© 2013 text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET

Kan Graffiti accepteras som en konstform och utövare som konstnärer?

Kanske kan detta öppna upp för en lite mer nyanserad dialog om graffiti, oavsett hur du värderar företeelsen. Jag själv är emot klotter och all form av förstörelse av allmän egendom, men samtidigt är jag inte övertygad om att grafitti, när den är konstnärligt utformad, fungerar som det dominerande elixiret till de strömningar som vill förstöra och utplåna. Ibland känner jag att den kommersiellt så viktiga reklamen, som vi i alla sammanhang ständigt matas med, bidrar med en lika stor effekt.

“GRAFFITI (ital., plur. av GRAFFIT0 ‘ristning’, ytterst av grek. GRAPHO ‘skriva’) kan utgöras av text bild eller bådadera, ristat, skrivet eller målat, oftast olovligen på offentliga platser eller annans egendom för att dekorera eller för att uttrycka åsikter och känslor.
Ibland används det svenska ordet klotter. Utövaren är i allmänhet anonym eller använder täcknamn .”

Jacobson, Staffan: Graffiti. Nationalencyklopedien, band 7, Bra Böckers Förlag, Höganäs 1992, s. 590. Se även: Graffiti. Fogtdals Konstlexikon, Kbh 1993, band 6, s.75

Tekniken är avancerad (Text hämtad från Wikipedia)

Det är svårt att måla med sprejfärg. Sprejburken är egentligen ett primitivt instrument, avsedd för helt andra ändamål än konstverk (hårvård, insektsbekämpning, att måla cyklar till exempel). Om en ovan person drar en linje med en sprejburk, blir resultatet ett flera centimeter tjockt, ojämnt streck som rinner och är suddigt i konturerna. Graffitimålaren kan göra linjer som är millimetersmala, knivskarpa och helt raka, och kan göra ytterst små och exakta detaljer som en annan konstnär inte skulle kunna göra utan ett så lättmanövrerat och sofistikerat redskap som air-brush (färgspruta med reglerbart munstycke och kompressor). Kontrollen över sprejburken uppnås endast med ihärdig träning, och hantverkstekniken har målarna själva utvecklat och fört vidare sinsemellan och från den ena generationen till den andra. Sprejburken hålls mycket nära ytan, sällan mer än 20 cm, för att färgen inte skall sprida sig. Om man sprutar på ett och samma ställe börjar färgen nästan omedelbart att rinna. Därför måste sprejburken hela tiden hållas i hastig, jämn och mjuk rörelse. Man måste arbeta snabbt och säkert: tvekar man blir det dåligt. Förutom att målaren kan alternera mellan caps (sprutmunstycken) av olika strålbredd (skinny: en tunn stråle, soft: en mjuk stråle som ger tunna lager, fat: ger tjocka kraftiga linjer), kan han eller hon också manövrera munstycket. Om man trycker mitt på får man en kraftig stråle, trycker man längst fram “spottar” färgen och om man trycker längst bak på munstycket (och så att säga pressar det bakåt) får man en tunnare stråle.Dessutom uppför sig strålen olika beroende på i vilken vinkel man håller burken. Den allra tunnaste strålen får man om man håller burken upp-och-ner, men det är förvisso inte lätt att kontrollera dess riktning samtidigt. Genom att kombinera dessa fyra metoder kan målaren åstadkomma exakt vad som önskas:

- olika avstånd till ytan - olika caps - olika tryck med fingret - olika vinklar med burken

Området kring den gamla järnvägen mellan Karlberg och Värtan vid Albano har länge varit en frizon för diverse verksamheter utan tillträde för den vanlige Stockholmaren. De industribyggnader som fanns på området är nu rivna för att ge plats åt en exploatering där Akademiska Hus i samarbete med Svenska Bostäder ska utvidga AlbaNova, som är en del av Stockholms Universitet och KTH (bilden nedan). Ett litet fragment av tidigare byggnation får än så länge stå kvar. Huset är illa tilltygat. På denna sparade byggnad i ett hav av oordning och förstörelse finns muralmålningen/graffitin Midsummer Madness målad av Akay och Spade 1994.

Av en del graffittimålare anses den inte som en riktig graffiti, dels eftersom den gjordes med tillstånd av fastighetsägaren och dels för att motivet inte signalerar Hip-Hop. Läs mer i Jacob Kimvalls analys nedan.

