Muralmålning i Sveti Stephan, Nessebar, Bulgarien. Foto Tommy Sörstrand.

Katarer

Katarer kommer av grekiskans katharos och betyder ren. Det är ett kollektivt namn för de många sekter med dualistisk grundåskådning, vilka på 1000-talet började utbreda sig i Europa. Ordet kättare härrör från namnet på denna trosinriktning.

Dualismen härstamade från Sasanidernas Zoroastrism, men hade även starka drag av den gnostiskt inriktade Manikeismen*, varför Katarerna också betecknats som Nymanikéerna. Grundtanken var den eviga motsatsen mellan en god och en ond gud. Den onda Guden som skapat jorden, materien, och där håller människosjälarna fångna i kroppens band. Den gode Guden som sände Jesus i en skenkropp för att lära människorna vägen till frälsningen. Denna väg innebar materiens övervinnande, försakelse av alla jordiska ägodelar och njutningar.

*Manikeismen är en religion med gnostiska och starka dualistiska drag, grundad av den iransk-mesopotamiska profeten Mani som levde omkring 216–276. Läran var under en tid en världsreligion med utbredning från Kina till Nordafrika/Spanien och som hotade att konkurrera ut Kristendomen. Den uppträdde i olika länder insprängd i såväl Kristendom som Sasanidernas Zoroastrism och Buddhismen. Enligt Manikeismen är människans själ en andlig gnista fången i kroppen, men denna kan befrias och avskiljas från den materiella kroppen genom kunskap, gnosis. Manikeismen gjorde anspråk på att samtidigt fullända Buddhismen, Zoroastrismen och Kristendomen, samt delar av den Mosaiska tron genom en egen skriftreligion om sju böcker med olika titlar. Vissa spår av Manikeismen finns i dagens religioner, till exempel i islam.

Enligt Geo Widengren, professor i religionsvetenskap, är Manikeismens lärosystem i grunden Iranskt med stark påverkan från Zoroastrismen men formulerat enligt Mesopotamisk tradition vilket bidrog till att Manis läror attraherade anhängare både i det Sasanidiska Iran och i Mesopotamiens mångkulturella och gnostiska miljö.

Ofta låg den dualistiska grundåskådningen undanskymd, men överallt kännetecknades rörelsen av stark fiendskap mot det katolska prästerskapet och hierarkin och även mot kyrkans helgon-, relik- och sakramentväsen. I sin gudstjänst lade de huvudvikten på predikan och bön. De skall även ha värderat fastor högt.

Det gula korset Katarerna tvingades bära av Inkvisitionen flankerade av medeltida träskulpturer från Åbo slott. Foto Tommy Sörstrand.

Då oppositionen mot kyrkan och anslutningen till de Katariska idéerna ofta hade framträtt utan direkt historiskt samband på olika platser, fick rörelsen formen av ett flertal sekter med olika namn och i det yttre olika utseende. I Italien kallades Katarerna Patarener troligen efter stadsdelen Pataria i Milano, i Nederländerna Piphler, i en del av Frankrike Tisserands/vävare, eftersom det bland vävarna fanns ett stöd för den nya rörelsen. I södra Frankrike var de kända under namnet Albigenser, efter staden Albi.

Den fullkomliga försakelsen av all jordisk egendom, äktenskap och köttätande ålåg inte hela församlingen, utan endast några få, de fullkomliga, Perfecti. Bland Perfecti upptogs man genom Katarernas enda sakrament; andedopet, consolamentum – Dop, konfirmation, prästvigning och om andedopet mottogs på dödsbädden, den sista smörjelsen. Allt i en enda ritual genom handpåläggning av närvarande Perfecti. Både män och kvinnor kunde ta emot andedopet. Efter consolamentum tog de avstånd från alla materiella ägodelar och levde ett mycket enkelt och andligt liv samt avstod från att äta kött. Som prästvigda kunde de resa omkring två och två och ge andlig tröst till lokalbefolkningen Detta skedde alltid på det lokala språket och inte på latin som den katolska kyrkan gjorde. På sina resor kunde de också förmedla andedop. Många tog detta dop på dödsbädden på grund av den kraftigt förändrade livsföring detta innebar. Andra försatte sig efter att de andedöpts i endura, det vill säga de svälte sig till döds. Detta var en av Katolska kyrkans huvudanklagelser mot katarerna och som framkommit i föhörsprotokoll. Bland Perfecti var Katarernas kringvandrande apostlar bärarna av hela rörelsen. Den stora massan, de troende, Credentes, kunde i det yttre förbli i sina yrken och i Katolska kyrkan, bara de sökte sin andliga vård hos sina apostlar.


Bilder från Åbo slott. Foto Tommy Sörstrand.

Deras hastiga segertåg genom Europa berodde på, att den Romersk-Katolska kyrkan under sin kamp för ekonomisk och politisk makt allt mera förlorade förmågan att tillfredsställa folkets religiösa behov. Den världsförsakelse som Katarerna visade fick på så sätt en dragningskraft. Tillströmningen till åskådningen blev störst mot slutet av 1100-talet. I Italien behärskade Katarerna städerna, bestämde över tillsättningen av ämbetsmän och avskaffade i Rom den officiella Katolska tideräkningen. I södra Frankrike var de förhärskande, och verkar där ha bildat en fast organiserad kyrka med invigda biskopar och påve. Rörelsen bredde även ut sig över Spanien, Tyskland, och enligt uppgifter, även till Rhen och till Nederländerna och in i England.

Bilder från Gamla Uppsala kyrka. Foto Tommy Sörstrand.

Katarernas utbredning är omdiskuterad då så gott som inga Katariska källor bevarats åt eftervärlden, så kunskapen är baserad på de Katolska motståndarnas, främst inkvisitorernas, skildringar. I dessa blandas dessutom Katarerna ofta ihop med Valdenserna.

Medeltida illustrationer av Kättarbål hämtade från Wikipedia.

Mot slutet av 1100-talet var katarernas utbredning så stor att kampen mot dem under flera årtionden blev Katolska kyrkans viktigaste fråga. Kampen om själarna handlade inte enbart om våld och hot. Den helige Franciskus och hans lärjungar gjorde ansträngningar på fredlig väg, för att vinna tillbaka folkmassorna till den Katolska kyrkan och lyckdes delvis fylla folkets religiösa behov, något som varit en av anledningarna till att de sökt tröst i andra trosinriktningar. I denna kamp om själarna och bevarandet av den totalitära Katolska kyrkan föddes inkvisitionen, som för Katarerna kulminerade i Albigenskorstågen.

Från vänster detalj från Domkyrkan i Västerås med nutida korsriddare i en uppvisning på Rosersbergs slott. Foto Tommy Sörstrand.

Genom hela 1200-talet var Katarapostlar i verksamhet, trots alla hetsjakter. Först efter en 120-årig kamp lyckades kyrkan i början av 1300-talet kväva all aktiv Katarisk verksamhet i Västerlandet. Den siste store Kataraposteln var Peter Autier, som efter 13 års kringvandrande föll i inkvisitionens händer 1311. I de grek-slaviska länderna bortom det Adriatiska havet bibehöll Nymanikeismen, trots flera korståg delvis herraväldet fram till den Osmanska erövringen av området.


Den spanska inkvisitionens första kättarbål ägde rum i staden Sevilla år 1481. Med tiden blev bålen spektakulära föreställningar som lockade stora skaror av åskådare. Bild hämtad från Wikipedia.

Försök att återuppliva Katarernas lära har gjorts i nutiden, särskilt i Sydfrankrike, men har även Svenska samtida språkrör. Katarina Falkenberg har tillsammans med ett antal prästinnor världen över, grundat Sophiatemplet. Katarina är översteprästinna i Sophiatemplet och håller prästinneutbildningar, graalriddarutbildning, gudinnetjänster och föredrag kring den gudomligt feminina visdomens väg. På hemsidan kan man läsa en gripande skildring av Albigenskorstågen.

Dessa kristna som på många sätt levde och lärde det som var urkyrkans budskap om en kärlekens kyrka. Vad var det i deras sätt och lära som så hotade Påvedömet?
De av påvedömet fruktade katarerna som bedrev utbildning för flickor och föregick med ett gott exempel i sin andliga lågmälda praxis där man inte fick skada vare sig djur eller människor, föll då offer för Inkvisitionens bödlar.

På 1200-talet slaktades hela befolkningen i staden Bezier på Maria Magdalenas dag i hennes kyrka. Katarer likväl som katoliker, hade gömt sig i stadens kyrka tillägnad Maria Magdalena. Unga, gamla, kvinnor, män och barn hade tagit sin tillflykt till helgedomen när skräckens korsriddare dödade människor utan urskillning. Kanske hade de en förhoppning om att den heliga byggnaden skulle hindra korsriddarna men krönikorna berättar att mellan 1000-7000 slaktades på Maria Magdalenas dag bara i hennes kyrka. Korsriddarna hade frågat sin ledare Arnald-Amaric hur de skulle kunna skilja de många katolikerna i staden från heretikerna och fått till svar:
”Döda dem alla. Gud känner de sina”

På eftermiddagen samma dag var hela Beziers befolkning på 15000 – 20000 mördade.
Leadaren för korståget Arnald-Amalric skrev stolt till sin Påve Innocentus III:
"Nära 20 000 av invånarna lades under svärdet, oavsett ålder och kön.
Den gudomliga hämnden har arbetat underbart"

På årsdagen av Massakern i Bézier den 22 juni 1210 firades åter Maria Magdalenas dag med att inkvisitionen bjöd till fest genom att en stor brasa tändes i Vaux-de-Cerney där över 140 Katarperfecti brändes utan protester på uppdrag av den ökände Simon de Montfort. Denna slakt av heretiker pågick fram till år 1244 då den kulminerade med att de sista katarfestet Montsegur intogs med en stor massaker på de sista Perfecti.

1244 hade alla katarstäder fallit utom de isolerade katarslotten Montsegur, Queribus, Peyrepertuse och Puilaurens, som man kan besöka än i dag! På våra resor har vi ärat katarerena med gnostiska ceremonier i katarernas anda uppe i alla dessa katarslott utom Puilaurens och även förra året i katarinitiationsgrottorna i Ornolac. Det är fantasktiskt vilken gåva vi getts varje gång när vi ärat och uppväckt platsernas krafter och minnen…


Klostret på berget Monserrat i Katalonien inte långt från pyrenéerna etablerades redan på 800-talet som ett Benidiktinerkloster
skyddat från kättarbål och inkvisition genom Påvens välsignelse, trots att klosterorden förespråkade måttfullhet inte helt olikt Katarerna.
Foto: Tommy Sörstrand.


I Wolfram von Echenbachs graalssaga finns graalsskatten i Pyreneerna och vi är beredda att hålla med honom!
Så kära läsare vad var det i katarernas lära som hotade kyrkans men?


Minnesplats i Katedralen, Lyon. Foto Tommy Sörstrand.

1244 faller det sista större Katarfästet, borgen Montségur i Pyrenéerna, efter en nio månader lång belägring och de kvarvarande 210 Katarerna bränns på bål. Händelsen anses vara slutet för Katarismen, trots att inkvisitionen fortsätter i bergsbyar under de efterföljande årtiondena.

Rekonstruktion av Katarernas sista fäste i södra Frankrike, borgen Montségur i Pyrenéerna. Illustration hämtad från Wikipedia.

Den katolska kyrkans reaktion mot Katarerna blev kännetecknande för kyrkans fortsatta roll under hela medeltiden. Hot och straff istället för kärlek och välsignelse. Allt som hotade kyrkans ställning skulle slås ned. Det skulle bli den totalitära kyrkostatens undergång. Till slut blev det för mycket och fler och fler krävde en reformation, en återgång till evangelierna och en uppdelning av makt och rikedomar. Paradoxalt nog gav oss reformationen inget annat än världsliga tyranner och krigiska Kungar istället för maktgalna Påvar. Historien skulle upprepa sig om och om igen. Kärlek och respekt för människoliv är fortfarande en bristvara i vår värld.

 

© Textbearbetning och bilder Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET