Den verklige Jesus
Geza Vermes

© Inledande text och foto Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET

Jackie Jakubowski publicerade 2003 i DN en resumé av boken Den verklige Jesus (The Authentic Gospel of Jesus) skriven av Geza Vermes en av vår tids främsta kännare avden historiske Jesus. En bok som ifrågasätter mycket av det som berättas i evangelierna, men som samtidigt på ett tillgivet sätt ändå låter Jesus behålla sin status som Kristenhetens mytomspunna förgångsgestalt.

Det mesta är okänt om den historiska person som givit upphov till den största världsreligionen. Vi vet att han föddes i Betlehem i Judeen och att hans hebreiska hamn var Jeshua ben Josef. Men det exakta datumet för hans födelse är inte känt. Enligt Matteusevangeliet föddes Jesus, som hans grekiska namn lyder, under kung Herodes regeringstid, men det är en upplysning som förvirrar då Herodes anses ha dött omkring 4 "före Kristus".

Han var omkring trettio år när han först trädde fram (Luk. 3:23) - vad han hade gjort innan dess vet vi inte. Det finns knappt några samtida källor som dokumenterar Jesu verksamhet under det år som Nya testamentets berättelse omspänner - ­mellan hans första uppträdande i Galiléen hösten 29 e v t fram till korsfästelsen i Jerusalem nästa vår. Två viktiga judiska författare verkade vid den tiden: filosofen och teologen Philo från Alexandria (cirka 20 f v t-50 e v t) samt prästen och historietecknaren Flavius Josefus (37-100 e v t). Den förre nämner i sina verk varken Jesus eller den messianska sekten inom judendomen; den senares stora historiebok "Judisk historia" innehåller enbart korta referenser till Jesus och hans broder Jakob. I den omfattande rabbinska litteraturen förekommer endast sporadiska omnämnanden av Jesus och hans lära.

Det är inte heller möjligt att rekonstruera Jesu ord och avgöra vad som är "äkta" och vad andra lagt i hans mun. Några originalkällor på arameiska existerar inte längre - allt som finns är andra hands grekiska översättningar. Vår enda källa är de fyra evangelierna, som skrevs mellan fyrtio och sjuttio år efter Jesu död - deras författare måste ha förlitat sig på sägen och traditioner som utvecklats inom den judisk-kristna sekten och den tidiga kristna kyrkan. Det kan därför vara motiverat att ställa frågan om allt det som evangelisterna tillskriver Jesus verkligen sagts av Jeshua, Miriams och Josefs son från Nasaret.

Just denna fråga ställer Geza Vermes, en av vår tids främsta kännare av den historiske Jesus, i sin uppmärksammade bok "The Authentic Gospel of Jesus", där han går igenom hela innehållet i de så kallade synoptiska evangelierna, det vill säga Matteus, Markus och Lukas.

Vermes slutsats är att mycket av det som tillskrivs Jesus helt enkelt är evangelisternas påhitt.

Han pekar på en rad motsägelser mellan de olika evangelierna ("Jesus kunde inte ha deklarerat både att hans evangelium är exklusivt riktat till judarna, Matt. 15:24, och samtidigt önska att det sprids till resten av mänskligheten, Mark. 16:15") och på det faktum att Jesu ursprungliga, "autentiska", evangelium måste ha genomgått åtskilliga mutationer under resan från Jesu judiska miljö i Galiléen till hedningarna i den grekiska kultursfären.

Den nya religionen hade dessutom ett behov att distansera sig från moderreligionen, något som kan förklara de uppenbara försöken att tona ner Jesu judiskhet och till och med de våldsamma antisemitiska inslagen, särskilt i Johannes evangelium, där "judarna" beskrivs som fiender och Guds mördare - samtidigt som Roms och Pontius Pilatus skuld till Messias död förminskas och tillhörigheten i den nya kyrkan presenteras som förenlig med lojalitet mot kejsaren och det romerska imperiet.

Vermes ambition är varken mer eller mindre att rädda Jesus från evangeliernas tillrättalagda och "orealistiska" framställning. Hans utgångspunkt är att autentiska ord av Jesus enbart är sådana som kunde vara förståeliga i den judisk-galileiska arameisktalande omgivning där han verkade. Allt annat måste ha tillkommit senare i samband med den tidiga kristendomens spridning i den icke-judiska världen. När alla dessa influenser och påbyggnader skalats bort framträder en bild av Je­shua ben Josef och hans lära som i många stycken skiljer sig från den traditionellt kristna bilden av Jesus Kristus och hans glädjebudskap.

Till skillnad från Johannes och Paulus spekulativa tolkningar om Jesu och Guds mystiska relation, och om Kristus roll som mänsklighetens frälsare, finns ingenting abstrakt, teoretiskt eller spekulativt i Jesu lära. Han var ingen teolog, utan en existentiell predikant som manade sina lärjungar att ompröva sitt liv. Med tro och goda gärningar (hebreiska: mitsvot) skulle de erfara Guds närhet i sitt liv.

Jesus ägnade inte mycket funderingar åt det gudomligas natur. Han formulerade inga teoretiska definitioner eller detaljerade beskrivningar av Gud, eller Fader (hebreiska: abba) som han alltid (utom vid den sista klagan på korset, Mark. 15:34) kallade Skaparen. För denne jordnära galileiske profet är Gud vad Gud gör. Ännu mindre ägnade han några funderingar åt sin egen roll som en medspelare i detta de yttersta tidernas drama. Han kallade sig själv aldrig Messias; inte heller "Guds son", även om han självfallet var det - enligt judendomen är ju varje människa ett Guds barn. Han föredrog den mycket mer ödmjuka titeln "Människosonen", som underströk hans mänsklighet och sårbarhet.

Jesus var fast förankrad i den judiska folkreligionen (om han skulle "komma tillbaka" skulle han be i synagogan och nog bli förvånad över att se sig själv ingå i de kristna kyrkornas utsmyckning).

Han var djupt övertygad om den mosaiska lagens centrala betydelse och bestående giltighet (Matt. 5:17, Luk. 16:17). Och samtidigt var hans tolkning av judendomen en alldeles speciell reaktion på en specifik situation - av en mycket speciell människa. Han verkade i en omvälvande tid då Landet Israel var under romersk ockupation. Den politiska oron väckte hos den judiska befolkningen en förtvivlad längtan efter ett gudomligt ingripande och ett messianskt hopp om det utlovade Guds rikes snara fullföljande.

Det är i denna kritiska stund i den judiska historien som Jesus trädde fram. Hans respons, som utgick ifrån en politisk realitet, var inte anpassning, som det religiösa etablissemanget förordade; inte heller väpnad kamp, som seloterna krävde. Hans svar var att förlita sig på Gud och börja med att finna ett Guds rike inom sig själv (Luk. 17:21).

Det fanns ingenting universellt - något som senare blev kristendomens kännemärke - i vare sig problemställningen eller i den lösning Jesu förordade. Löftet om Guds rike och den kommande messianska förlossningen var för Jesus en intern judisk angelägenhet (Matt. 10: 5).

I dag skulle några av hans ord ha uppfattats som en inskränkt chauvinism (Matt. 15:26), men han var ett barn av sin tid och han hade levt hela sitt liv i en judisk värld, hans eskatologiska vision omfattade därför enbart hans eget folk.

Jesus var ingen politisk ledare, även om den romerska ockupationsmakten uppfattade honom som sådan och korsfäste honom som "judarnas konung". Men han var beredd att slåss för sina åsikter; sina lärjungar uppmanade han att sälja sina mantlar och i stället köpa svärd (Luk. 22:36) - trots detta med att "vända andra kinden till". Han hade ett hett temperament, som ibland gick ut över hans närmaste (Mark. 8:33), han var knappast enbart den milda och ödmjuka fåraherden från kristendomens fromma fantasi. I sin övertygelse var han orubblig på ett sätt som mer påminner om vår tids gudskrigare än om måttfulla sökande tvivlare i våra moderna synagogor och kyrkor.

Jesus var också en idealistisk drömmare som förkunnade frälsningen. På många sätt påminner han här om andra stora judiska omdanare och revolutionärer i historien - inom politiken, kulturen och vetenskapen. Och han var beredd att offra sig för "mänsklighetens skull" - det låter inte heller obekant.

Ur ett judiskt perspektiv - det enda perspektiv som hans omgivning kunde ha! - misslyckades han. Han hade predikat om att Guds rike skulle inledas under hans livstid och när han mördades av romarna gick hans profetia om intet. Därmed skulle hans rörelse tina bort - en av många misslyckade messianska förhoppningar i den judiska historien.

Så blev det inte. Hans trogna lärjungar gav aldrig upp hoppet, och Guds rike under Jesu livstid omvandlades till ett drama i två akter: Frälsarens död och hans återkomst i tidens ände. I väntan på denna framtid skulle kyrkan symbolisera Guds rike på jorden och sprida Jesu lära. Den nya religion som därmed började ta form övergav judendomens partikularism (Matt 10: 5); med sitt universella budskap öppnade den sig i stället för hela mänskligheten (Matt 16:15). Snart har den dock avlägsnat sig helt från Jesu egen religion och gjort honom till en främling i den tradition han växte upp i och förmedlade i sitt evangelium.

"I jämförelse med Jesu dynamiska religion", skriver Geza Vermes, "framstår kristendomen som tillhörande en helt annan värld."

"En fullt utvecklad kristendom är en blandning av svåra filosofiska spekulationer om Guds treenighet, Johannes mysticism och den paulinska frälsarmytologin om den döende och återuppståndne Messias. Den innehåller sakramental symbolism som ersatt Jesustidens messianska iver och en kosmopolitisk universalism som kombineras med djup antijudaism. Jesu autentiska evangelium å andra sidan var enkel, utan komplicerade dogmer, utan 'mytologiska' föreställningar och självcentrerade mystiska spekulationer. Det är svårt att föreställa sig hur dessa två religioner kunde ha härstammat från samma källa", skriver Vermes.

"The Authentic Gospel of Jesus" är Geza Vermes femte bok i en serie som inleddes med "Jesus the Jew" (1973)
och åtföljdes av "Jesus and the World of Judaism" (1983),
"The Religion of Jesus" (1993)
och "The Changing Faces of Jesus" (2000).

Vermes fascination av Jesus handlar inte enbart om ett akademiskt intresse. Hans judisk-ungerska föräldrar konverterade på 1920-talet till katolicismen (men mördades 20 år senare i Auschwitz som judar).
Som ende överlevande i sin familj gick han efter andra världskriget i kloster i Frankrike och prästvigdes.
1957 lämnade Geza Vermes kyrkan. Han har visserligen sedan dess förkastat kristendomens doktriner, punkterat den ena kristna dogmen efter den andra - men Jesus som människa har förblivit hans trogna kamrat under resan tillbaka till kristendomens rötter där bådas religiösa övertygelser möts.

/Jackie Jakubowski