Pappas Far Oskar Emanuel Karlsson föddes utanför äktenskapet, som en oäkting. Hans Mor Lovisa straffades hårt för detta av sin familj och omgivningen under hela sitt liv. Hon fråntogs alla rättigheter och levde med sin son som en piga i sin egen familj. Fadern kändes aldrig vid sin son och accepterade aldrig faderskapet - fader okänd registrerades i kyrkboken. 
Oskar växte upp och lärde sig det som behövdes i det Värmländska bondesamhället.
Han jobbade som dräng hos bönderna och när han träffade min farmor Hulda Sofia tilldelades de ett torp - Sandtorp. Torparinstitutionen var ett sätt för de jordägande bönderna att säkerställa arbetskraft över tid då betalningen för arrendet i form av dagsverken omfattade hela familjen, både barn och vuxna. Det var en livsviktig del i jordbrukssamhället ända från 1600-talet och fram till 1943 då betalningsformen förbjöds. Systemet skapade ett beroende och gjorde torparfamiljerna mer eller mindre livegna samtidigt som det skapade stabilitet för de härskande jordägande klasserna adel, präster, borgare och bönder. Tillsammans med Hulda skapade Oskar en stor familj med sju barn som nådde vuxen ålder; Einar, Gustav, Sigrid, Sven, Karl, Ragnar och Gunnar.
TBC eller lungsoten, som den också kallades för när den drabbade lungorna, härjade svårt i Sverige under 1800-talet och första hälften av 1900-talet och krävde många dödsoffer. Sjukdomen drabbade i första hand de fattiga, trångbodda och hungrande. Familjen Karlsson fick känna av detta 1942 när Hulda insjuknade och senare dog på Kristinehamns sanatorium. Pappa var då sexton år när han och syskonen miste sin Mor. Oskar blev ensammen med tre barn; Karl, Ragnar och Gunnar. De äldre syskonen var utflugna och några av dem hade bildat egna familjer. Det är framförallt två historier från den här tiden som Pappa om och om igen berättat för mig, så att det inte skulle falla i glömska utan bäras vidare till kommande generationer.
Stortvätten när Mor Hulda låg inlagd på sanatoriet i Kristinehamn är en av dessa. Karl, som äldst av de hemmavarande barnen beslöt att han skulle visa sin Mor att hon inte behövde bekymra sig över familjen utan bara koncentrera sig på att bli frisk. Han fyllde den stora kitteln och tände sedan elden under för att värma upp vattnet till kokpunkten. Lakan, handdukar och underkläder hämtades och lades i kitteln tillsammans med tvättmedel, precis som han sett sin Mor göra. När han skrubbat färdigt och kände sig nöjd hängde han upp tvätten på de uppspända tvättstrecken som vitt och vackert vajade i vinden när Pappa Oskar kom hem efter sitt dagsverke.
-Men herregud vad har du gjort, utbrast han och stoltheten visste inga gränser när han funderade på hur
han skulle belöna Karl.
Här sviker minnet mig och jag minns inte om det var Farfars klocka eller en krona som blev belöningen. Resurserna var knappa och oavsett blev beviset på uppskattningen något utöver det vanliga. För att förstå det behövs en liten beskrivning av hur livet såg ut under Karls uppväxt på 1930-talet.
Presenter, julklappar och födelsedagskalas existerade i princip inte. När de äldre syskonen flyttade ut och skaffade jobb och bildade egna familjer hände det att när de hälsade på hade med sig presenter, men annars handlade det om att överleva. Det var gröt, gröt och åter gröt morgon, middag och kväll. Mjölk fick de från en egen ko och ägg från hönsen. Pappa berättade att Farfar kunde festa till det lite ibland och servera en salt sill till gröten. Något som sedan hängde med hela livet och tog sig uttryck i Pappas kärlek till sardeller, som han gärna kryddade den dagliga morgongröten med.
När Karl var tretton år skickades han för första gången till bonden för att utföra dagsverken som dräng. För att utnyttja arbetstiden och slippa ta sig fram och åter till gården höll bonden med mat och tak över huvudet i drängstugan. Arbetstiden reglerades naturligt av solen och var i snitt tolv till fjorton timmar per dag. För dagsverket utgick även en ersättning förutom mat och husrum och arrendet för torpet. 1939 kunde den ersättningen uppgå till en krona per dag. Lite om dränglivet finns beskrivet i ett litet dokument här på Unikaboxen - Karl Karlsson Bonndräng. Ett arbete med utgångspunkt i en rad dikter författade av Karl Karlsson, arbetskamrat till Pappas äldre bröder och en vän till familjen.
Den andra historien som etsat sig fast och även blivit ett signum för min Fars beslutsamhet är den om hans egen vistelse på Kristinehamns sanatorium. När TBC drabbade en familj behandlades och undersöktes alla familjemedlemmar med symptom och hemmet sanerades i den mån det var möjligt. Pappa hade den karakteristiska hostan och blev inlagd på sanatoriet strax efter Huldas tragiska bortgång.
Även hans yngre bror Ragnar lades in och han opererades senare på lasarettet. Hans ena lunga var hårt angripen och togs bort. Han levde sedan hela sitt aktiva liv som skogs- och diversearbetare med 50 procent lungkapacitet. Först på 1950-talet kom effektiva läkemedel som ersatte operativa ingrepp och sanatorievården som i princip gick ut på vila, frisk luft och få näringsriktig mat i väntan på döden.
Pappa var rädd under vistelsen på sanatoriet att även han var angripen av den lömska bakterien. Framförallt blev han skräckslagen när läkaren pratade om att gasa lungorna. Metoden kallas även för kollapsterapi och användes för att sätta den angripna lungan ur bruk, för att ge den tid att läka. 
Behandlingen utfördes månadsvis och även om spridningen av sjukdomen begränsades och patienten överlevde ledde behandlingen till livslång och kraftigt nedsatt lungfunktion. Rädslan kan ha förstärkts av nyheter från nazisternas härjningar i centraleuropa. 1942 hade den systematiska utrotningen av Europas judar inletts och det är inte omöjligt att Pappa hört talas om gaskamrarna i utrotningslägren.
-Den kvällen efter att läkaren pratat om gasning under ronden bestämde jag mig för att sluta hosta och själv jaga bort det onda från min kropp. Jag stålsatte mig och med viljekraft och koncentration skulle jag visa läkaren att jag inte behövde någon gasning eller andra behandlingar. När jag vaknade dagen efter hade undret skett och läkaren kunde konstatera att jag var frisk och kunde skrivas ut, berättade Far som sedan i hela sitt liv var fast övertygad om att viljan kan försätta berg. En tro som går hand i hand med det Kristna budskapet, men Pappa hade inte mycket till övers för Kristendomen, utan får nog anses som en troende ateist. På bilderna ovan med brodern Gustav och till vänster med lillbrorsan Ragnar har han blivit lite äldre och det har blivit fred i världen. Gissar att han är nitton kanske tjugo år.
Hans tro hade säkert sin grund i barndomens hårda förhållanden och en uppfostran som i många avseenden byggde på ett accepterande. Detta skapade med all sannolikhet en längtan efter revolterande förändring och rättvisa, samtidigt som det grundade en stolthet och lojalitet gentemot sina jämlikar och ödet att födas in i en jordlös och arbetande klass. På sina resa genom livet förblev han en arbetare, en stolt arbetare. Ibland så stolt att jag i min ungdom tyckte att det övergick i dumhet. Erfarenheter kan inte ärvas utan måste skapas i varje generation. För mig tog det tid, men jag har med åren fått en större förståelse för varför Pappa agerade som han gjorde. Att växa upp i ett arbetarhem är inte något att skämmas för. Tvärt om, men bland kompisarna på Lidingö där Papporna var direktörer och högre tjänstemän var det inte alltid så lätt att förmedla denna stolthet.
Från dräng till friheten i Stockholm
Efter kriget öppnades ett nytt hopp och en tro på en bättre framtid. Människor började åter röra på sig och strömma till städerna och lämnade landets alla förpliktelser för att söka lyckan i något nytt, spännande och obeprövat. Samhällsbygget Folkhemmet, som startade på 1930-talet, hade efter en paus under kriget åter tagit fart och skapade nya förutsättningar. 
Perioden brukar kallas rekordåren i olika historiska beskrivningar. Den svenska industrin gick på högvarv, det ekonomiska välståndet växte, svenskarnas levnadsvillkor förbättrades och konsumtionen ökade. Det var också under den här perioden som bostadsbristen byggdes bort. En första gemensam lägenhets- och byggstandard med måttangivelser och en mängd olika krav togs fram 1946 och började gälla från den 1 januari 1947, i form av BABS 1946, Byggnadsstyrelsens Anvisningar till Byggnadsstadgan. Det är också vid den här tiden som Karlsson ersätts med Sörstrand på initiativ av Pappas äldsta bror Einar och som ett direkt svar på tidens anda av förändring och förbättring. Alla bröderna bytte sina efternamn.
Ett brev damp så ner till Pappa i drängstugan från hans äldre broder Sven, bilden till vänster:
Är i Stockholm och hugger på en ö ute i Mälaren. Det är ett stort jobb och vi behöver fler duktiga män med erfarenhet av skogsarbete. Jag vill att du kommer ner och hjälper oss.
Pappa talade med sin bonde och begärde att få några dagars ledighet för att åka ner till Stockholm och hälsa på sin bror. Han berättade aldrig att han hade för avsikt att jobba i Stockholm. När Elof, som bonden hette, fick reda på det anmälde han honom och en efterlysning gick ut. Enligt dåvarande lag hade han smitit från sin arbetsgivare och skulle med myndigheters hjälp återbördas. När Pappa hörde sitt namn i radion blev det en signal som uppmuntrade snarare än avskräckte honom från att fullfölja flykten från slaveriet.
Han fick stöd av sin bror, så när jobbet på Grönsö var avslutat stannade han kvar i Stockholmstrakten och hamnade så småningom hos en tädgårdsanläggare på Lidingö. Han fick genom honom olika anläggningsjobb i Lidingöbornas trädgårdar och det var ganska lätt att hitta någonstans att bo, om kraven på boendet inte var så höga. Sommarstugor, uthus och lekstugor gav i alla fall tak över huvudet och hyran betalades som regel med ett uppdrag att sköta om trädgården. Pappa hade inga svårigheter att anpassa sig till sitt nya liv och lärde sig snabbt att komplettera sina gamla kunskaper från dränglivet med nyvunna. Trädgårdsarbetet var varierade på ett helt annat sätt och de ständigt nya utmaningarna sporrade honom. Efter ett tag hos anläggaren som förmedlade kontakterna hade han snart ett eget kontaktnät och kunde börja erbjuda sina tjänster till Lidingöborna direkt. Repertoaren hade vid det laget blivit ganska omfattande. Allt från beskärning av fruktträd och bärbuskar till plantering av blomsterrabatter och trädfällning. Ett uppdrag som Pappa stolt pratade om var stenmuren vid Vasaplatsen, inte långt från nuvarande Lidingö centrum. Ett stort och omfattande projekt som egentligen borde ha omfattats av flera personer, men som han lite naivt tog sig an helt på egen hand. Muren står stolt kvar än idag, som ett monument över att ingenting är omöjligt om bara viljan finns.
Förutsättningarna för ett liv i frihet förbättrades den 21 oktober 1949 efter en uppkörning med en stor Hudson i Stockholms innerstad. Det var andra gången gillt och drömmen om en motorcykel hägrade, men det var fortfarande cykeln som gällde. Med den tog han sig fram överallt. Även resorna hem till Pappan i Ölme gjordes på cykel. Vid ett tillfälle när Sigrid och Karl båda skulle göra en visit till föräldrahemmet lyckades han hinna före sin syster som tog tåget till Kristinehamn och därifrån bussen. En bedrift som väl speglar Pappas tävlingsinstinkt och hans vinnarskalle. -Åh vad tog du för buss då, frågade Sigrid när hon kom in i stugan. -Jag har min egen buss, svarade Karl och log. -Du menar inte att du har cyklat, utbrast hon samtidigt som hon inte kunde dölja sin stolthet över lillbrorsan.
Det fanns gott om jobb på Lidingö och han hade genom nogrannhet och en utvecklad detaljkunskap skapat ett renommé som gjorde honom eftertraktad. Men även om förutsättningarna var goda, fanns det många frestelser i storstaden som skulle bromsa hans framfart. 
Spel och dobbel har väl alltid fascinerat och så länge det handlade om trav och stryktips var insatserna små och mer som en hobby, men pokerkvällarna var någonting annat. 
Drömmen om att kunna köpa en egen motorcykel lurade in honom på en farlig väg. I början gick det bra och vännerna lät honom vinna. Högen med pengar växte och snart hade han sparat ihop tillräckligt för att köpa drömhojen, en BMW R24 årsmodell 1948 och med en motor på 250cc.
Pappa berättade att när han hade skrapat ihop alla pengarna kunde han ändå inte tacka nej när vännerna bjöd in honom till den återkommande pokerkvällen. De visste att han var tät och var fast beslutna att spela av honom alla pengarna och så blev det. All försakan och sparande satsade han den kvällen och förlorade. Där började en ond spiral och Pappas beslutsamhet koncentrerades på att vinna tillbaka pengarna. Eftersom vännerna spelade falskt kunde inget pokerfejs i världen hjälpa honom och lön efter lön spelades bort. Sprit förekom också som ytterligare grumlade hans annars så skärpta sinne. Månaderna gick, men så en dag bröt han med grabbarna, fick nya vänner via matsalen på AGA och började åter se ljuset i tunneln, men nu på ett helt annat sätt. Han kunde helt makalöst skaka av sig både tankar på hämnd som revansch och åter fokusera på motorcykeln. Personalmatsalen på AGA var öppen för alla och några gubbar från Bergendahl & Höcknert liksom Pappa käkade lunch där. Firman jobbade förutom asfaltbeläggning med grundstabilisering genom betongpålar. Betongpålarna som slogs ner i marken med en pålkran fascinerade Pappa och en lunch gick han fram till gubbarna och frågade vad de höll på med. Det blev flera samtal och rätt som det var hade han en anställning.
Ett riktigt jobb och 1950 gick han med i Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Nu hade han fast lön som kombinerades med extraarbete i trädgårdarna. Allt sparades. Inga utsvävningar, ingen poker och massor av gröt gjorde att han tillslut kunde besöka MC-handlaren och köpa sin första motorcykel. När han lärt sig hantera den blev det ytterligare en. Nu en BMW R51/3 på 500cc och med en toppfart på 140 km/h. Första modellen med de klassiska liggande cylindrarna och kardandrift. Med den började han upptäcka Sverige och gjorde många spännande resor bland annat norrut till Ådalen och Höga kusten.
Ibland gick det undan och ibland lite för fort. På Tranebergsbron blev han en gång stoppad av polisen. -Det gick bestämt lite fort här, sa konstapeln, min unga herre vet väl att vi har hastighetsbegränsning på Stockholms broar, fortsatte han strängt, men ni verkar inte vara någon knutte så det får räcka med en varning. Uppenbarligen räddade hans ursäkt, ärliga blå ögon och skamsna uppsyn honom från att lagföras.
Kärleken till Gertrud
Efter några äventyrliga år i storstaden hade han nu byggt upp en väl fungerande plattform och en trygghet. Året var 1956, han var nu 30 år, hade fast jobb och fast adress hos Tant Hanna på Idunavägen 19. På Gröna Lunds dansbana var han het, men hade ännu inte träffat den rätta. Adolf blev nyckeln till kärleken. Han hade under kriget flytt undan nazisterna i en roddbåt över östersjön från Estland och hamnat på Lidingö. Där fick han jobb som glasslipare i AGAs militära anläggning i bergrummet på Södra Kungsvägen. 
AGA hade en viktig del i samhällsbyggandet på Lidingö och personalmatsalen var en viktig träffpunkt. Mötet med Farbror Adolf, som han sedan blev för familjen, ledde till en livslång vänskap. Det var Adolf som ordnade boendet hos Tant Hanna och det var genom Adolf som Pappa träffade Gertrud. Tant Hanna hyrde ut övervåningen i sitt hus på Idunavägen. Där fanns två rum och en gemensam del som Pappa och Adolf delade på. Adolf dejtade en tjej Lydia, som hade en syster. De träffades alla fyra vid ett tillfälle på Tyrol, under en period när Gertrud mellan sommaren 1955 till sommaren 1956 jobbade på Lundins Bokbinderi och bodde på Döbelnsgatan i centrala Stockholm. Tycke uppstod mellan de båda och när hon sedan återvände till föräldrahemmet i Hallen inleddes en brevväxling där det tydligt framgår att det fanns ett seriöst och ömsesidigt intresse. Pappa ville att hon skulle flytta ner till Stockholm permanent, så de kunde träffas ofta, men det var inte så lätt att som yngst i familjen och dessutom kvinna, bara lämna sitt kall. Morfar var gammal och behövde hjälp. Hon ville som sina systrar skapa ett eget liv, varför uppmaningarna från charmören på Lidingö lockade. I breven beskriver han sin längtan och hur han planerar för att få till resorna upp till Hallen. 1956 var det energikris i Sverige till följd av den så kallade Suezkrisen. Det blev bensinransonering, vilket bland annat innebar att inga privatbilar fick vara ute i trafiken på söndagarna. I ett brev till Gertrud nämner Karl det.
Lidingö den 13 nov 1956: Hörde på radion i kväll att det skulle bli ransonering på bensin och oljor. Tur att man inte har något motorfordon då. Vad tror du Gertrud om allt elände i här i världen?
Men avsaknad av motorfordon var ingenting som hindrade Karl, som tog tåget upp till Jämtland och familjen Johansson Julen 1956. Omkring två år pågår denna kärlek på distans. Långhelger som Jul, Påsk och även Pingst möjliggjorde tågresor och senare bilresor upp till Jämtland, men skulle också kombineras med besök hem till bröderna och Pappan i Värmland. I ett brev till Gertrud beskriver han ett besök efter branden i Ölme, då föräldrahemmet brann ner och hans Pappa Oskar brännskadades.
Det var ju inte så farligt med brännskadorna i alla fall. Man kan ju inte prisis säga att han mår bra, för han hör då knappast inte något alls, så det är rätt så tråkigt. Sånt där är ju inte någon idé att bry hjärnan över, för det blir inte bättre i alla fall, det har du rätt i Gertrud, skrev han i brevet daterat 6 maj 1957.
I breven framgår det mer och mer tydligt att Karl slutat leta efter den rätta. Nu hade han bestämt sig och den 26 juni 1957 skrev Karl in sig i Lidingö Stads Bostadsförmedling. Kärleken till Gertrud och längtan till något eget att bilda familj i lockade. När hennes syster Ingeborg flyttade hem till Hallen såg Gertrud en möjlighet att lämna föräldrahemmet igen och den här gången kanske mer permanent. 
Det föll sig så behändigt att Adolf köpt en bostadsrätt på Bodalsvägen och lämnat rummet på Idunavägen.Tillsammans med Tant Hanna anpassade de nu övervåningen till en liten egen tvårummare. Äntligen kunde de vara tillsammans på riktigt. Tant Hanna som på ålderns höst hade svårt att ensammen klara av allt som krävdes för att underhålla ett hus med trädgård och allt uppskattade verkligen deras närvaro och Pappa såg till att trädgården prunkade under vår och sommar och på vintern skottade han snö och skapade framkomlighet. Trion blev en liten familj. Ett generationsboende utan juridiska band eller släktskap. Det var också där som jag tillverkades och vi bodde mina första sex månader.
Gertrud gjorde sig snabbt hemmastadd på Lidingö, där miljön mer påminde om hembygden än Stockholm och Döbelnsgatan. Hon fick en anställning på Industrifärger AB på Lidingö den 1 april 1958 och genom jobbet skapade hon ett nätverk av vänninor. En grund och förutsättning för ett eget liv och ett oberoende som jag tror var nyckeln till deras långa och kärleksfulla förhållande.
Det är nu mycket som händer på kort tid. Oskar Emanuel dör. Efter branden 1957 var inget sig riktigt likt med honom även om de äldsta sönerna Einar och Gustav gjorde så gott de kunde för att hans sista tid skulle bli så bra som möjligt. Han bodde inneboende hos dem med allt vad det innebar, när han egentligen borde haft ett eget särskilt boende för äldre, men något sådant fanns inte då. Bilden till höger är från församlingshemmet i Norra Härene inte långt från Einars hem, där Oskar avslutade sina dagar. Det är också en av få bilder där alla syskonen är samlade och dessutom i kronologisk ordning. Framför dem står och sitter mina kusiner Rut, Siv, Tage, Lizzi och Bo. Åke saknas. Alla barn till Einar och Maj. Bilden nedan är från ett besök till min Farmors syster och hennes man som Pappa och syskonen kallade Morbror Arthur.
1959 gifter sig Gertrud och Kalle i Breviks kyrka och den 6 maj 1960 föds jag på Stockholms Allmänna BB. Oktober samma år flyttar vi in i en alldeles egen och modern hyresrätt på Baggeby Torg 3, granne med Adolf vars bostadsrätt låg i huset alldeles bakom vårt.
1961 dör Pappas yngsta bror Gunnar och 1962 dör Gertruds Pappa Johan. Omvälvande för de bägge, men samtidigt skönt att de hade varandra och ett nytt litet liv att tillsammans vårda och ta hand om. För mig i avsaknad av mor- och farföräldrar blev Pappas och Mammas syskon väldigt viktiga. De blev en ersättning och komplement, när jag inte hade någon annan koppling till den äldre generationen. Åldersskillnaden, att både Pappa och Mamma hade syskon som var så mycket äldre, bidrog till detta.
Bilden till höger är från begravningen av Morfar Johan. Jag verkar fascinerad av min kusin Rolf. Kanske för att han var så lång och ståtlig. Framför honom står min andra kusin på Mammas sida Anita. I bakgrunden skymtar Pappa och Moster Ingeborg. Av Mammas systrar var det endast Julia som bildade familj och fick barn. Hon var duktig på att formulera sig i ord och så länge jag kan minnas och vad jag fått berättat så var hon flitig med att skicka in bidrag till slogantävlingar och blev ofta publicerad på Länstidningens insändarsida. Den 23 december 1972 publicerades under rubriken Jul-minnet en text som jag tycker fint speglar uppväxten i en fattig lantarbetarfamilj för hundra år sedan i Sverige. En bild som beskriver skillnaden mellan vardag och fest för både min Mamma och Pappa i deras unga år.
Julen jag minns, firade jag i kretsen av föräldrar och sex syskon för snart femtio år sedan. Vi hade pyntat granen, dukat kaffebordet och väntade som bäst på tomten med klapparna. "Och sen ikväll," sa mor, "så ska ni helgen till ära få smörgröt." Jag gick och gonade mig vid tanken. Ty "smörgröten" var kokad av kornmjöl och m j ö l k, istället för på vatten, som i vardagslag. Och mitt i varje portion låg en smörklick och glimmade som ett solöga. Plötsligt kom grannens barn inrusande för att förmedla oss sina intryck av julen. Vi pratade i munnen på varandra."Och ikväll får vi risgrynsgröt," förkunnade Sven."Men vi ska få..." började jag, när en blick från mor fick mig att tystna. Hon ruskade på huvudet. När barnen försvunnit tog hon mig i sitt knä och började tala om julen och alla traditionerna. "Att ha julgran är en tradition," sa mor. "Och att äta julgröt på julkvällen är en annan. Men våra pengar räckte inte till att köpa risgryn för och det tycker jag inte att andra människor behöver få veta," slutade hon. Jag nickade och förstod, så liten jag var, att traditioner var något väldigt fint (även i den fattiges familj).
Originaltexten kan vara något längre då tidningsurklippet jag hittade i en låda var skadat och den nedersta delen bortriven. De avslutande orden inom parentes är en gissning från min sida då ordet fattiges var synligt. Bilden ovan med mig, Pappa och Moster Ingeborg ger en hint om föräldrahemmet i Hallen, Skogshyddan, som Mormor kallade huset. I bevarade brev som hon skrev till sin dotter Lydia i Stockholm undertecknade hon: Från Mor i Skogshyddan.
Institutioner för dem som inte höll måttet
Vanföreanstalt var en institutionsvårdsform som startade i slutet av 1800-talet och var verksam ända fram till 1960-talet. Syftet var att hjälpa familjer med barn, som av sjukdom eller medfött drabbats av rörelsehinder och som hindrade dem från en normal uppväxt och ge dem en plats i samhället. 
Det var ändå en utveckling, då handikappade tidigare var hänvisade till familjens välvilja eller ortens fattighus. Övergången från naturhushåll till penninghushåll, när allt började kosta pengar krävde en regelbunden inkomst. Större krav ställdes därmed på samhället att hjälpa personer som av olika anledningar hamnade utanför samhället. Institutionerna hade först ingen offentlig finansiering utan drevs genom välgörenhet. Verksamheten bestod i ortopedisk behandling och det förekom även yrkesskolor för barnen vid anstalterna. Hierarkierna var tydliga och auktoritära. Barnens integritet och egna viljor var sekundära och något man inte tog någon särskild hänsyn till. Anledningen till att dessa institutioner bildades var att barn och unga med funktionshinder inte hade rätt att gå i den ordinarie kommunala skolan. Dessa särskilda skolhem, institutioner blev det enda alternativet och många stannade i denna skyddade värld hela livet. Genom en lagändring 1962, 120 år efter att allmän skolplikt infördes i Sverige, blev kommunerna tvungna att erbjuda skolgång på hemorten även för rörelsehindrade elever.
1934 och 1941 års steriliseringslagar påverkade också handikappade och begränsade deras frihet till ett eget liv. Handkappet kunde vara ringa eller omfattande och syftet med steriliseringspolitiken var bland annat att intellektuellt funktionshindrade ansågs vara olämpliga som föräldrar, för att stimulera folkhälsan och ett sätt att kontrollera asocialt beteende. Denna praxis nådde sin kulmen vid mitten av 1940-talet. I början av 1950-talet började hanteringen ifrågasättas då kriterier för intellektuella funktionshinder byggde på godtyckliga bedömningar, rasism och en dröm om en normalitet inte helt olik den som Nazisterna försökte att förverkliga. Det var framförallt kvinnor som steriliserades. Ofta unga och från socialt utsatta grupper.
Sterilisering av harmynta, personer med en medfödd gomspalt, är ett tydligt exempel på dessa gotyckliga och förfärliga bedömningar. En vän till Mamma och familjen Johansson i Hallen, Ingegärd, drabbades av detta efter att hon av sin familj som liten skickades iväg för ett liv på institution. 
Kunskapen hos allmänheten var låg i början av 1900-talet. Undervisningen i den sexåriga folkskolan följde gällande normer och det var mycket svårt för föräldrar att bilda sig en egen uppfattning när oron över sina nära och kära tog överhand. Religionens företrädare tillsammans med läkare och andra samhällsföreträdare stod för kunskapen och den fattiga arbetarklassen var tvungna att lita på dem och följa deras uppmaningar. Idag är det lätt för oss att förebrå föräldrar som skickade sina söner och döttrar till psykiska anstalter eller andra institutioner, men de gjorde det sannolikt av samma kärlek som vi gör idag när någon i vår närhet blir sjuk. Morbror Georg fick jag aldrig träffa. Morfar skickade iväg honom för psykiatrisk behandling efter att vid flertalet tillfällen kommit på honom att onanera. Det kan uppfattas som en bestraffning, men det var nog snarare av kärlek och hopp om att pojken skulle botas från denna åkomma, som Morfar skickade iväg honom. Onani och självbefläckelselasten uppfattades långt in på 1900-talet som ett sjukdomstillstånd och den som drabbats behövde vård. 
Vården på hospitalet botade effektivt hans sexualdrift och även alla andra känslomässiga drifter. Han blev en bedövad zombie för resten av sitt liv och vågade sig aldrig ut i verkligheten.
Pappas yngste bror Gunnar drabbades som barn av Engelska sjukan, eller Rakit. En lömsk sjukdom som deformerar och försvagar skellettet. Orsakas av D-vitaminbrist, vilket i sin tur skapar en otillräcklig upplagring av kalcium och fosfat i benstommen. Det var sannolikt Vanföreanstalten i Göteborg och skolhemmet där, som Gunnar hamnade på. Av hans fotoalbum att döma fanns där livskvalitet och genom internatet fick han vänner och senare även jobb i verkstaden, bilden ovan. Bilden till höger är lite extra exklusiv, då den är stämplad VM-58. Ett fotbolls-VM som resulterade i en silverpeng för Sverige. Fotbolls VM 1958 spelades på hela tolv arenor runt om i Sverige, från Sandviken i norr till Malmö i söder. Bilden är sannolikt från Ullevi med tanke på affischen bakom honom. Om det var Sverige han såg den här dagen, måste det ha varit semifinalen mot Västtyskland. En match som Sverige vann och tog dem vidare till den legendariska finalen på Råsunda mot Brasilien.
Moster Stina, en av Mammas äldre systrar, drabbades av barnförlamning i unga år. Barnförlamning eller Polio orsakas av ett virus, som vanligast först angriper de övre luftvägarna och sedan stannar i tarmkanalen, där den kan spridas till ryggmärgens grå substans och orsaka förlamning. Viruset upptäcktes 1881 i norra Sverige och nådde pandemiska nivåer i vissa världsdelar unnder 1900-talets första hälft. På 1950-talet togs det fram vaccin mot viruset och från 1957 blev det obligatoriskt i Sverige att vaccinera barn mot Polio, med ett Svensktillverkat vaccin. Vaccineringen blev effektiv och från 1963 har inga poliofall registrerats i Sverige. Stina hamnade på Vanföreanstalten i Härnösand, bilden till vänster. Det var en annan anstalt likt den i Göteborg med skolhem för rörelsehindrade. Perioden 1890-1971 fanns fem så kallade Vanföreanstalter i Sverige. Två i Stockholms län, en i Göteborg, en i Helsingborg och en i Härnösand. Stina utbildade sig till sömmerska på anstalten. Hon arbetade och bodde sedan där hela sitt yrkesverksamma liv. Först som pensionär flyttade hon från anläggningen till en egen lägenhet.
Den första bilen
Med sin första bil, en svart VW Typ 1 av 1957 års modell, gjordes otaliga resor upp till Hallen för att träffa Gertrud, hennes Pappa Johan och hennes systrar Ingeborg och Julia, men även Stina i Härnösand. Lydia pendlade mellan Stockholm och Brunnflo utanför Östersund. 
Det blev aldrig någonting annat än vänskap med Adolf, men i Brunnflo hittade hon Ernst och de gifte sig såsmåningom. Sedan flyttade de till Stockholm och tog sig fram med olika städjobb innan Ernst förolyckades i en bilkrasch i slutet av 1960-talet.
Den lilla lägenheten på Baggeby Torg 3 var alltid öppen för besökare. Både släkt och vänner. På Jularna kom Moster Stina ner och kunde stanna långt in i januari. När Mamma opererades för en cysta i livmodern 1967 ställde Moster Julia upp som ställföreträdande Mamma, för att inte tala om alla kvällar med Plocke-Pin och Bingo som lockade både grannar och vänner på besök. I mitten av 1960-talet lämnade Moster Lydia sitt kära Södermalm och flyttade ut till en modern etta i Bandhagen. Hon var en viktig del i familjen och vägen till och från Läggestavägen lärde jag mig snabbt. Varje Jul skulle Lydia hämtas och det var viktigt att vi landade i Baggby i god tid innan Kalle Anka. När hon lämnade oss efter några dagars firande sa hon alltid:
-Farväl då, vackra hem.
Pappa älskade att sjunga och visorna han sjöng med mig i sin famn som liten har etsat sig fast både i text och melodi. Som spädbarn vaggades jag till sömns av Eldarevalsen, Möte i monusunen och Brevet från lillan. Och det var inte bara Evert Taubes visor, utan repertoaren var bred. Visor av Lasse Dahlquist, Calle Jularbo, Stig Olin och Dan Andersson blandades med skillingtryck när han var igång. På våra resor med bilen sjöng han också och då gärna i duett med Mamma. När jag blev äldre sjöng vi alla tre.
