéer, som skapar nya antaganden och hela tiden ändras tolkningen av det som en gång var.
Berättelsen om Jesus, myten, människan och berättarna som formade en världsreligion, som blev en världsordning, är ett fantastiskt exempel på historia och hur olika tider skapat sin version utifrån behov och mål. Den Heliga Birgittas blogg i mitten av 1300-talet där merparten av innehållet är skrivet i Rom är en brutal samhällskritik, framförd på ett sätt som inte hade varit möjlig utan religionen och berättelsen om Jesus.
Idag är Borgund inte så mycket mer än de två stavkyrkorna och den moderna museiebyggnaden. Närmaste större samhälle är Lærdalsøyri vid Sognefjorden. Tidigare gick Europaväg 16 förbi platsen, men nu går vägen i tunnlar, vilket påverkat den lokala turistnäringen. En gång var detta en rik och betydelsefull bygd. Så betydelsefull att man här 1180 bestämde sig för ersätta den gamla stavkyrkan med en modern, som kunde stå sig bättre mot rötan och i generationer visa bygdens betydelse och status på den viktiga handelsleden österut.
Kyrkobygget engagerade inte bara människor från bygden. Tillresta bildhuggare såg till att smycka kyrkan och göra den värdig inför biskopens besök 1183, då det var dags att inviga, förheliga kykan, konsekrationen.
Biskopen av Bergens stift började denna noggrant regiserade akt med att vandra runt kyrkan tre gånger, därefter knackade han tre gånger med sin kräkla på kyrkporten innan han tillsammans med församlingen steg in i kyrkan.
Inne i kyrkan karvade han ut fem kors i altaret och ytterligare fem på kyrkans väggar, medan han på latin läste instiftelseorden, berättelsen om hur Jesus instiftade nattvarden vid den sista måltiden tillsammans med sina lärjungar. Korsen fuktades med vigvatten och markerades med olja.
I nästan 700 år användes sedan kyrkan för att uppmana församlingen att följa Guds bud och leva som rättrogna kristna. Kyrkans nya krav på tillgänglighet och att varje sockenkyrka skulle rymma sin församling blev slutet för många stavkyrkor, men gamla Borgund stavkyrka fick stå kvar, som en symbol och minnesmärke från en annan tid, en Vikingatid.
Att fortfarande ha möjlighet att besöka dessa byggnadsminnesmärken är för mig helt fantastiskt. En andakt där varje detalj granskas och skapar bilder av de människor som en gång i tiden byggde dessa monument. Urnes stavkirke sticker ut som min favorit, även om den arkitektoniska stilen från de något senare konstruktionerna i Borgund och Heddal skapar den där fantastiska, svävande nästan organiska känslan. Det är framförallt nordväggens snirkliga ornamentik bevarad från en äldre kyrka, som ger mig gåshud. Mönstret känner jag igen från en runsten inmurad i Sala sockenkyrka. Runristare Livsten ristade stenen någon gång omkring 1030-1050. Förmodligen samtida med träornamentiken. Frågan är om det finns ett samband. Kan skaparna av dessa två konsthantverk påverkats av varandra och i så fall vem var först? Kanske var detta ett vanligt förekommande sätt att smycka byggnader av betydelse i hela Skandinavien vid tiden. Det får vi förmodligen aldrig reda på eftersom nordväggen på Urnes kyrka är det enda som mirakulöst bevarats till eftervärlden. I det vi idag kallar Sverige är stolphål det enda som finns kvar av de byggnader som uppfördes i trä innan tekniken kom som höll virket borta från fukten och rötan.
Stay tuned for more at
Fler reportage från Norge
Norge 2016:1 | Norge 2016:2 | Heddal Stavkirke | Nidarosdomen | Norge 2017
Källor: Riksantikvarien | Håkon Christie | Forntidsminneforeninga | stavechurch.com | Egna anteckningar vid guidade besök i kyrkorna
Wikipedia | varldenshistoria.se | visitnorway.se
© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2018