UNIKABOXEN - Uppsala kyrkomöte 1593

Ett minne från tiden före Reformationen. En ensam pelare står kvar efter det
väldig klostret i Varnhem. Foto: Tommy Sörstrand.

Anledningen till mötet var Johan III:s död 1592, som öppnade upp för att få ett avslut på den Liturgiska striden som pågått sedan 1574. Johans rättmätige efterträdare i enlighet med fadern Gustav Vasas införande av ett arvkungadöme med agnatisk tronföljd*, var dessutom den på Johans initiativ katolskt uppfostrade sonen Sigismund. Han var även kung i ett Polen där den Romersk-Katolska kyrkan hade ett stort inflytande. Detta oroade anhängare av den Svenska modellen

*Agnatisk tronföljd innebär att den förstfödde sonen får ärva tronen. Detta infördes i Sverige genom ett riksdagsbeslut i Västerås 1544.

Johan III hade under den Liturgiska striden, där han infört en ny gudstjänstordning, Liturgia Svecanæ Ecclesiæ catholicæ & orthodoxæ conformia, ambitionen att genom sin Liturgia närma sig den Romersk-Katolska kyrkan. Detta ogillades öppet av prästerna och även av brodern hertig Karl, som ville bibehålla de av fadern Gustav Vasa införda kyrkobruken och stadsfästa den Svenska och självständiga Lutherska statskyrkan. Därför sammankallades rådet, prästerskapet och adeln till detta möte för att förhindra att katolicismen skulle återinföras med en katolsk kung genom att en gång för alla bekräfta 1571 års kyrkoordning och förkasta Johan III:s liturgi.

Resultatet av mötet blev i en sammanfattning följande beslut:

Den blivande katolske kungen Sigismund skulle vid sin kröning bekräfta mötets beslut oförändrat
Främmande trosbekännare skulle inte kunna erhålla ämbeten i riket.
Återöppnande av Uppsala universitet
Kungens kyrkliga roll skulle vara som beskyddare, custos ecclesiae.
Den enda kyrkliga lära som skulle tillåtas var lutherdom - medan Katolicism, Kalvinism och Zwinglism förbjöds.

Dekorationer i Varnhems klosterkyrka. Foto: Tommy Sörstrand.

En av huvudpersonerna vid förhandlingarna - Sigismund

Lena Huldén beskriver Sigismunds strävan att förkasta kyrkomötet och istället värna den Katolska kyrkans inflytande. Texten hämtad från Biografiskt lexikon för Finland.

Sigismund blev tronföljare redan när hans far Johan III störtade sin bror Erik XIV 1568. Han blev kung i sin mors hemland Polen 1587, och efter sin fars död ärvde han också den Svenska tronen. Hertig Karl motarbetade honom, och Sigismund misslyckades med att konsolidera sin ställning i Sverige. Efter att ha förlorat slaget vid Stångebro 1598 lämnade Sigismund Sverige för att aldrig återvända. I den traditionella historieforskningen i Sverige har man sett Sigismund, som drev Habsburgarnas och Påvekyrkans intressen, i en mera negativ belysning än i Finland, där han ansågs vara den lagliga regenten och förbundet med Polen ansågs utgöra ett skydd mot Ryssland. Sigismund regerade i Polen i 45 år. Även där har han uppfattats som en kontroversiell regent.  

Året 1592 blev en vändpunkt för Sigismund. Johan avlider i november och en hård kamp om tronföljden och dess villkor inleddes i Sverige. Den lutherska kyrkan önskade garantier för att Sigismunds uppstigande på tronen inte skulle leda till något försök att återföra Sverige till den katolska kyrkans gemenskap. Kyrkan fick stöd av Sigismunds farbror, hertig Karl av Södermanland. På hans initiativ sammankallades i februari 1593 ett kyrkomöte i Uppsala, där den Augsburgska bekännelsen och den lutherska kyrkans ställning i riket bekräftades. Även delegater från Finland deltog i mötet, ehuru man i Åbo stift i allmänhet förhöll sig mera välvillig än i Sverige till de kyrkliga förändringar Johan genomfört. 

I början av 1593 förberedde Sigismund sin resa hem till Sverige. Den polska riksdagen vägrade först att ge sitt tillstånd till resan, och han måste lova att återvända senast i augusti 1594. På resan till Sverige åtföljdes Sigismund av sin syster Anna och sin rådgivare, jesuiten Malaspina. För Sigismund och hans rådgivare var resan en missionsresa och avsikten var att återinföra katolicismen i Sverige. Det stod från början klart att huvudmotståndaren i Sverige var hertig Karl. 

Sigismund anlände till Sverige i slutet av september 1593 och stannade till mitten av juli följande år. För att bli krönt till Kung måste han godta Uppsala mötes beslut. Efter kröningen den 19 februari 1594 lät han dock hålla katolska gudstjänster, och följden blev upplopp och kaos. Sigismunds försök att spela ut rådet mot hertig Karl misslyckades och före återresan måste han godta Karls krav på att erkännas som den förnämste i riket under kungens frånvaro. För att försvaga Karls ställning utnämnde han ståthållare i olika delar av landet. Den finska adeln stödde Sigismund, fastän endast ett litet fåtal understödde katolicismen. Klas Fleming blev ståthållare i Finland, där han med hård hand slog ned ett bondeuppror, det s.k. klubbekriget 1596–1597. 

