Den första kristna kyrkan

De första Kristna kyrkorna byggdes i Rom, med den Romerska basilikan som förebild, kort efter att kejsaren Konstantin utfärdat religionsfrihet i riket. Äldst är San Giovanni in Laterano, Laterankyrkan, som byggdes mellan åren 314-318, därefter San Pietro in Vaticano (Peterskyrkan) och San Paolo fuori le Mura, samtliga invigda på 320-talet.

Basilikans arkitektoniska förebild var den romerska förvaltningsbyggnaden och dess struktur. Ett mittskepp med klerestorium (en övre fönsterrad för ljusinsläpp) och sidoskepp avskilda från mittskeppet av kolonnader. Bilden nedan på Appolinare in Classe är ett magnefikt och välbevarat exempel på den tidiga kristna basilikan.

Huvudbasilikorna i Rom har samtliga genomgått omfattande renoveringar och tillbyggnationer, som ibland gör det svårt för besökaren att ta till sig ursprungstanken. När det gäller Peterskyrkan är det till och med helt omöjligt, eftersom ingenting finns kvar av den ursprungliga Petersbasilikan. Nuvarande byggnad uppfördes på 1500-talet.

Basilika är dessutom en kanonisk, kyrkorättslig term för att beteckna vissa kyrkobyggnader som av historiska eller andra skäl åtnjuter en särskild status inom den katolska världen. Dessa kyrkor är vanligtvis exempta, det vill säga undantagna från den ordinarie kyrkliga jurisdiktionen. Särskilt betydelsefulla är de fyra huvudbasilikorna, basilicae maiores i Rom; Lateranbasilikan, Peterskyrkan, San Paolo fuori le Mura och Santa Maria Maggiore.


Interiör från S:t Appolinare in Classe utanför Ravenna, Italien. Foto Tommy Sörstrand.

Även före 313 samlades kristna till gudstjänster och trosutövande, men några gudomliga och arktektoniskt fulländade byggnader för ändamålet fanns inte i det Romerska Riket. Likt de äldsta synagogorna lämnade dessa samlingslokaler inte några sakrala spår efter sig. I de flesta fall var det helt enkelt ett vardagsrum eller en byggnad utan några religiösa symboler. Det är alltså inte på arkeologisk grund möjligt att särskilja dessa från ett vanligt bostadshus.

Modell av det så kallade andra templet i Jerusalem uppfört 515 f.Kr. senare utbyggd och förfinad av Kung Herodes vid tiden för Jesu födelse. En förebild för många sakrala mastodontprojekt både inom Kjesarkulten, Kristendomen och Islam. Bild Wikipedia.

En förebild för samtliga kyrkor som uppfördes i en rasande takt runt om i det nyfrälsta Romarriket var naturligtvis det väldiga Judiska templet i Jerusalem, som jämnades med marken år 70 av Romarna. En bit av den mur som omgärdade templet finns fortfarande kvar, känd av de flesta som Klagomuren.

Magin och det himmelskt fulländade skulle återskapas och nu med ny teknik och innovationer. Redan omkring 50 f.kr. lärde sig Romarna att blåsa glas och var först med att kunna slipa glaset. Troligen fanns gjutna glasfönster vid tiden för Jesu födelse. De äldsta fynden har gjorts i Pompeji som begravdes av aska från Vesuvius år 79. I de nya kyrkobyggnaderna blev ljusinsläppet viktigt för att få den himmelska interiören att gnistra och skina. Fönstren skapades av många små rutor sammanfogade genom träramar, eftersom det fanns en begränsning i hur stora rutor som kunde gjutas. Ett kostsamt och tidskrävande arbete som inte var alla projekt förunnat.

Ovan till vänster en karta av Giovanni Maggi (1625) över Santa Maria in Trastevere och dess omgivningar hämtad från Wikipedia. Till höger en detalj av kyrkans utseende idag, med dess olika arkitektoniska förändringsfaser. Foto Tommy Sörstrand.

Santa Maria in Trastevere (latin: Sanctae Mariae trans Tiberim) är en Maria-kyrka med antikt ursprung i Trastevere, Rom. Enligt flera dokument lades grunden redan på 200-talet av påven Calixtus I, som ligger begravd i kyrkan efter att ha lidit martyrdöden. Han skall ha uppfört ett oratorium* på platsen för en taberna meritoria, ett härbärge för romerska krigsveteraner. Enligt legenden sprang på denna plats år 39 f.Kr. en oljekälla upp ur marken. Denna händelse tolkades av Trasteveres Judiska befolkning som ett förebud om den utlovade Messias ('den smorde') och uppmärksammades av denna anledning även av de första kristna i Rom.

*Oratorium (av latinets orare = bedja, anropa) var ursprungligen en benämning på tidiga kristna bönekapell, vanligen för privat bruk från tiden innan religionsfrihetens införande i riket. Ordet har sedan använts om olika slags kapell, privata hus, palats eller gravbyggnader.

Santa Maria in Trastevere är sannolikt Roms första Maria-kyrka. Kyrkan har gett namn åt det torg där den är belägen, Piazza di Santa Maria in Trastevere, som är stadsdelens centrum. Den äldsta gudstjänstlokalen uppfördes på 200-talet och byggdes om till en treskeppig basilika under påven Julius I (337-352). Den utvidgades på 700-talet och försågs på 800-talet med granitkolonner och marmorkapitäl från Caracallas termer.

Istanbuls kyrkoskatter. Till vänster Hagia Sofia, 532-537 och till höger Den Heliga Frälsaren På Landet (Chora) tidigt 400-tal och en av de första kyrkorna i det nya riket. Foto Tommy Sörstrand.

Efter det att den västra delen av riket kapitulerade och upplöstes började en ny epok i den Romerska historien. Konstantins stad Konstantinopel fick sin Hagia Sofia 537. En av de mest lysande nyskapande prestationer som någonsin utförts. Bygget fick en sådan berömmelse att också namnen på dess arkitekter har nedtecknats och bevarats åt eftervärlden: Anthemios från Tralles och Isidoros från Miletos.

Här har den arkitekturestetik som vi ser i den fornkristna arkitekturen, basilikan, uppnått en ny storartad dimension. Så snart vi kommer in i byggnaden försvinner all känsla av tyngd, som om byggnadens kroppsliga , massiva aspekter förvisats till utsidan. Ingenting annat en expanderande rymd finns kvar. Ännu mera än tidigare spelar ljuset en nyckelroll. Kupolen är bara 9,5 m högre än kupolen i Pantheon och till och med något mindre i diameter (25,6 m), ändå är känslan av rymd så ofantligt mycket större. Pendentivkupolen blev ett grundläggande drag i den bysantiska arkitekturen, men man åstadadkom aldrig något som kunde mäta sig med Hagia Sofia.

Beskrivningen av Hagia Sofia ovan är hämtad från Konsten av H.W.Janson

Pedentivkupolen kom att få en epokgörande betydelse även för den västerländska arkitekturen, men dock något senare. Även efter den Osmanska erövringen av staden och ända fram till idag, behåller byggnaden sina arkitektoniska och symboliska värden, men efter 1453 i form av Moské. Nu är byggnaden ett museum.


S:t Apollinare in Classe, 533-549 till vänster och San Vitale 526-547 till höger. Båda i Ravenna. Foto Tommy Sörstrand.

Under Theoderik (454-526) hade det Västromerska Riket sin sista storhetstid och Ravenna var hans officiella residensstad. Han lät skydda och restaurera åtskilliga antika monument i Rom, och byggde flera nya i Verona och Ravenna. Bland de sakrala byggnaderna i Ravenna är det främst två som än idag står relativt orörda och utgör lysande exempel på tidig kristen byggnadskonst. Trots att de stod klara efter Theoderiks död får man ändå räkna dem som resultat av hans vilja och monument över hans gärning i en tid som minst sagt var omtumlande. Dessa monument har till utformning och uttryck blivit stilbildande för den fortsatta kristna arkitekturen. S:t Apollinare in Classe (533-549), en basilika som till större delen har sitt ursprungliga utseende kvar och San Vitale (526-547) där en utveckling av den polygonala arkitekturen krönt av en kupol, ursprungligen hämtad från de romerska baden, utgör grunden i det arkitektoniska bildspråket. Genom San Vitale presenterades en ny typ av valvslagning, som i kombination med den åttkantiga strukturen tillät stora fönster i alla murpartier och en större byggnad med en mäktigare rumsverkan än vad till exempel Santa Costanza eller Pantheon i Rom, tidigare hade erbjudigt. I Ravenna kan vi således beskåda det som kom att bli en skiljelinje mellan öst och väst. Nämligen dessa två typer av kyrkorum. Basilikan som låg till grund för kyrkoarkitekturen i det medeltida västerlandet och den kupolförsedda centralkyrkan som blev dominerande i den bysantiska, senare ortodoxa, kristenheten.

Notre-Dame de Fourvière i Lyon. Ett lysande exempel på att det går att bygga en basilika* i vår tid (1872-1884) och behålla ursprungsidén; att skapa något himelskt vackert för att spegla Kristendomens löfte om evigt liv i en gudomlig värld. Foto Tommy Sörstrand.
*Basilika, som en positionell bestämning av kyrkobyggnader i den Katolska sfären och inte den arkitektoniska termen.

 

© Textbearbetning och bilder Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET