Sandstensrelief från Arkeologiska muséet i Antalya. Foto: Tommy Sörstrand

Slaget vid Adrianopel

Det andra slaget vid Adrianopel 9 augusti år 378 utkämpades mellan den Romerska armén under den Östromerske kejsaren Valens och Germaner leda av Fritigern. Germanerna bestod främst av Visigoter och Ostrogoter assisterade av de icke-germanska Alanerna. Slaget ägde rum i Adrianopel, Turkiet, på en plats där dagens Edirne ligger. Resultatet blev ett förkrossande Romerskt nederlag.

Bakgrund

Goterna, ledda av Alavivus och Fritigern, påverkades av Attila och Hunnernas framfart i Europa och år 376 bad man om tillstånd att få bosätta sig på Romerskt territorium. Kejsar Valens medgav dem detta med förhoppningen att de skulle bli goda bönder och soldater samt ingå i något som benämndes Foederati. I utbyte mot löfte om militärt stöd i händelse av konflikt fick Foederati vissa fördelar och löfte om skydd mot yttre hot, ett slags alliansavtal. Korrupta Romerska provinsguvernörer orsakade emellertid Goterna mycket lidande vilket till slut gjorde att Goterna revolterade. De korsade Donau och ödela landet. Valens bad då den västromerske kejsaren Gratianus om förstärkningar för att bekämpa de numerärt överlägsna Goterna. Gratianus skickade sina generaler Frigerid och Richomer. Under de följande två åren utkämpades en serie slag utan att någon segrare utkristalliserade sig. 378 beslöt Valens att själv överta kontrollen över krigståget. Han begav sig från Antiochia till Konstantinopel och beordrade samtidigt general Sebastianus att lämna Italien. Sebastianus besgegrade snabbt en grupp Goter i en överaskningsattack och tvingade dem till reträtt. Sedan Valens fått rapporter om Sebastianus seger över Goterna och Gratianus seger över Alemannerna i väst, kände han sig redo att själv gå till handling. Han förenade sig med Sebastianus styrkor i Adrianopel. Den 6 augusti inkom underrättelserapporter som lokaliserade Goterna tjugo kilometer sydväst om staden där de planerade en omringning av den Romerska hären. Valens lyckades trots den ogynnsamma terrängen nå fram till Adrianopel, där ett läger omgivet av diken och vallar upprättades. Gratianus bad, i ett brev överlämnat av hans general Richomer, Valens att invänta förstärkningarna från väst innan han gav sig in i strid, ett förslag som också Valens egna rådgivare stödde. Valens, som uppskattade Goternas antal till blott 10 000 man, valde dock att omedelbart gå i strid, inspirerad av Sebastianus tidigare seger. Den 8 augusti skickade Fritigern ett sändebud till Valens och erbjöd fred och en allians i utbyte mot ett Romerskt territorium. Valens, som trodde sig vara numerärt överlägsen Goterna, ignorerade förslaget. Han hade dock inte räknat med det Gotiska kavalleriet som provianterade längre bort.

De romerska trupperna

Valens armé bestod av krigsveteraner, ett manskap med lång erfarenhet av strid. Den bestod av sju legioner inklusive Legio I Maximiana och kejserliga hjälptrupper. Varje legion bestod av omkring 700-1000. Kavalleriet besod av bepansrade bågskyttar och palatsvakten, Scholae. Dessa trupper var emellertid starkare på pappret än i verkligheten. . I armén fanns även arbiska skvadroner, men de var mer lämpade för mindre skärmytslingar än ett regelrätt fältslag. Det romerska nederlaget berodde bland annat på att kvalitén på trupperna försämrats avsevärt. Både disciplinen och utrustningen bland legotrupperna betydligt sämre än de varit under 100-talet och 200-talet. Somliga romerska legionärer bar inte ens rustning, möjligen därför att mobilitet hade fått större betydelse, men kanske också därför att disciplinen var så låg att soldaterna helt enkelt kunde vägra bära den tunga utrustningen. Ringbrynjorna som användes i slaget var också ett sämre skydd än de Lorica segmentata, som tidigare använts och som vi känner igen som den klassiska Romerska rustningen.

Händelserna under slaget, Slagordning

Morgonen den 9 augusti bröt Valens upp från Adrianopel där han lämnade dem kejserliga statskassan och administrationen under legionernas beskydd. Genom underrättelserrapporterna som föregick slaget kände Valens till var Goterna slagit läger och han nådde deras position efter en sju timmar lång march i svår terräng. Klockan två på eftermiddagen stod de oordnade Romerska trupperna inför det Gotiska lägret som upprättats på toppen av en kulle. De närvarande Gotiska soldaterna intog sina positioner framför den ring av vagnar som skulle skydda deras familjer.

Fritigerns mål blev snabbt att fördröja Romarna för att ge kavalleriet den tid som behövdes för att återvända till lägret. I detta syfte brändes marken och man påbörjade förhandlingar om utbyte av gisslan. Förhandlingarna gav Fritigern värdefull tid samtidigt som de retade upp de segervissa Romerska trupperna. Med vad de trodde vara en lätt seger inom räckhåll, inledde de Romerska soldaterna striden utan att invänta order. Palatskavalleriet under den kaukasiske prinsen Bacurius gick till anfall men slogs lätt tillbaka i brist på infanterietstöd. Därefter lyckades den Romerska vänstra flygeln nå de Gotiska ställningarna uppe på kullen, men då var det redan försent - det Gotiska kavalleriet anlände till slagfältet i samma ögonblick. De omringade de Romerska trupperna som bringats i oordning på grund av det första misslyckade anfallet. Romarna drog sig tillbaka till kullens fot, men där lyckades de aldrig inta nya ställningar. Den Romerska armén försökte panikartat fly, men det gotiska kavalleriet fortsatte sitt anfall och masslakten fortsatte återstoden av dagen. Uppskattningsvis fick 40 000 Romerska soldater sätta livet till.

Valens död och dess konsekvenser

I flykten övergavs kejsaren av sina trupper. Delar av hans livgarde försökte visserligen undsätta honom, men majoriteten av han kavalleri deserterade. Kejsaren dog anonymt på slagfältet. Enligt historikern Ammianus Marcellinius lyckades en tredjedel av den romerska armén retirera framgångsrikt, men förlusterna var katastrofala. Många officerare, bland annat Sebastianus, omkom i det värsta romerska nederlaget sedan Hannibals seger i slaget vid Cannae 216 f.Kr. För romerska riket innebar nederlaget en katastrof. Stora delar av den östromerska rikshalvan förlorades och tillsammans med den många viktiga administratörer och alla vapenfabriker längs med Donau. Dessutom ledde bristen på reservtrupper till en värvningskris som förstärkte den strategiska och moraliska förlusten. Slaget innebar att barbarerna, oavsett om de stred för eller emot Romarna, nu blivit en maktfaktor att räkna med. Krisen som följde på nederlaget fick en lösning först 382 då Valens efterträdare Theodosius I accepterade Goterna som allierade, en kompromiss som banade väg för framtida Gotiska uppror. Genom att göra den nya världsreligionen Kristendomen till statsreligion i hela riket 380, skapade han ändå en ny världsordning med nya möjligheter, som blev fruktbar knappt hundra år senare när Attila skulle fördrivas ur Europa.

 

Illustration hämtad från Wikipedia

Marmorstatyerna är fotograferade av Tommy Sörstrand,
Arkeologiska Muséet, Antalya