Karl lyckades få rådets bifall att sammankalla ständerna till riksdag i Söderköping i september 1595. Karl erkändes som riksföreståndare, och Sigismunds trogna, bl.a. Klas Fleming, förklarades vara riksens oroliga och avsöndrade lemmar. Riksrådet ville dock inte bryta med Sigismund och öka Karls makt. Sigismund sände en beskickning till Sverige hösten 1596, men den diplomatiska inviten misslyckades och Sigismund insåg att han inte utan trupper skulle kunna bege sig Sverige. 

Hösten 1597 anföll Karl Finland och sin huvudmotståndare Klas Fleming, som dock avled före hertigens ankomst. Karl intog Åbo, men var tvungen att snabbt återvända till Sverige, då Sigismund våren 1598 hade satt upp en styrka på ca 5900 man. I juli landsteg Arvid Stålarm, som efterträtt Klas Fleming i Finland, norr om Stockholm. Sigismund anlände några dagar senare till Kalmar, som öppnade sina portar för honom. Den 25 september möttes hertigens och Sigismunds trupper i slaget vid Stånge-bro, nära Linköping i Östergötland. Kungen led nederlag och beslöt att segla tillbaka till Polen. Sedan Sigismund flytt tog Karl snabbt makten och kampen avslutades 1599, då Sigismund formellt avsattes och hertig Karl uppsteg på den svenska tronen som regent. Efter detta rensade Karl med hård hand Finland och de baltiska länderna från Sigismunds anhängare. 

Sigismund var kung i Polen i 45 år. Han gav dock aldrig upp tanken på att återfå den svenska tronen och hävdade sina anspråk ända till sin död 1632. År 1600 utbröt en konflikt om Livland mellan Polen och Sverige. Först hade hertig Karl betydande framgångar och de livländska städerna hyllade honom och en förening med Sverige 1602. Sedan fick polackerna flera militära framgångar. Den 17 september 1605 mötte Karl en polsk armé i slaget vid Kirkholm, som slutade med ett svårt nederlag för Svenskarna. 

För att få bundsförvanter mot hertig Karl inledde Sigismund flera äventyrliga förbindelser, bl.a. med en tronpretendent i Ryssland, den s.k. falske Dimitrij. Det blev en allvarlig motgång, och den polska kritiken mot Sigismund ökade. År 1606 utbröt ett treårigt uppror som förstörde chanserna att öka den svaga kungamakten. Sigismund fortsatte att blanda sig i situationen i Ryssland men måste till slut uppge alla planer på en polsk tronpretendent där. 

Sigismunds tid som kung över Polen var i många avseenden banbrytande med bestående verkningar i det Polska samhället. I inrikespolitiska och religiösa frågor visade han betydligt större beslutsamhet än i utrikespolitiken. I Polen är han främst ihågkommen för sitt beslut 1609 att flytta huvudstaden från Kraków till Warszawa, som låg mera centralt för rikets förvaltning. Efter att Gustav Adolf efterträtt sin far Karl IX som svensk Kung upptogs Sigismunds tid främst av att bygga färdigt det nya kungliga palatset. Då trettioåriga kriget bröt ut tog Sigismund del i striderna i Ungern och Transsylvanien. Detta ledde till krig mot turkarna. Polackerna led nederlag vid Cecora. När Gustav Adolf 1621 beslöt att börja krig mot Polen blev situationen kritisk. 

År 1629 avslutades den sista krigiska uppgörelsen mellan kusinerna med stilleståndet i Altmark. Det medförde betydande tullinkomster för Sverige och möjliggjorde Sveriges senare deltagande i trettioåriga kriget. För Sigismund blev Altmark ett svårt nederlag, och de sista åren lämnade han regeringen åt sina närmaste rådgivare. Vid sin död i Warszawa den 19 april 1632 kunde han till sin son Władysław (Vladislav IV), trots sina många nederlag, efterlämna ett betydligt starkare och mera enhetligt rike än han själv mottagit vid kungavalet 1587. 

Sigismund har betecknats som en kontroversiell monark, som hade svårt att vinna någon större uppskattning under sin livstid. Till sin natur var han tillbakadragen och djupt religiös. Hans religiösa iver skadade hans anseende både i Sverige och i Polen. Sigismund hade fått en uppfostran i enlighet med renässansens ideal. Man önskade göra honom förtrogen med vetenskaper, konst och ridderliga färdigheter. Han kom också att intressera sig för de alkemiska konsterna och för konsthantverk. Han var själv en skicklig målare, han spelade gärna cembalo, och hans färdigheter som guldsmed fick erkännande av hans samtida. 

I den svenska historieskrivningen har bilden av Sigismund ända fram till de senaste årtiondena varit mycket negativ. I Finland har den dynastiska striden mellan Karl och Sigismund tolkats ur ett annat perspektiv. Man har betonat Sigismunds ställning som Sveriges lagliga regent. Det stöd som Finlands adel gav Sigismund har i den finska forskningen setts som ett uttryck för trohet och ett realpolitiskt sett förnuftigt handlande, eftersom det långa kriget mot Ryssland fick ett slut i och med freden i Teusina 1595. Och redan i den samtida historieskrivningen kritiserade man starkt de avrättningar som Karl lät verkställa i Finland, varför en viss bevågenhet för Sigismund i Finland kan sägas ha en lång tradition. 

Trots motstånd och Sigismunds alierande med den Katolska kyrkan kunde Sverige ändå bekräfta sin Lutheranska egenart och utveckla en särart inom Kristendomen och Svensk statlig förvaltning. Vid den Westfaliska freden 1648 fick Sverige en betydande roll i skapandet av förhållandena i det nya Europa.