Bilen blev en symbol för friheten. Med den kunde vi ta en tur. Mitt första år i skolan var det skolplikt även på lördagar. Som jag kommer ihåg det blev jag hämtad med bilen många av dessa lördagar, 
för då skulle vi ut en sväng. Kanske till Obs i vårby som var den första av Stockholms stormarknader med ett enormt sortiment. Redan 1963 öppnade Kooperativa Förbundetet upp detta vågade koncept, där förebilden var Amerikanska supermarkets. Många tvivalde på idén när den presenterades av Nils Eliasson, socialdemokratiskt kommunalråd i Huddinge. Skulle verkligen kunderna åka så långt utanför staden för att handla. NK, Metro och Gulf hade tillfrågats, men det blev KF som tog steget. Läget var bra intill den nybyggda motorvägen till Södertälje och arkitektoniskt var byggnaden lika modern som idén. Niels Lund-Hansen vid Kooperativa Förbundets Arkitekt- och Ingenjörsbyrå ritade den futuristiska byggnaden, som utmärkte sig genom husets triangelform och yttertakets 63 stycken takpyramider i form av tetraeder. Försäljningsytor fanns i två plan om sammanlagt 15 000 m², förbundna med rullramper, så att man enkelt kunde ta med sig shoppingvagnen mellan våningarna. Utanför fanns 900 parkeringsplatser. Det vågade konceptet höll och blev inte bara en försäljningssuccé, utan ett paradigmskifte när det gällde shopping av dagligvaror och kapitalvaror. För familjen Sörstrand blev detta ett tempel, som fullbordade helgerna. Här fanns allt inklusive en brickrestaurang, där jag åt min första grillade Entrecôte.
1960-talet fram till 1966 innebar nya bubblor varje år. De blev med tiden mer och mer färgglada. Den röda av 1965 års modell var Mammas favorit. Pappa berättade många historier från tiden innan jag kom till världen, där den driftsäkra och pålitliga bubblan hade huvudrollen. En av grannarna på Idunavägen hade missat sin tredje uppkörning och var förtvivlad när hon mötte Pappa. -Ja vet inte vad jag ska ta mig till, jag behöver verkligen körkortet, sa hon uppgivet. -Det fixar vi, sa Pappa självsäkert och tryggt. -Du kan köra några vändor med mig så ska vi nog se till att du får ditt körkort. 
Så blev det och när det var dags för nästa uppkörningstillfälle gick allt som en dans och hon fick sitt körkort. Han hade en naturlig fallenhet för att se och rätta till avvikelser oavsett vad det gällde. När det sedan blev min tur att få provköra var han min lärare och än idag när jag är ute på vägarna och kör kan jag höra hans förklaringar varför vissa manövrar är olämpliga. Med hans hjälp tog jag mitt körkort på första försöket, tre veckor efter min 18-årsdag
Huset på Idunavägen 19 låg på höjden och vägen upp var brant. På vintern när det var halt hade Amazoner, PVs och jänkare problem, men folkan tog sig alltid upp. Den startade också alltid oavsett väderlek och många gånger hjälpte han andra att komma igång. En gång när han drog igång en dubbelt så stor bil med bogserlinan fick han som tack en lite märklig kommentar. Personen vevade ner rutan när motorn brummat igång och ropade efter Pappa som precis kopplat loss linan: -Det var ju kul att en arbetare kunde hjälpa till för en gångs skull.
Detta var ingen typisk jargong i villastaden Lidingö, men resan från fattigsverige till folkhemmet hade suddat ut många gränser genom progressiv beskattning och en skola för alla, vilket skapade en osäkerhet hos vissa. Ett jämlikt samhälle var en kontroversiell tanke som inte passade alla. En som inte var rädd för den nya tiden var Professor Hildebrandt som var verksam på Eastmaninstitutet vid Odenplan. Nu huserar Folktandvården i lokalerna sedan 2016, då var detta ett resultat av George Eastmans intresse för tandvård. Det hela började 1909 med att uppfinnaren av rullfilmen och mannen bakom jättekoncernen Eastman Kodak Company gav ett bidrag till en tandläkarförening, som förmedlade tandvård till mindre bemedlade barn i hans hemstad Rochester i USA. 1917 öppnades Eastman Dental Center i Rochester, som idag ingår i University of Rochester där både forskning och utbildning sker inom oral medicin och hälsa. Genom donationer från George Eastman startades liknande centrum i London, Rom, Bryssel, Paris och till sist i Stockholm 1936.
Professorn hade en stor villa med en omfattande trädgård, som innehöll det mesta för en person som Pappa. Dessutom var läget perfekt invid AGA ner mot vattnet med lagomt gångavstånd till och från Idunavägen. Hur Professorn och Pappa kom i kontakt med varandra vet jag inte, men sannolikt hade Pappa blivit rekommenderad av någon annan villaägare eller någon av trädgårdsanläggarna som fanns på ön. 
Första mötet är en klassisk historia som gått varm i familjen. Efter att ha gått igenom allt det praktiska med var verktyg och toaletter fanns samt var kaffe och lunch kunde intas, fick Pappa en lång lista med allt som skulle göras. Det var verkligen en omfattande och noggrann beskrivning, där i princip allt i trädgården fanns med.Pappa funderade en stund på hur han skulle lägga upp jobbet för att hinna med allt som skulle göras. Han slet så svetten lackade. När frun i huset ropade in honom för kaffe svarade han att det inte fanns tid för det och lunchen blev han också tvungen att hoppa över. När Professorn senare på kvällen kom hem efter sin dag på institutet var Pappa inte riktigt klar och ursäktade sig med att snart skulle han vara det. -Men snälla Herr Sörstrand, det var inte meningen att allt skulle göras idag. När jag skriver en sån här lista är det bara för att beskriva vad jag vill ha gjort och i vilken ordning, det där var jobb för åtminstone en vecka, sa han och skämdes över att han varit otydlig. Även om det blev en rivstart för båda fann de varandra och det blev fler listor, men som senare hanterades under mer ordnade former med både fikaraster och lunch. Vid några tillfällen anlitade han Adolf som hjälp vid svårare jobb som krävde fyra händer. Professorn och Pappa höll kontakten långt efter att Pappa slutat med trädgårdsarbete och mer och mer ängnade sig åt betongpålarnas magiska värld. När jag döptes uppvaktades jag med en vacker servettring och bilden till höger är från ett besök ner till familjen Hildebrandts sommarhus i Skåne, dit hela vår lilla familj blev inbjudna. Pappa erbjöds också fri tandvård, men tackade nej.
