UNIKABOXEN närvarar och deltar i manifestationen Stockholm Pride Paraden

Lördag förmiddag klockan 11:30 och förberedelserna är redan i full gång vid Mariatorget. Luften är full av förväntan och det arbetas febrilt med att få ordning på sig själv, sina kamrater, ekipage och banderoller. Mitt första stopp var hos det stolta gänget från Tornedalen. En region som traditionellt fått brottats mot många fördomar och förutfattade meningar, inte bara sexuell läggning. Generaliseringen av Norrland och Norrlänningen, Lappen med sina renar och andra nidbilder har kanske gjort dessa stolta människor ännu stoltare. Något som de gärna visade upp när de poserade tillsammans med Tornedalsflaggan.

Det är facinerande hur denna manifestation vuxit och nästan blivit en nationaldag för Svenskarna. 1979 bevakade jag som fotograf mitt första Pride. Manifestationen var endast ett embryo till det som sedan skulle växa ut till Stockholm Pride och känt över hela världen.

Homosexualitet betraktades som en mental rubbning fram till 1979 i Sverige. RFSL hade arbetat för att få bort denna klassifikation ända från januari 1971 men de vanliga metoderna med uppvaktningar och brev verkade inte ha någon effekt alls. I USA hade det amerikanska psykiatrikerförbundet avskaffat sjukdomsklassificeringen av homosexualitet 1973. Vid Homosexuella Frigörelseveckan 1979, den festival som föregick Stockholm Pride, var många arga och dessutom hade en ny generaldirektör, Barbro Westerholm, tillsatts på Socialstyrelsen. Socialstyrelsen är den myndighet som ansvarar för sjukdomsklassifikationer i Sverige.

Mitt under pågående Frigörelsevecka, onsdagen den 29 augusti, samlades demonstranterna och gick in i trapphuset på Socialstyrelsen ett par-tre i taget för att inte väcka för stor uppmärksamhet. Efter att ha satt sig i trappan vecklade man ut en banderoll, och skanderade talkörer, bland annat ”Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella, nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort”. Någon sägs ha blåst visselpipa så att det skallrade i dörrarna. Antalet deltagande är osäkert men kan enligt foton och vittnesmål antas ha varit cirka 30-40 personer. Polisen larmades och ville köra iväg demonstranterna och ordväxling uppstod. Efter ett tag begav sig poliserna dock iväg då de ”av princip inte ingrep mot fredliga demonstranter”. Barbro Westerholm, den nya generaldirektören, kom ut och satte sig i trappan med de demonstrerande och efter en stund gick ett par personer iväg och diskuterade med henne. Hon var helt klar över vad som behövde göras och var villig att hjälpa till. Westerholm mötte motstånd inom Socialstyrelsen men kunde dra det hela i hamn ganska snart och den 19 oktober 1979 förändrades Socialstyrelsens diagnosregister. Nu var det inte längre en sjukdomsdiagnos att vara homosexuell i Sverige. Ockupationen var kanske en av de viktigaste verksamheterna inom homorörelsen under 1970-talet. Den gav tydliga resultat och kunde bara få detta resultat av att det dels gav ett så pass tydligt intryck på Barbro Westerholm, samt att hon var ny och positiv till en förändring av sjukdomsklassificeringen. Barbro Westerholm visste det inte då, men också kom att spela en avgörande roll när lagen om registrerat partnerskap bereddes i riksdagen 1993-1994, då som folkpartistisk riksdagsledamot.
(Hämtat från RFSL:s hemsida rfsl.se. Läs hela artikeln här.)

Från en manifestation för bögens rätt i det Svenska samhället har Stockholm Pride Paraden genom åren utvecklats och vuxit ut till en demonstration av människans underbara mångfald och komplexitet i ett internationellt perspektiv. En dag som denna är vi alla systrar och bröder i kampen för att visualisera och bevara denna mångfald och befria oss från den stereotyp som brukar kallas normal. Här är ingen normal. Den enda normen är allas rätt till sitt liv.

Det härliga med Stockholm Pride i allmänhet och Paraden i synnerhet är just friheten att få sticka ut och vara annorlunda...

...och jag älskar verkligen alla dessa vanliga människor som en gång om året kliver fram och gör en show för att manifestera gränslös, normfri kärlek.

Homosexualitet är ingenting som syns på utsidan. I vardagen kan du möta personer vars utstrålning signalerar man eller kvinna och du relaterar dessa signaler till personens kropp och utifrån den allmänna föreställningen att alla bögar är feminina och alla lesbiska är manliga, bedömer du personen, men som RFSL beskriver på sin hemsida; Bögar och lesbiska ser ut och uppför sig som folk gör mest. Men om homosexualiteten plötsligt skulle börja synas skulle du upptäcka att du har träffat både bögar och lesbiska, utan att ha haft en aning om det. Kanske är din brevbärare, din snabbköpskassörska, ditt barns lärare, din kommunalpolitiker eller din favoritartist homosexuell.

Under Stockholm Pride uppför sig ingen, oavsett sexuell läggning, som folk gör mest, utan sticker ut, var och en på sitt unika och bedårande sätt.

Stämningen är uppsluppen och inbjudande och alla som jag träffade poserade villigt och stolt framför kameran.

För mig är detta årets höjdpunkt. Inte bara som fotograf utan även som nyfiken och frågvis sökare efter svar.

Inget är normalt. Rädslan för att tilltala en främmande människa finns inte längre, allt verkar helt plötsligt vara tillåtet.

Men när även det absurda blir normalt och tillåtet kan helt plötsligt allt förändras och vi hamnar i en situation där normen åter blir snäv och förbjudande. Ett öppet och tillåtande samhälle som Sverige, åtminstone om vi jämför med många andra länder, har en svaghet. Var går gränsen? Utövare av erotiska tekniker inom BDSM har till sin hjälp för att kontrollera var gränsen går så kallade Stoppord, men hur reglerar vi yttrandefriheten? Behöver en demokrati också sina Safelists, när det mest förbjudna blir rumsrent och där etniska utrensningar och folkmord presenteras på ett subtilt sätt, som ett bättre alternativ i våra skolor och på våra gator och torg? Riskerar Sverige genom vår öppenhet och generositet gentemot oliktänkande bli en högskola för demokratins motståndare och en plantskola för religiös och politisk fanatism?

Tankar om att en öppen attityd kan vara som att surfa på nätet utan brandvägg är inte det första som slår mig när jag står där, vid en Hornsgata som badar i solljus omgiven av ett hav av förväntansfulla och positiva människor, som alla bidrar var och en på sitt vis, till den uppsluppna stämningen. Hade till exempel mannen med hunden tagit på sig den färgglada skjortan om det inte varit Stockholm Pride Parad denna dag?

Så blev det tillslut dags att rulla igång paraden och låta ekipagen möta den jublande publiken.

Marching for those who can´t inledde och gav tyngd och en övergripande mening åt hela paraden.

Omkring 60 000 entusiastiska deltagare, 153 registrerade ekipage och över 600 000 jublande åskådare längs Stockholms gator gjorde 2014 års parad till den största hittills, med godbiten Fredrik Reinfeld, som den första deltagande stadsministern. Är det supervalår så är det. Nedan en bildodyssée av paraden.

Stay tuned and keep that crazy feeling at
UNIKABOXEN.NET