UNIKABOXEN tar en titt på Karl den Stores betydelse för Kristendomen

Enligt den Islamiska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en uppenbarelse av ärkeängeln Gabriel om att bli profet. Muhammed förde först fram sitt budskap för sin egen stam, quraysh. Enligt Muhammed borde folket erkänna Gud som sin skapare, som ska dyrkas ensam och som man ska överlåta sig till. Polyteismen kritiserades hårt. Han varnade för Yttersta Dagen när människorna ska stå till svars inför Gud och antingen hamna i helvetet eller paradiset.

Kairouan i nuvarande Tunisien är en av Islams heligaste städer och många sunnimuslimer anser den vara den fjärde av Islams heliga städer efter Mecka, Medina och Jerusalem. En välbesökt vallfartsort. I Kairouan finns många praktfulla moskéer, på bilderna ovan den stora Sidi Okba-moskén, vars äldsta delar är från 836.
Foto Tommy Sörstrand.

Muhammed mötte hårt motstånd i det polyteistiska Mekka, och år 622 flydde han med sina anhängare till Medina, som på den tiden kallades Yathrib. Denna händelse kallas hijra, emigrationen, och är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.

De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte tillhörde någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de styrande i Mekka.

Under striderna mot Mekka fick Muhammed inflytande över de omgivande Arabstammarna. Judarna i Yathrib accepterade inte Muhammed som profet, och det ledde till att Islam mer och mer kom att betraktas som en egen religion. Relationen med Judarna förvärrades över tid och nådde sin kulmen då quraysh, tillsammans med andra Arabiska stammar, planerade att utplåna Muslimerna. Muslimerna ingick förbund med Judarna för att gemensamt försvara Medina, men många Judar bröt avtalet och slöt sig till polyteisterna. De stridande Judiska männen som vänt sig emot Muslimerna fördrevs då eller avrättades. Till slut segrade Muslimerna, och kunde inta Mekka nästan utan blodspillan och ta kontrollen över helgedomen Kaba, som rensades från avgudabilder från de tidigare kulterna. Ett undantag var en ikon på insidan av Kaba som Muhammed personligen skyddade. Ikonen föreställde Jesus och Jungfru Maria och enligt legenden skulle den ha målats av självaste Abraham. Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, Profetens stad eller al-Madīna al-munawwara, Det strålande Medina.

Ovan till vänster mihrab från moskéen i Beysehir 1297, Turkiet. Till höger det muslimska universitetet i Guadix 800-tal, Spanien. Efter reconquistan konverterat till Kristet kloster. Foto Tommy Sörstrand.

Före sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela arabiska halvön erkänt honom som ledare. Samtidigt pågick slutfasen i striderna mellan den tidens två stormakter, det Bysantinska Kejsardömet (Det Östromerska Riket) och det Sassanidiska Persiska Imperiet. Med andra ord hade de fullt upp med sitt och kunde inte bjuda något effektivt motstånd mot den Arabiska utbredningen.

När Muhammed dog år 632 utan söner erkändes hans svärfar Abu Bakr som "Guds sändebuds ställföreträdare" och Muhammeds efterträdare även i politiskt avseende. Kalif var den titel som den andlige och världslige ledaren för Sunnitisk Islam fick.

Muslimskt konsthantverk från moskéen i Beysehir, Turkiet. Foto Tommy Sörstrand.

Det fanns dock de som ansåg att profetens budskap kunde tolkas endast av särskilda förkunnare, Imamerna och att dessa inte borde väljas av Muslimerna. Istället borde ledarskapet gå i arv inom profetens familj, och Muhammed borde ha efterträtts omedelbart efter sin död av svärsonen Ali ibn Abi Talib, som Imam. Dessa anhängare till Ali kallade sig för Shiat Ali eller enbart Shia. Sunni-Muslimerna ansåg att dessa Imamerna varken hade någon speciell kontakt med Gud eller tillgång till hemlig kunskap. Man ansåg att alla Muslimer är jämlika i tron till Gud och att man behöver vara en profet för att ha speciella kontakter eller uppenbarelser samt att Mohammed var den sista profeten utsänd av Gud från Abrahams ättlingar. Shiiterna anser också att den sista Imamen av de tolv försvann på ett mystiskt sett på 800-talet och att denne kommer att återuppstå vid tidens slut som Shias ledare. Detta kan jämföras med att man inom Judendomen väntar på att en Messias ska återuppstå likaväl som man inom Kristendomen väntar på Jesus ska komma tillbaka.

Beskrivning av den Muslimska expansionen de första hundra åren. Karta hämtad från Wikipedia.

Islams tidiga historia är en historia av inbördes konflikter och angreppskrig mot dåtidens stora civilisationer, Bysans och det Sassanidiska Iran. Redan år 634 dog Abu Bakr, och ny kalif blev Umar ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidiga följeslagare. Under hans tid som Kalif mellan åren 634–644 skedde den första stora utvidgningen av det nya väldet. Det är också Umar som anses ha skapat den nya statens grundläggande administration och organisation. Under Umar inleddes invasionen av Perserriket (Iran) och Bysans, som var kraftigt försvagade av krig och inbördes stridigheter. I det Sassanidiska Iran inleddes förföljelser av anhängare av den inhemska religionen Zoroastrism, och eldtempel förstördes eller omvandlades till moskéer.

Alcazaba, själva fästningen från 800-talet, som omsluter Alhambra, Granada. Foto Tommy Sörstrand.

Umar mördades år 644 av en Perser vid namn Piruz och efterträddes av Uthman, 644–656. Uthman var ytterligare en av Muhammeds forna följeslagare. I och med att Uthman tog över återgick makten till den gamla aristokratin i Mekka. Uthman var medlem i den Umayyadiska* familjen, en av de ledande i det gamla Mekka. Han anklagades för nepotism av bland annat Muhammeds kusin Ali, och när Uthman föll offer för ett attentat 656 utsågs Ali till ny Kalif. Efter ett uppror flyttade Ali till Kufa i Irak. Uthmans släkting Muawiya var guvernör i Damaskus. Som ledare för den Umayyadiska familjen krävde han hämnd för mordet på Uthman. Det blev krig mellan Muawiya och Ali och efter slaget vid Siffin år 657 gick Ali med på att lösa tvisten med skiljedom, men uppgörelsen gagnade inte Ali och en del av hans anhängare, Kharijiterna, lämnade honom och vände sig emot honom. Han återvände till Kufa där han mördades av en Kharijit år 661.

*Umayyader beskrivna i andra texter som Omajjader

Patio de los Arrayanes, Myrtenträdens gård, Alcazar, det magnefika palatset från 1300-talet på Alhambra, Granada.
Foto Tommy Sörstrand.

Alis död innebar att Muawiyas och Umayyadernas maktställning stod fast. Den Shiitiska gruppens Imam, Alis son Hasan, accepterade att dra sig tillbaka, och levde resten av sitt liv i Medina. Nu blev Damaskus rikets huvudstad, och den Umayyadiska familjen innehade kalifatet i närmare ett århundrade. Expansionen fortsatte och statens administration fick fasta former.

Daraxaträdgården, Alcazar, Alhambra, Granada. Foto Tommy Sörstrand.

Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i Koranen, Kristendomen och Judendomen, behöll sin rätt till religionsutövande och hade även ett visst självstyre. Dock orsakade den särskilda skatt, jizya, som icke-muslimer skulle betala till kalifen, ett utbrett missnöje. Särskilt då Muslimerna vid tiden var i minoritet i Mellanöstern. Religionsfriheten omfattade inte anhängare av de Persiska (Iranska) religionerna; Zoroastrism, Manikeism och Mazdakism. Dessa religioner förbjöds och anhängarna förföljdes. Arabiska blev officiellt språk i Kalifatets administration och de erövrade folken påtvingades det nya språket. Många icke-araber lärde sig arabiska för att göra karriär inom Kalifatet.

Antalya, Turkiet. Foto Tommy Sörstrand.

När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazīd över. Nästan samtidigt dog Hasan och hans efterträdare som Shiitisk ledare blev hans yngre bror Husayn. Husayn ville att Shiiterna skulle få tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han väntade sig få stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater vid orten Karbalā eller Kerbela och de flesta av dem dog, de 72 martyrerna. Detta ägde rum den tionde i månaden Muharram, den första månaden i hidjra. Dagen kallas Aashura och är en stor sorgehögtid inom Shiitisk Islam.

Patio de los Leones, Lejonträdgården, Alcazar, Alhambra, Granada. 124 små pelare ramar in trädgården. Foto Tommy Sörstrand.

Husayns uppror slogs alltså ner. Under Umayyadisk tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 711 gick man över sundet till Iberiska halvön. I öster gick man in i Centralasien och Indien. Kritikerna menade att riket hade blivit ett kungadöme, vilket var främmande för Islam, och att icke-araber diskriminerades. Det blev väpnat uppror, främst från Shiitisk sida. Makten hamnade nu hos Abbasiderna, ättlingar till profetens farbror Abbas. Maktskiftet var klart år 750, och den Umayyadiska familjen utplånades, förutom en av prinsarna som blev stamfader till Umayyaderna i Spanien där ett nytt Kalifat grundades.

Korsriddarborgen i Mamur nuvarande Turkiet. Foto Tommy Sörstrand.

Men Kalifatet tappade snart mark i Spanien på grund av reconquistan, den Kristna återerövringen av landet norrifrån. Splittringen var ett faktum och slutet nära på kapitel ett i den muslimska historieboken. Noterbart är att Granada behåller sin Arabiska suveränitet ända fram till 1492. Det är först då som det sista Muslimska fästet i Spanien går förlorat och Arberna tvingas bort från den Iberiska halvön.