Redan före kriget 1938 instiftades den första semesterlagen, som reglerade att alla med en avtalad anställning hade rätt till två veckors semester. Men det var först efter kriget med vissa förbättringar i lagtexten 1945 som dessa 12 dagar började förändra arbetsmarknaden och samhället i stort. 1951 förlängdes semesterrätten till att omfatta tre veckor eller 18 dagar och drygt tio år senare 1963 omfattade den lagstadgade betalda semestern hela 24 dagar, vilket motsvarade fyra veckor med dåvarande veckoarbetstid på sex dagar. Semestern utnyttjades till max och vi for land och rike kring med våra bubblor. Medan Morfar levde var det givetvis Jämtland som gällde, men även övriga Norrland lockade och längre resor företogs ända upp till Kiruna, där vi bland annat besteg gruvberget Loussavaare med bilen. Ett äventyr som Pappa brukade beskriva med orden: -Jag trodde vi skulle blåsa ner med bil och allt. Piteå Havsbad har jag själv några vaga minnen ifrån varför det då borde varit 1965. Jag kommer ihåg en bil som hade kört fast i sanden och som vi hjälpte att komma loss.
1966 köpte Pappa en ny VW 1600 TL, Volkswagens modell Typ 3. Bubblan hade gjort sitt och nu hade familjen en liten racer på 54 hästkrafter vid 4000 varv. Den var lite större och bilen hade även ett litet bagageutrymme bak ovanpå motorn. Ett litet plus jämfört med bubblan och som utnyttjades flitigt på våra bilsemestrar till Värmland, som pågick sex somrar mellan åren 1968 till 1973. Det var underbara somrar med massor av minnen. Fem av dessa sex somrar hängde den grå folkan med. Varje år ägnades minst en vecka åt att skrapa rost, skyddsmåla och sedan lacka den känsliga plåten. 
Bilarna har alltid varit en viktig del i familjen både på gott och ont. En stor del av hushållskassan har genom åren gått åt till reparationer, inköp, skatt och försäkringar, men vad hade vi gjort utan bilen? Pappa hade ett mål som han satte upp tidigt i sitt liv - att besöka alla Sveriges städer och jag tror han klarade det. Han var dessutom en hejare på geografi och vi tävlade ofta om vem som kunde alla städer i varje Landskap i Sverige och lite senare blev det flest huvudstäder i världen.
Bilden till höger är från restaurang Anglais vid Stureplan. Vi firar Gertruds 40-årsdag den 15 januari 1967. 
Bilden är tagen av en okänd fotograf. Det fanns många på den här tiden, som tjänade några kronor på att befinna sig i vimlet på nöjesparker och restauranger, ta kort och sedan sälja. Jag är fortfarande bara sex år, men skulle samma vår fylla sju och till hösten börja skolan. Förväntningarna var enorma samtidigt som det fanns en stor sorg över att barndomen var till ända. Upptäckten av något farligt i Mammas inre, som krävde operation, påskyndade min resa in i vuxenvärlden. En insikt infann sig som skakade om min annars så trygga tillvaro. Döden var något jag ditills hade skyddats ifrån, men som nu blev påtaglig och nära. Jag förstod att jag i allt högre grad själv behövde skapa förutsättningar och ta ett större ansvar för mitt liv. Det blev därför en konflikt när Moster Julia kom ner till oss för att hjälpa Pappa medan Mamma låg på sjukhuset. Jag behandlades som det barn jag var, men själv hade jag tagit klivet in i vuxenvärlden och ville visa att jag klarade mig själv och vara den som stöttade Pappa under denna dramatiska tid. Inte helt olik Stortvätten i Ölme när Karl skulle visa sin Pappa att han kunde ta ansvar och hjälpa till. Nu slutade detta ändå lyckligt och Mamma kom tillbaka.
Trötvik i Gräsmark hos familjen Halvardsson
Efter Mammas operation behövde vi något nytt. Inget tältande utan något mer fast och bekvämt, som skulle ge hela familjen behövlig avkoppling. 
Pappa var sugen på att återvända till sitt barndoms Värmland och stolt visa upp vad han åstadkommit för vänner och bekanta, efter flykten från träldomens Ölme. Mamma kontaktade turistföreningar och stugförmedlingar runt om i Värmland och landade så småningom i Sunne, som förmedlade en liten stuga i Trötvik, vackert och högt belägen med utsikt över sjön Rottnen. Det Värmland som Pappa växte upp i var en kornbod och platt som en pannkaka. Detta var något annat och liknade mer Mammas hemtrakter vid Storsjön, om man bortser från fjällen mot Norge. 1968 fyllde vi bilen med allt och lite till som vi trodde behövdes på vår första sommarstugesemester och styrde mot Sunne. På turistföreningen fick vi en vägbeskrivning.
Det blev fem fantastiska somrar för oss alla. Jag stormtrivdes och fick verkligen leva ut min barndoms fantasier och hade stor nytta av att på betryggande avstånd från klasskamrater och vänner därhemma, närma mig tonåren och upptäcka lust på ett annat och lite överraskande sätt. Här mötte jag min första förälskelse i Mona-Lisa, som lärde mig att tungkyssas och tillsammans utforskade vi varandras kroppar på höskullen i ladan. Hon var tolv och jag hade precis fyllt tretton. Det var oskyldigt, men ändå farligt och definitivt ingenting som jag vågade prata med kompisarna om, när jag efter sommarlovet kom hem till Lidingö.
Bland granngårdarnas barn och nere vid hembygdsgåden i Gräsmark blev jag Tommy i Boa och redan andra sommaren rev John och Birgitta hyreskontraktet. De hade då tagit över gården efter Birgittas föräldrar och John tyckte det var skämmigt att ta betalt för den gamla boden, men att vi mer än gärna fick komma och bo i den så ofta vi ville. För mig blev Boa och sommarvistelserna i Värmland ett sätt att hämta andan och jag tror att det fungerade på samma sätt för Pappa. Vyerna vidgades, vilket behövdes. Även om lägenheten på Lidingö alltid var öppen och bekantskapskretsen var stor, så blev detta något annat. Ett litet äventyr varje sommar med nya upptäckter.
Ett hårt och spännande jobb som krävde både tålamod och förståelse för vad som senare skulle vila på dessa pålar förankrade i berggrunden. Från tredje man och hantlangare till de gamla pålarbasarna lärde sig Pappa snabbt jobbet och det dröjde inte länge förrän han blev ansvarig för ett eget team och skötte både dokumentering och arbetsledning för att rätt förutsättningar skulle finnas på arbetsplatsen, så att jobbet kunde utföras smidigt. Det handlade om ackordförhandlingar, beställningar av pålar, genomgångar med konstruktör, etablering och inte minst hålla uppe en god stämning bland gubbarna, när det skedde avvikelser i planeringen.
På 1950-talet när Pappa skrev in sig i Sveriges Bygnadsarbetareförbund var arbetsmiljön för byggnadsarbetare inte reglerad som idag. Det fanns skyddsbestämmelser i Sverige framför allt för barnarbete redan i skråordningar under 1600-talet men någon egentlig arbetarskyddslagstiftning fanns inte förrän yrkesfarelagens tillkomst 1889, som trädde i kraft året därpå samtidigt som Yrkesinspektionen påbörjade sin tillsyn mot den privata industrin.
