UNIKABOXEN kollar upp vem Attila var

Mór Thans målning "Attilas gästabud" (1870), från Ungerska Nationalgalleriet i Budapest. Foto från Wikipedia.
Fritt efter ett fragment av Priscos historia (Priscos ses till höger, klädd i vitt med sin historia i handen).
"När kvällen föll tändes facklor, och två barbarer kom framför Attila och sjöng sånger de hade komponerat, lovsjöng hans segrar och stora dåd i krig.
De festande skådade sångarna och en del gladdes av sångerna, andra kände blodet strömma till vid minnet av striden, medan andra föll i gråt - de vars kroppar försvagats av tiden och vars ande sökte vila"

Attila (ca 406-453)
Hunnernas kung 434-453. Efter farbrodern Ruas död blev Attila kung tillsammans med sin bror Bleda. Tillsammans ledde de erövringskrig fram till Bledas död 445. Bleda ska ha dödats under en jaktutflykt och det påstås att det var Attila som beordrade mordet på brodern. Attila kallades av samtiden för Guds gissel. Namnet Attila ska ursprungligen ha betytt "lille far". Han härskade över ett stort antal folk främst i östra Europa. Hunnerriket var då Europas största rike och sträckte sig från Donau upp till Östersjöns sydkust och från Svarta havet in i centraleuropa. Två gånger invaderade han Balkan och nådde andra gången fram till Konstantinopel som omringades, han nådde Orléans och han drev Påven från sitt residens i Ravenna.

Kejsarinnan Theodora med följe. Mosaik från San Vitale, Ravenna 526-547. Foto: Tommy Sörstrand

Hunnernas framfart hejdades av Aëtius och hans sammansatta här i Slaget vid Katalauniska fälten år 451, sydost om nuvarande staden Reims i Frankrike, men Attila hann med ytterligare ett fälttåg i Italien innan han hastigt avled 453. Den vanligaste och äldsta skildringen av Attilas död skrevs ned av den samtida historikern Priscos. Han berättar att Attila drabbades av näsblod och kvävdes under en bröllopsnatt med sin sista brud, en gotisk kvinna vid namn Ildico. Tre av Attilas söner, Ellak, Attilas officielle arvinge, Dengizik och Ernak, stred om makten i riket men besegrades snart och riket splittrades för att slutligen helt gå under.

Ovan till vänster Påven Leo I fördriver Attila från Rom. Ovan till höger "The Huns at the Battle of Chalons" from page 135 of A Popular History of France From The Earliest Times Volume I of VI. Illustration by A. De Neuville (1836-1885). Bilderna hämtade från Wikipedia.

Attilas eftermäle domineras av demoniseringen av honom. Dels som figuren Etzel i Nibelungenlied och dels som Atle i Völsungasagan där demonen dödas av sin fru Gudrun. Samtiden älskade också dualistiska motsatsförhållanden, speciellt när det goda kunde besegra det onda. Den i Romarriket nyetablerade Kristna kyrkan utnyttjade Attila och den skräck som han långt efter sin död kunde uppbringa. Ända in på 1600-talet prisades Kristendomen och dess ledare för sina gärningar avseende kampen mot den onda demonen Attila. Påven Leo I fördriver Attila från Rom, en relief på gravmonumentet i Peterskyrkan över Påven Leo XI, som Alessandro Algardi gjorde mellan åren 1646 till 1653 är ett utsökt bevis på hur det går att skapa mystik kring historiska händelser, för att sedan lätt förvanskad utnyttjas för att skapa samling och stolthet i de egna leden. Att visa på det onda, antingen som ett hot eller som något att skylla sitt eget tillkortakommande på, har alltid varit ett knep för att skapa ordning. Jämför Korstågen, Reconquistan, Inkvistationen, Judeförföljelserna eller vår tids rasism och främlingshat.

Slaget vid Katalauniska fälten (slaget vid Châlons)
Den 20 september år 451 besegrades Attilas hunnerska styrkor och underlydande Ostrogoter* av Aëtius och den Romerska hären understödd av Visigoter* ledd av deras Kung Theoderik I. Ej att förväxlas med Theoderik den Store som hade ett Ostrogotiskt förflutet och vid tiden inte ännu var född. Detta ändade Attilas västliga fälttåg och stoppade tills vidare Roms sönderfall. Den exakta platsen för slaget är osäker. Viss forskning placerar det vid Mery-sur-Marne medan nutida bedömare anser i allmänhet att Chalôns-en-Champagne är den rätta platsen. Vid Cheppe nära Châlons-en-Champagne finns lämningar av förskansningar som lokal tradition hävdar härrör från slaget. Namnet Katalauniska fälten sägs komma från en gallisk folkstam kallad Catalauni.

*Ostrogoter eller östgoter (lat. ostrogothi, l. ostrogothæ), ett av de två huvudfolken bland goterna. Prefixet ostro har förmodligen betydelsen de lysande och betyder alltså inte "öst-" som man tidigare har trott. Ostrogoter är emellertid en benämning som togs i bruk först i slutet av 400-talet, dessförinnan hette de egentligen "Greutungi" vilket möjligen betyder "stäppfolket". För tiden innan namnbytet är alltså ostrogoter en felaktig term medan "östgoter" kan accepteras eftersom de faktiskt var det gotiska folk som levde längst åt öster.

* Visigoter eller västgoter (lat. visi'gothi, visigothæ), det andra av de två gotiska folken. Benämningen visigoter kom inte i bruk förrän på 400-talet och dessförinnan hette de egentligen Tervingi. Namnet visigoter betyder inte som man förut trodde "västgoter" utan snarare "ädla goter". Men eftersom Tervingi-stammen var de västliga goterna är västgoter faktiskt en bättre benämning på dem än visigoter som de inte kom att kalla sig för innan de etablerade sig i Akvitanien 418. Före hunnernas ankomst lydde Tervingi/västgoterna under östgoterna och styrdes då inte av konungar, utan av hövdingar (reiks), vilka stod i spetsen för hundarena* eller möjligen fylkena (i vilket senare fall de nästan skulle ha motsvarat våra lagmän).

* Hundare är benämning på ett antal vikingatida och tidigmedeltida administrativa distrikt i Svealand, vilka har ett samband med ledungen, dvs ett slags allmän värnplikt som omfattade de bofasta bönderna i hundaret. Det råder delade meningar om den svealändska hundaresindelningens ålder och ursprung. Ett huvudproblem är att hundaresindelningen dyker upp i bevarade skriftliga källor först vid en tid då den redan hade förlorat sin praktiska militära betydelse. En väl underbyggd teori utgår från det kända faktum att hundaret var indelat i åtta tolfter, vilket har antagits bero på att ett ledungsskepp (snäcka) hade tolv par åror. Ett hundare skulle alltså enligt denna teori ställa upp med 8 x 12 = 96 man, vartill kom fyra styrmän, totalt alltså 100 man. Under medeltiden övergår man till att kalla även hundaret för härad.

Jordanes beskrivning av slaget
Jordanes var en historiker av gotisk släkt. I hans verk De origine actibusque Getarum -"Goternas ursprung och bedrifter", sedan 1800-talet kort och gott kallad Getica, finns en utförlig beskrivning av slaget. Verket bedöms som färdigställt år 551. Jordanes uppgifter är således inte samtida, och hans objektivitet kan med rätta ifrågasättas, men skildringarna får ändå anses som ett unikt källmaterial från denna tid.

Bakgrund till slaget
Den vandalske kungen Geiserik sökte på olika sätt vidga sina domäner på Visigoternas bekostnad, och Jordanes uppger att han uppmuntrade Attila att anfalla dem. Rom var en naturlig måltavla för Attila och för att skydda sig emot Attilas anfall sökte man en allians med Visigoterna. Denna kom till slut till stånd, men inte utan svårigheter, och efter slaget skulle alliansens bräcklighet få konsekvenser. Gaiserik insåg otvivelaktigt att han hade att vinna på att Visigoter och Romare inte blev allt för nära förbundna, och av allt att döma arbetade han aktivt på att utså split dem emellan. Hunnerna hade omkring år 375 besegrat Goterna och lagt under sig delar av de landområden dessa behärskat, samt gjort Ostrogoterna till vasaller. De Attila mönstrade för fälttåget västerut utgjordes bland annat av Gepider under Ardarik, men framför allt fanns där Ostrogoter under befäl av de tre Amaliska bröderna Valamir, Vidimer och Theodimir, den sistnämnde far till den senare Theoderik den store. De tre bröderna ska enligt Jordanes ha stått mycket högt i gunst hos Attila, och till skillnad från andra militärer från underlydande folk ska de ha ingått i härens högsta ledning. När Aëtius till slut fått en här stark nog att möta Attila, var det en armé av avsevärd storlek och med soldater av många olika ursprung - där fanns förutom Aëtius legioner och de Visigotiska styrkorna även Saliska Franker, Ripariska Franker, Sarmatier, Armoritier, Lititier, Burgunder, Saxare - dessutom en grupp Jordanes benämner Olibrones, "en gång romerska soldater och nu härens blomma", samt stammar med ospecificerad germansk och keltisk bakgrund.

Attilas fälttåg
Attila lyckades tränga västerut till Aureliani, nuvarande Orléans. Området lydde under en kung Sangiban, som var av Alansk härkomst. Sangiban lovade att öppna stadens portar för Attila, men den utvecklingen förekoms av Aëtius som fick reda på planerna - han lyckades inte bara besätta staden innan Attila hann dit, han tvingade också Sangibans trupper att sluta sig till hären. Attila fann staden i fiendehänder och vände österut - exakt vad som fick honom att ändra sig vet man inte, men han beslöt i alla fall att stanna upp och gå i strid med Aëtius här. Jordanes uppger att Attilas beslut grundades på att denne fått reda på att patriciern Aëtius fanns i hären, och att han hoppades att denne skulle dödas i striden, även om det innebar att Attilas eget liv riskerades. Kvällen innan själva slaget ägde rum ska en skärmytsling inträffat mellan Frankiska styrkor och Ardariks Gepider - bara denna strid ska ha lämnat 15 000 döda på vardera sidan. Att siffrorna är överdrivna råder ingen tvekan om, men styrkorna som var inblandade i händelserna omkring Châlons bör ha varit avsevärda.

Chateau Saumur från 900-talet och hemvist för greven av Anjou på 1000-talet. Foto: Tommy Sörstrand.

Slaget Första fasen - Den Visigotiska Kungen Theoderik dödas
Själva "fälten" ska ha haft en åsrygg som utgjorde den viktigaste strategiska punkten på platsen. Ut från denna sträckte sig en mindre, sluttande kam. Vardera styrkan kom i besittning av en ände av åsryggen, och striderna kom inledningsvis att stå om den utskjutande kammen. Den Romerska hären nådde denna först, och ett Hunnerskt anfall mot dem slogs tillbaks. När Hunnerna misslyckades att ta kammen återvände de till sin egen styrka och bringade därmed Attilas styrkor i oordning, vilket Visigoterna utnyttjade till att själva storma Hunnerna. Kung Theoderik själv fanns uppenbarligen med i stormningen, för någon gång i samband med den dödades han, exakt hur är inte säkert. Å ena sidan uppger Jordanes att Theoderik kastades av sin häst och trampades till döds av sina framstormande trupper - å andra sidan uppger han också att en Ostrogotisk ädling vid namn Andag skall ha dödat Theoderik med sitt spjut. Eftersom Jordanes själv tjänstgjorde som notarie hos Andags son Gunthigis kan man kanske anta att även om Andag gjorde anspråk på att vara Theoderiks bane så kanske inte Jordanes ansåg uppgiften särskilt trovärdig eftersom han trots allt i första hand serverar den andra versionen. Att Theoderik dödats förefaller inte ha uppmärksammats omedelbart, utan upptäckten verkar ha dröjt.

Attila belägras
Den Visigotiska anstormningen förefaller ha varit framgångsrik och slog antagligen hårt mot de Hunniska trupperna. Attilas hustrupper kom att ansättas hårt, och Attila drog sig tillbaka till sitt läger, befäst med vagnar. Visigoterna omslöt lägret och anföll det. När mörkret föll pågick fortfarande anfallet mot hunnernas läger. Thorismund, son till kung Theoderik, förvillade sig in i lägrets centrum när han skulle dra sig tillbaka, och sårades innan han undsattes och undkom. Även Aëtius separerades från sina närmaste styrkor och kunde inte finna dem i mörkret utan tillbringade natten hos Visigotiska styrkor. När morgonen kom fann sig Attila belägrad och varje försök till utbrytning besvarades med ett pilregn så att man inte trodde sig kunna undkomma. Attila trodde antagligen att nederlag var oundvikligt men för att inte fienden skulle få glädjen av att fånga en Hunnersk härskare anlade man ett begravsningsbål av sadlar i lägret och Attila planerade att ta sitt liv om lägret stormades. Bägge sidor var uppenbarligen medvetna om att de belägrade Hunnerna hade ont om förråd. Visigoterna hade vid det här laget upptäckt att både kung Theoderik och hans son Thorismund saknades och efter ett visst sökande återfanns de - kungen död men Thorismund vid liv. Kungens kropp bars i fiendens åsyn och under sång bort från striden. Thorismund ville vid underrättelsen om faderns död omedelbart storma Hunnernas läger, men Aëtius planerade för framtiden.

Attila undkommer
Aëtius hade, kanske under inflytande av Gaiseriks manipulationer, uppfattningen att Visigoterna vore en värre fiende än Hunnerna, om de fick större inflytande. Om Hunnerna i grund besegrades och Visigoterna stod utan hotande fiender skulle Rom inte kunna försvara sig. Aëtius motsatte sig därför en stormning, och antydde istället att Thorismund borde omedelbart bege sig hem och försäkra sig om tronen innan hans bröder hann göra det. Thorismund gjorde exakt som Aëtius föreslog - han begav sig till Tolosa (Toulouse) och blev Visigotisk kung utan några motsättningar. När belägringen bröts var Attila misstänksam och antog att det var en krigslist för att locka fram honom och förgöra hans styrkor. Till slut begav han sig ändå österut och undkom tills vidare.

Eftermäle
Slaget vid katalaunska fälten var med sin tids mått enormt. Jordanes uppger antalet dödade till omkring 165 000, förlusterna vid striderna dagen innan oräknade. Hydatius som var samtida med händelserna, uppger hela 300 000 döda. Att så många skulle ha stupat är helt otroligt men helt visst var detta ett av de största slagen under folkvandringstiden och den tidiga medeltiden. Mellan slaget vid Adrianopel år 378 och åtskilliga århundraden efter Slaget vid Katalauniska fälten finns inget slag som kan ha haft till närmelsevis lika många deltagare. Att de stridande kom från så många olika folk, att antalet dödade var stort och eftervärldens demonisering av Attila bidrog alla till att överdriva bilden av slaget och lämnade ett stort intryck i omvärldens sinnen.

Påven Leo I vädjar till Geiserik att avstå från att plundra Rom. Maïtre François 1478-1480. Bild Wikipedia.

Till detta kommer också att slaget var det första större slag sedan Adrianopel där en Kristen här och befälhavare ställdes mot en hednisk dito. Senare historieskrivare gjorde gärna en stor sak av denna aspekt, till exempel beskriver Gregorius av Tours hur Aëtius böner räddar hans liv. Själva slaget var inte avgörande på något sätt. Attila undkom och Visigoternas rike i Tolosa skulle inte komma att bli långvarigt. Inte heller Geiserik vann något bestående. Den ende segraren var egentligen Aëtius som säkrade Roms position för tillfället, men inte mer än att man redan ett år senare åter utsattes för Attilas anfall. Aëtius mördades 454, Kejsar Valentinianus strax därefter. 455 intog Geiserik så Rom, men riket förblev rikt nog att strida om i flera generationer därefter.