Texterna nedan är hämtade från en artikel i FRIA TIDNINGEN/Kulturnyheter
Konstvetaren och graffitimålaren Jacob Kimvall om målningen Midsummer Madness
Publicerad: Söndag 10 december 2006

Graffiti beskrivs ofta som en jakt på uppmärksamhet. Som en avart av ett uppmärksamhetsfixerat varumärkessamhälle, eller åtminstone en effekt av det. Det handlar om att synas, är en rubrik som i olika varianter brukar dyka upp då graffiti ska dryftas i mainstreammedia som något annat än ett rent skadegörelseproblem. Och visst är synlighet en viktig sida av graffiti. Målaren som gör pieces och tags som syns av många får fame - berömmelse och beundran i ett. Det kan också ses som en konstnärlig strategi där målaren arbetar med att genom en slående burner bryta upp den vardagliga lunken.

Men synlighet är långt ifrån den enda aspekten, och utan förmåga är den sällan hedrande. Att kapitalt misslyckas med en målning är genant och kan generera ett rykte som pinsam toy. För fame kan också uppnås genom att målaren skapar konstverk vars existens blir känd genom hörsägen bland graffitipubliken, och i själva verket görs många graffitimålningar på platser som inte alls är speciellt synliga och som betraktaren aktivt måste söka sig till. Det handlar om ytor som blivit över efter att byggherrar, stadsplanerare och arkitekter sagt sitt, eller platser som de ännu inte hunnit sätta klorna i. Rivningstomter och utdömda hus, och ännu oftare randområden och brottytor mellan innerstad, industriområden, transportleder och förorter.

Akay har utnyttjat dessa stadens sömmar mer effektivt och utstuderat än många andra graffitimålare. Han blev en målare att verkligen räkna med sommaren -88, genom att han tillsammans med sina partners News och Weird gjorde flera dussin pieces runt Karlberg och trakten kring den framväxande Norra länken mellan Klarastrandsleden och E4 Uppsalavägen.

Den finländske graffitimålaren Egs har sagt att graffiti inte är gjort för att tittas länge på, men i Midsummer Madness återfinns ett myller av olika detaljer, små enskildheter som man kan försjunka i betraktelse av. Bilden är omgiven av en rikt ornamenterad ram, som både är målning och gräns mellan målning och omgivning. I ramens hörn återfinns vart och ett av kortlekens fyra färger. Intill hjärter i övre vänstra hörnet finns en djävulsfigur och bakom ruter i motsatt hörn tittar en joker fram. Ut från underkanten fladdrar två banderoller med texten The Eternal Extravaganza - det eviga överdådet. Till vänster drar en lättklädd kvinna undan ridån och presenterar på så sätt scenen. Eller är det tvärtom? Kanske är det vi som står på scenen och ser världen därute. För det känns som ett ute där bortom ridån och innanför ramen. Bildrummet domineras av en fond som från botten tonar från ljusare till mörkt blå som vore det en natthimmel. Sittande på ramen skjuter en apa iväg fyrverkerier och uppe i höger hörn exploderar en pjäs i ett gnistregn. I rummet står och svävar olika figurer som alla tycks vara sysselsatta med något, några verkar vara akrobater, andra gladiatorer. Det illusoriska draget som får det blå att likna en himmel bryts här och var genom olika invävda grafiska symboler och tecken. Från vänster nederdel till höger överdel vrider sig den blodröda och elegant utformade texten Midsummer Madness. Kontrasten mot den blå fonden gör att det känns som att den svävar ovanför den övriga bilden, och arbetet med att ställa blått mot rött genomsyrar hela bilden.

Den överdådiga blandningen av olika bilder med referenser till teater och midsommar, samt det kontrastvisa arbetet med färger leder tankarna till burleskeri och spel. Målningen är en slags cirkus eller karnevalistisk varietéteater som osäkrar motsättningar som de mellan högt och lågt, ute och inne, verklighet och teater, samt lek och allvar. En gång då jag träffade Akay uttryckte han sin förvåning över att Midsummer Madness aldrig varit publicerad i graffititidningen Underground productions och eftersom jag arbetade med tidningen då målningen gjordes undrade han om jag kunde svara på varför. Han var på inget sätt arg, kanske lite besviken, men främst förbryllad. Jag blev i min tur lite paff, men förstod samtidigt att frågan var berättigad. För även om vi bara publicerade en bråkdel av alla pieces som gjordes så var det knappast många målningar det året som kunde mäta sig med Midsummer Madness - varken vad det gäller storlek, ambitionsnivå, målerisk teknik eller som genomarbetad bildkomposition. Även om det kan ses som ett felaktigt beslut, kan jag också förstå varför den inte blev aktuell. Texten refererar mer till typografi än graffitistilar, helheten mer till cirkus än hiphop, och förmodligen tyckte vi inte att målningen var tillräckligt mycket graffiti. Jag minns faktiskt inte ens om vi på redaktionen diskuterade den. Vad som är och inte är graffiti har nu aldrig varit en enkel fråga, åsikterna går isär mellan olika personer och även om det finns någon form av generell bred uppfattning så är den föränderlig över tid. Antagligen stämde Midsummer Madness inte in i vår uppfattning om hur graffiti borde utvecklas.

Midsummer Madness är kanske Akays mäktigaste målning, men jag vet inte om jag tycker att den egentligen hör till hans bättre - som graffiti. I dag ser jag den som ett gränsverk mellan Akays tidigare och senare produktion. Mellan den, där han under åttiotalet startar ett av Europas genom tiderna mest inflytelserika crews - VIM, och då befinner sig i en rik och föränderlig, men samtidigt avgränsad graffititradition, och den senare produktionen, efter att han i början av nittiotalet lämnat VIM, och där han med arbetsmetoder hämtade ur graffiti, men genom ett mer lättillgängligt formspråk samt ofta andra material, försöker kommunicera med en bredare publik.

Moderaten Kristina Alvendal anser att allt stöd och erkännande av graffiti stimulerar de strömningar som klottrar, förstör och åsamkar ekonomiskt lidande för mark- och fastighetsägare i Stockholm. I en artikel i DN/kultur 2008-11-05 uttrycker hon sin och stadshusets klara linje angående debatten kring att bevara fyra verk till eftervärlden.

- Graffiti skapar en osäker boendemiljö och målningen kommer att föra med sig ytterligare klotter. Jag tycker att det är väldigt olyckligt att bevara väggen, så vi ser hellre att huset och fastigheten tas bort. Om målningen står kvar på den platsen skapar den en otrygg miljö, säger hon.

Enligt Kristina Alvendal går det inte att skjilja på graffiti och klotter, men jag tror att det finns ett sätt och det är pengar. Om graffiti genererade pengar på samma sätt som reklamen skulle acceptansen helt plötsligt finnas, men risken är då stor att konstformen utarmas och tappar sin kärna; att vara fri, provocerande och otrygg. Ett Moment 22 som kan vara svårt att komma runt. Fredrik Rubin beskriver den kommersiella graffitin i en artikel i Arbetaren den 20 juni 2012.

Kampen om utrymmet i det offentliga rummet hårdnar. I Malmö har kommersiella aktörer fått upp ögonen för gatukonst. Konstnärer, kommuntjänstemän och forskare ställer sig frågande till var gränsen mellan konst och reklam bör gå. Nattklubbar, banandokumentärer, klädbutiker och festivaler. Allt sedan Malmö med sina tre lagliga graffitiväggar kommit att figurera föregångare liksom skräckexempel, har en lång rad kommersiella aktörers budskap trängts om utrymmet på väggarna. Den kultur som varit ett alternativ till företagens dominans av det offentliga rummet har på senare tid sett gränserna mellan reklam och gatukonst suddas ut. Det som i Sverige ses som ett växande fenomen är i USA en trend vilken vuxit explosionsartat. De multinationella företagen IBM och Sony kom i början av 2000-talet att lansera produkter med illegalt målad graffiti, vilket resulterade i en hätsk debatt.

De fyra målningar som 2008 föreslogs att K-märkas är Midsummer madness, Highway av SHOF på Rågsvedsgården samt Red dragon av Disey och Ziggy och Fascinate av Circle och Tariq båda i Spånga-Tensta. Bakom förfrågan står bland andra Tobias Barenthin Lindblad, redaktör för tidskriften Underground Productions. Han motiverar detta på DN/kultur 2008-11-05.

- I framtiden kommer graffiti bara att finnas på foto och några originalverk kommer inte att finnas kvar. Därför är målningen en viktig del av kulturarvet, säger han.

Stockholms stadsmuseum skriver i ett yttrande samma år att de tror att bevarandet av Facinate och andra målningar ...skulle kunna skapa en intressant miljö med förankring i områdets historia.

Politikerna i stadshuset har en annan uppfattning och liksom Kristina Alvedal klargjorde, förtydligar Nils Löwenspets (M), biträdande borgarrådssekreterare i stadsbyggnadsnämnden, den politiska ståndpunkten i en artikel publicerad i ETC 2011-01-20.

- Enligt nämnden uppstår ett pedagogiskt problem om man bevarar målningen mitt i ett bostadsområde, samtidigt som man har en nolltolerans mot graffiti och klotter.

Målningen han syftar på är Fascinate (se nedan).

Fascinate är skapad av Circle och Tarik (Tarik Saleh), då sjutton år gamla, under några sommarveckor 1989 och var då norra Europas största graffitimålning. Den är 13 meter bred och 8 meter hög och uppfördes på en yttervägg till en numera övergiven industribyggnad från 1970, med fastighetsägarens tillstånd , men utan ersättning för arbete och färg. När den var klar, uppfattades den som en milstolpe i den svenska graffitikonstens historia och den väckte uppmärksamhet utomlands. Även i Bromsten blev målningen med tiden ett omtyckt inslag i stadsbilden, och den har i flera sammanhang använts för att representera stadsdelen. Fascinate är Sveriges äldsta ännu bevarade större graffitimålning.

Efter många turer i olika instanser tog Stadsbyggnadsnämnden beslutet att den legendariska graffitimålningen ”Fascinate” i Brommsten ska bevaras. Detta politiska lappkast motiverar kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) med att...graffiti är en laglig konstform - så länge man inte gör den på något som en annan person äger. Sagt i en intervju med Sindra Grahn, SVT/kultur 13 juni 2012.

Kan den här öppningen bidra till att även andra verk bevaras? Frågar Kristian Borg Jacob Kimvall i Fria Tidningen torsdag 29 september 2011

– Ja, absolut. Samtidigt är det förstås en kostnadsfråga i varje enskilt fall. Men vi har i alla fall bevisat att det går att bevara graffiti. Om Fascinate blir kvar är det en fantastisk vinst för framtida stockholmare, man river inte Klarakvarteren igen så att säga. Nu återstår frågan om målningen ska flyttas, som den borgerliga majoriteten har föreslagit, eller stå kvar som de rödgröna och flera instanser menat. Jacob Kimvall hänvisar till Unescos expertorgan Icomos, som menar att historiska minnesmärken bör bevaras där de är uppförda: ”Ett historiskt minnesmärke är oskiljbart från den historia det vittnar om och den miljö vari det befinner sig. Flyttning – helt eller delvis – av ett minnesmärke kan därför endast tillåtas om det är nödvändigt för att bevara minnesmärket eller om det föreligger ett utomordentligt stort nationellt eller internationellt intresse för ett sådant förfarande.”
– Jag tror att Fascinate kommer att få stå kvar, säger Jacob Kimvall. Madeleine Sjöstedt har ju skrivit att den ska bevaras på plats.

Fenomenet Graffiti kan lätt romantiseras och liknas vid maskrosen som bryter sig igenom den hårda asfalten. En nyckel för den som är osynlig och okänd att synas, bli känd och accepterad. Problemet är att dra gränsen för vad man vill bli känd för. Samtidigt som jag fascineras av dessa fantastiska muralmålningar och gärna vill att de ska få vara kvar, kan jag förstå politikernas dilemma, men att isolera företeelsen och utövarna på det sätt som beskrivs i nolltoleranspolicyn tror jag inte löser problemet.

Hall of Fame* bakom Solvalla

På en otillgänglig plats vid stambanan invid Solvalla, där tåg till och från Stockholms Central rusar fram i hög hastighet finns ett litet Mecca, för den som intresserar sig för graffiti. Här hittar du den tredje av de fyra Graffitimålningar som berörs av K-märkningen; Red Dragon av Disey och Ziggy från 1989.

*Hall of Fame är, inom graffitikulturen, en mur, byggnad eller vägg, ofta avsides belägen, där många graffitimålare har utfört målningar, i olika stilar och tekniker. En Hall of Fame kan vara laglig - alltså en yta som ställts till förfogande för ändamålet av exempelvis en kommun - eller olaglig. En Hall of Fame skiljer sig från andra platser där graffiti utövas främst genom att målningarna varken tvättas bort eller målas över.

Detta är kanske Stockholms bästa ställe om du är osäker på konstformen, men samtidigt är mottaglig för att imponeras av vad man kan åstadkomma med en sprayburk.

Den undanskymda placeringen har säkert bidragit till att Red Dragon bevarats och fortfarande är i så gott skick, även om färgerna mattats något.

När väggen fyllde 20 år 2009 rollades den för att ge plats åt ny graffiti. Red Dragon bevarades och är nu inramad av verk från en ny epok.
Initiativet kom från fastighetsägaren Solvalla som lät några av Sveriges bästa graffitikonstnärer måla om väggen på stallet, för att skapa en hållbar lösning med kvalitet.
Syftet är att målningarna tack vare sin kvalitet får stå orörda i flera år framöver, och väggen kommer därför att vara i bra skick en längre tid, något som Solvalla ser som positiv marknadskommunikation på flera plan.

Ett klart ställningstagande och ett accepterande av graffiti som konstform.

Att göra en vägg laglig och accepterad uppfattas inte som positivt av alla. Båda sidor visar prov på trångsynthet och motstånd när de mer liberala vill hitta vägar för samförstånd. Det verkar vara lite hip-hop att göra det olagliga, att konfrontera "snuten" och inte följa kollektivets ordning och regler.

Motståndarna på den andra sidan ser fortfarande bara allt negativt som spray-rörelsen för med sig. För många är det en post i en underhållsbudget som blir mer och mer kännbar och påverkar utveckling och investeringar. För de existerar inte graffiti utan allt är klotter och ska hanteras som kriminell verksamhet.

Att förstärka Vi mot Dom, att bygga in oss och skydda våra intressen bakom höga murar, att sluta prata med varandra och istället öppet förklara krig, ökar intresset från båda sidor att lyfta fram konservativa och primitiva förebilder, som får härja fritt och skapa motståndsrörelser, vars motiv över tid bara blir luddigare och suddigare och det enda som till slut tydligt framgår i budskapet är bara...VI ÄR EMOT!

Highway täcker hela väggen som vätter mot Rågsveds tunnelbanestation och är drygt fyra meter hög i ena änden och två i den andra. Den gjordes sommaren 1989 av crewet SHOF (Still Heavens Only Force) med tillstånd av det kommunalt ägda fastighetsbolaget Familjebostäder som även betalade färgen. Highway har klarat sig hyffsat igenom snart tjugo år av väder och vind, den har respekterats av flera generationer nya graffitimålare, skonats av det tidiga nittiotalets nazistiska klotter som förstörde många målningar på gröna linjen, och senare även de hänsynslösa saneringskampanjer som bland annat utplånade Totalizers målningar i Huvudsta och Sesses i Orminge.

Innan målningen var klar blev den förstörd, berättar Jacob Kimvall i Fria Tidningen 1 december 2006.
Någon klottrade stora kladdiga meningar tvärs över de komplicerade och mödosamt konstruerade bokstäverna. Klottret löd någonting i stil med JAG ÄLSKAR DIG CAROLINE, RING MEJ och ett telefonnummer. Gärningsmannen lär ha varit en medelålders man, som också greps för skadegörelsen. SHOF tänkte först vitmåla hela väggen och försöka glömma allt bortkastat arbete, men bestämde sig till sist för att försöka göra det bästa av situationen. De reparerade målningen, men lämnade samtidigt spår efter förstörelsen. Om du tittar närmare på bokstäverna i Highway så syns här och där målade sprickor och hål i texten och innanför dessa blodröd färg ur målningens innanmäte, som koagulerade sårskorpor.

Läs Jacob Kimvalls artikel om Highway i Fria Tidningen.

Som novis och oinitierad i Hip-Hop kulturen har jag lite svårt att förstå att man klottrar på graffitiverk. Kanske är det så att själva bevarandet är ett hot mot det förgängliga i kulturen/livsstilen. Att det förgängliga är själva essansen. Idag en graffiti imorgon borta. Bygga upp, rasera och bygga upp på nytt för att åter rasera. Inget är heligt allt går att riva och nuet är allt...de ungas nu. Att bevara graffiti från förr kanske bara är ett tecken på att dåtidens spraykonstnärer mognat, rättat in sig i leden och av nostalgiska skäl vill bevara en del av sin egen ungdomskultur och fan ta den som klottrar på min vägg.

...bara en tanke.

Stay tuned for more att unikaboxen.net