Bild från Wikipedia.

Karl den Store 742-814

Han kröntes till Romersk Kejsare på juldagen år 800. Tillhör en av de främsta gestalterna i Europeisk medeltidshistoria. Karl den stores rike kom till att omfatta ungefärligen nuvarande Frankrike, Västra Tyskland, Norra Italien samt Schweiz och Österrike. Karl, som själv lärde sig läsa först i vuxen ålder, organiserade från huvudstaden Aachen den så kallade karolingiska renässansen.


Frankerriket från 781-814. Karta hämtad från Wikipedia.

Karl var äldste son till kung Pippin den lille av Frankerriket och Bertrada av Laon. När Pippin avled 768 delades riket mellan Karl och hans bror Karlomann. Karlomann avled 771, och Karl blev ensam regent över Frankerriket. Han gifte sig av politiska skäl med Himiltrude, dotter till Langobarden Desiderius. Som Kung över Frankerna och Langobarderna hade han den latinska titeln Rex Francorum et Langobardum.

Tiden var mycket orolig. Frankerna blev själva tidigt kristna men höll nu på att återgå till sin förkristna religion. Saxarna i norra Tyskland var fortfarande fast förankrade i hedendomen. I söder stred den Romersk-Katolska kyrkan med Langobarderna om makten över det som idag är Italien. Från Iberiska halvön expanderade de Muslimska Saracenerna, kalifatet av Córdoba, mot norr och från öst närmade sig andra Muslimska anhängare, Avarerna. Karl den store visade direkt att han tänkte bekämpa dessa och att han inte hade något emot att kämpa vid flera fronter samtidigt.

Karl gick ut i fälttåg mot Desiderius och Langobarderna, vilket bland annat motiverades med att Påven måste skyddas. På vägen plundrades och förstördes det Saxiska hednatemplet vid Irminsul, och alla städer längs fälttåget gav sig omgående, utom Pavia, vars fästning Karl erövrade i juni 774. Karl kallade sig nu Langobardernas kung och Patricius Romanorum. Högt aktad av Påven, och fruktad av Langobarderna återvände Karl i triumf hem till Franken, där han formellt godkände den donation, som hans far tidigare överlämnat till den Romersk-Katolska kyrkan och som senare skulle bli Kyrkostaten, Vatikanen. Longobarderna fick behålla hertigdömet Benevent vid den italienska stövelns sporre, något som varade fram till 1000-talet.

778 riktade Karl sin uppmärksamhet mot Spanien men fälttåget var mindre lyckat. Han lyckades att stabilisera regionen, men vid tillbakatåget drabbades den Frankiska hären av ett större nederlag vid Roncesvalles i Pyrenéerna. Nederlaget skildrades litterärt i Rolandssången.

Karl den stores fälttåg blev bakgrunden till uppkomsten av furstendömet Andorra. Landet blev efteråt de jure, självständigt och som ett minne av Kejsarens betydelse för det lilla riket omnämns han i landets nationalsång, El Gran Carlemany.

Medan Karl stred mot Muslimerna i Spanien 778 gjorde Sachsen uppror. Karlsburg och alla kyrkor, kloster och Kristna byar ända fram till Rhen brändes. Det Saxiska fälttåget stoppades först vid Fulda av Frankiska styrkor. Karl återvände från Spanien och tvingade Saxarna till underkastelse. Men de reste sig snart igen och började åter under hertig Widukind att bränna kyrkor och mörda Kristna grevar och herremän.

När Karl för andra gången slog dem i strid visade det sig att Widukind flytt. Karl krävde ett utlämnande av honom och alla dem som tagit initiativ till upproret. Han lät halshugga 4 500 man i vad som kallas Slakten vid Verden, men Widukind lät han leva för att kunna utnyttja honom i processen mot total kontroll. Året var 782 och det tioåriga kriget mot Sachsen var över. Nu hade nästan allt motstånd mot Kristendomen krossats och på julafton år 785, som ett slutgiltigt bevis på segern, lät Karl döpa Widukind. Karl fortsatte konsekvent att bryta ner allt ifrågasättande mot honom och Kristendomen. Han genomförde formliga razzior och lät deportera 10 000 Saxare till Gallien och andra delar av Frankerriket. Motståndet bröts ner, de flesta av Germanerna inklusive Saxarna bekände sig till Kristendomen och Karl lyckades skapa den kontroll han hela tiden eftersträvat och blev ensam härskare. Han drog sig hem till hovet i Aachen för att organisera administrationen av sitt rike.

På juldagen år 800 belönades Karl av Påven i Petersbasilikan i Rom, för sina insatser till förmån för kyrkan och Kristendomen. Påven Leo III krönte Karl till Carolus Augustus, den store och fredbringande kejsaren av Rom, med ett gyllene diadem och en titel som då inte använts sedan den Västromerske kejsaren Romulus Augustulus abdikerade från tronen 476.

För att säkra arvkungadömet krönte Karl själv sin son Ludvig den fromme till Kung av Franken den 11 september 811 i Aachen, men riket kom ändå att splittras och paradoxalt nog för Karl den store, hade han med sitt religionskrig för lång tid framöver skapat en maktbalans i Västeuropa där Påvestolen i Rom blev en betydande faktor. Kartan skulle ritas om många gånger och nya mäktiga riken bildas, men Påvemakten skulle bestå. Det Påvliga ämbetet växte sig starkare och likt det forna Romarriket, som utnyttjade sina vasallstater, skapdes trygghet och mer och mer av resurserna hamnade i den nybildade Kyrkostaten. En balans skapades också mellan Väst och det Östliga Bysantiska riket där Påvens ställning gentemot Patriarken i Konstantinopel förstärktes. Stärkt av den världsliga alliansen understödd av den Romersk-Katolska missionen gick utvecklingen mot en definitiv uppdelning av den universella kyrkan, något som blev officiellt 1054.

 

© Textbearbetning och bilder Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET