Karta över Europa och Medelhavsområdet vid år 814 från Wikipedia.

Den Europeiska kartan ritas om

Karl den store dör år 814.
Frankerriket var då som störst, se kartan ovan. Han hade planerat att riket skulle delas mellan hans tre söner, men vid hans död levde endast en av dem, Ludvig den fromme.

Från mitten av 800-talet försvagades kungamakten allt mer som en följd av att feodalismen växte fram. Feodaladeln som kom att betrakta sina förläningar som ärftliga, styrde i praktiken allt mer självständigt på sina gods. Samtidigt delades nu riket. Genom fördraget i Verdun 843 skapades tre riken: ett västfrankiskt (Frankrike), ett östfrankiskt (Tyskland) och ett mittrike (från nuvarande Nederländerna till mellersta Italien).

Karta hämtad från Wikipedia.

Det är alltså först vid denna tid som man kan börja tala om Frankrike och Tyskland. Under de närmaste århundradena fortsatte den feodala uppsplittringen. Man krönte fortfarande både Kungar och Kejsare men dessa fick mer och mer bara en rent symbolisk funktion, de utövade ingen verklig makt längre. Karolingerna förlorade sin ställning i både den Västfrankiska delen, Frankrike, och den Östfrankiska delen, Tyskland under 900-talet. Feodaladeln styrde självständigt på sina gods. Detta medförde också att Påvens inflytande ökade, genom att den världsliga makten fördelades över ett stort antal dignitärer.

I den östra delen, Tyskland, utvecklades dock under 900-talets andra hälft ett nytt Kejsardöme. Otto av Sachsen, senare kallad Otto den store kröns till Kung över Langobarderna i Aachen 936 av ärkebiskopen av Mainz. Han får Karl den Stores svärd och spira, samt Den Heliga Lansen, som sägs ha varit den lans som stacks i den korsfäste Jesus sida. 962 kröner Påven Johannes XII honom till Kejsare av Rom och därmed återuppstår drömmarna om Det Heliga Romerska Riket i form av det Tyska Kejsardömet, eller som det typiskt nog hette, Det Romerska Riket av Tysk Nation. Den klassiskt Romerska tanken om ett enat Europa levde kvar. Genom Ottos försorg verkade många missionärer i Norden och hos de Slaviska folken, som senare kom att bilda nationerna Polen och Tjeckien. Inte minst genom hans missionärsverksamhet blev dessa Katoliker och ej Ortodoxa, som många andra slaviska folk. Han försvarade även Kristenheten mot Ungerska attacker, och blev kallad för Europas befriare.

Maktstrukturen i det Tysk-Romerska Riket

Den Tyska Konungavärdigheten, från 962 förenad med den Romerska Kejsarvärdigheten, gick först i arv inom Karl den stores ätt Karolingerna. Redan vid valet av Henrik I 919 spelade arvsrätten inte längre samma roll, men företrädarens rekommendationer spelade en avgörande roll. Valet av Lothar II 1125 var det första fullt fria valet. Efter denna tid försvann alltmer arvsrätten som begrepp, även om man i regel höll sig inom ätten vid valet. I början deltog mest biskopar, ärkebiskopar och hertigar i valet. Så småningom övergick detta till att omfatta både ett förberedande val, där en elit av andliga och världsliga ledare tillsammans med representanter från de högsta riksämbetena tog fram en kandidat och ett slutgiltigt godkännande där samtliga ledare var representerade. Det förberedande valet fick med tiden allt större auktoritet och från mitten av 1200-talet blev det, det enda valet. Dessa furstar, tillsatta på de högsta riksämbetena, var från början sju och kallades Kurfurstar, av Tyskans koren - välja (Jämför Svenskans kora och Engelskans choose). Med andra ord kan vi kalla dem Valfurstar för att öka förståelsen för deras roll i Imperiet.

Ett pergamentblad från statsarkivet i Koblenz som illustrerar de sju Kurfurstarna inför valet av Henry VII 1308. De tre andliga till
vänster och de världsliga till höger. Målningen gjordes 1341. Bild hämtad från wikipedia.

Dessa Kurfurstar var de riksämbetsmän som lagstadgats 1356 i den så kallade Gyllene bullan;

• De tre Ärkekanslererna (som innehades av Ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln)

• Ärkedrotsen (Pfalzgreven vid Rhen)

• Ärkemunskänken (Kungen av Böhmen)

• Ärkemarskalken (Hertigen av Sachsen)

• Ärkekamreren (Markgreven av Brandenburg)

Det slutliga valet och kröning till Kejsare av Det Heliga Romerska Riket utfördes av Påven, men var mer av en symbolisk gest eftersom Påven efter Wormskonkordatet 1122 var beroende av Kejsaren. Påven hade genom kordatet förlorat ensamrätten till Gud. Resultatet blev att i alla Katolska stater skulle biskopen väljas på sedvanligt vis utom i det mäktiga Tysk-Romerska riket, där Kejsaren kontrollerade tillsättningen av Biskopsämbetet genom en vetorätt. Hans nyvunna makt uttrycktes officiellt i investituren, tillsättningen, där nu Biskopen fick motta även ring och kräkla ur Kejsarens hand.

Karta över Det Tysk-Romerska riket vid omkring 1200, bild hämtad från Wikipedia.

Tyskromerska Riket levde på sätt och vis officiellt kvar ända till år 1806. Då förklarades det upplöst, som en följd av Napoleonkrigen, men i praktiken hade det Tyskromerska Riket sedan länge upphört att vara en stat. Riksupplösningen började så tidigt som 1254 med det stora interregnum*, då Tyskland saknade en allmänt erkänd regent. Efter den Westfaliska freden 1648 försvann nästan alla rester av den Tyska centralmakten. I själva verket bestod det Tyska riket, då av 100-tals självständiga stater av varierande storlek. De viktigaste var Österrike vars härskare innehade Kejsarkronan samt den växande staten Brandenburg som 1701 bytte namn till Preussen.

*den regentlösa tid i Tysklands historia som inföll mellan konung Konrad lV:s död 1254 och
Rudolf av Habsburgs uppstigande på tronen 1273.