Barnarbete hade begränsats i en lag 1881, då förbud infördes för barn under 12 år i fabriks- och hantverksarbete. Med den nya lagen stärktes skyddet för minderåriga och kvinnor. Antalet inspektörer var från början bara tre, utökades till fem några år senare då även industriell rörelse som bedrevs av stat och kommun kom att täckas av lagen. 1912 fick arbetstagarna laglig rätt att utse egna representanter för samråd med Yrkesinspektionen, en blygsam början till den ställning skyddsombuden skulle komma att få i senare års lagstiftning. Först genom lagen 1949 men framför allt under 1970-talet, då rätten för skyddsombud att stoppa arbete vid överhängande fara tillkom, skapades ett lagstadgat arbetarskydd. Yrkesinspektionen hade också under årens lopp stegvis fått skarpare befogenheter att verka.
Arbetsplatsolyckor var vanliga och skyddsutrustningen var till en början mycket bristfällig när Pappa började sitt yrkesverksamma liv. Flera av hans arbetskamrater omkom i olyckor med vältande pålkranar.
Bilden ovan till vänster är ett exempel där kranföraren klarade sig.
Även han själv drabbades av flera olyckor där utgången kunde varit en annan och lett till bestående yrkesskador eller döden. Bristen på effektiva hörselskydd under 1950- och 1960-talet orsakade en omfattande hörselskada. En hörselskada som plågade Pappa hela sitt liv och påverkade både mig, Mamma och hans sociala förmåga. Hörselskadan ledde såsmåningom fram till en livränta, men som aldrig kunde ersätta det handikapp som Pappa drabbades av.
Under den här tiden var Pappa inblandad i en rad projekt för att förbättra infrastrukturen i och kring huvudstaden. Bland annat flera tunnelbanebroar, där bron över albysjön var ett typiskt exempel. Här sattes Pappas mod och beslutsamhet på prov. Jobben på vatten blev lite av Pappas specialitet, då det krävdes mer av teamet, som på ett sätt jobbade med förbunda ögon. Till sin hjälp hade de dykare som såg till att de fick rapporter om läget under ytan, men det innebar också ett extra ansvar att se till så att luft till dykarna fanns och kommunikationen med dem fungerade. Helt plötsligt handlade det inte bara om att ha koll på att slå stopp på pålarna, utan nu handlade det om vinklar på pålarna och se till att dykarna skötte sina tider under vattnet på ett sätt som inte påverkade deras hälsa. Flera historier kommer från just den här tiden med incidenter som i värsta fall hade lett till dödsolyckor, men som på ett magiskt sätt bara blev till fascinerande historier.
En av dessa kommer jag särskilt ihåg när en kabelvinda på flera hundra kilo sattes i rörelse på en av pråmarna som de jobbade på. Pappa försökte stoppa den från att hamna i vattnet, men drogs istället med och fick den tunga kabelvindan över sig på väg ner i djupet. Pappa hade tur och kunde med andan i halsen ta sig upp på pråmen, men det kunde lika gärna ha slutat med katastrof. Nu slutade det endast med en ekonomisk förlust och en kabelvinda som gick förlorad.
Bland arbetskamraterna var det inte alla som förstod hur viktigt det var att pålarna hamnade på rätt ställe för att på ett optimalt sätt kunna bära upp konstruktionen. Det hände till och med att han hade en dialog med konstruktören för att optimera arbetet. Något som verkmästarna inte alltid såg med blida ögon. Hierarkienrna måste följas, men Pappa fick som regel som han ville även om det kostade på, både bland gubbarna och cheferna. Det som höjde hans status bland gubbarna var hans förmåga att förhandla fram schyssta ackord och beting.
Familjen var inte alltid i fokus
Det var inte bara hans engagemang och lojalitet till jobbet, som påverkade hans närvaro hemma. Pappa hade en vidsynt vision som sträckte sig långt untaför familjens behov av uppmärksamhet och kärlek. Han blev med tiden en visionär som kämpade för rättvisa och solidaritet. Jag tror att Mamma hjälpte honom att hitta vägen genom sitt engagemang och trofasthet till kooperationen och att tillsammans lösa problem, som kan vara oöverstidliga för den enskilda individen. 
Socialdemokratin i kombination med kooperativa affärsidéer dominerade 1930-talet och fick en ordentlig fart efter kriget på 1950-talet. För många var detta inte bara högsta mode utan en befrielse och en livstil som hjälpte många ut ur låneträsket. Det blev ett sätt att skapa en stabil ekonomi, ett eget boende och ett tryggt liv där risken för att svindlas och luras på sina surt förvärvade pengar mer eller mindre eliminerades. Medlemsägda företag skapade en nästa religös tro på att inget ont kunde förekomma och att alla beslut fattades utifrån allas bästa. Mitt minne av 1960-talet var att i princip alla engagemang familjen hade var kopplade till kooperativa företag. Vi var försäkrade i Folksam, handlade på Konsum, OBS eller PUB, tankade på OK och när vi skulle ut och resa gjorde vi det med Reso. Allt medlemsägt och tryggt. Till och med familjens sparande gjordes i KF Sparkassa även om Mamma såg till att vi även utnyttjade sparobligationer från Riksgälden och i slutet av 1970-talet den lagstadgade och gynnsamma sparformen Allemansspar med skattefri ränta. 
När döden knackade på var det sedan kooperativa Fonus som säkrade den sista färden.
Besvikelsen blev naturligtvis stor när det visade sig att bygget hade brister och rötägg avslöjdes. Men inga rötägg i världen kunde ta ifrån dem deras tro på godheten, kärleken och visionen om en rättvisare värld. Att jobba för en rättvisare värld och hjälpa andra kräver en hel del och är inte alltid så lätt. Det gäller att inte vara alltför naiv, för det finns de som utnyttjar andra människors godhet. Pappa kunde stundtals vara lite väl godtrogen, men Mamma såg till att det aldrig fick några allvarliga konsekvenser. Kanske var denna godtrohet en egenskap som hade sitt ursprung i uppfostran och att alltid vara till lags, eller så var det kanske bara en läggning. Pappa var nämligen ytterligheternas man. När han var på topp fanns inga gränser och ingenting var omöjligt. Dalarna var däremot djupa och svarta. I sina maniska stunder gick han verkligen hän och bjöd både på sig själv och familjen utan att förankra med Mamma och mig. Ibland skapade det ett avstånd till den egna familjen, där utomstående prioriterades framför de egna.
Bilden ovan till vänster är från sommaren 1976 när alla syskonen samlades på Baggeby Torg för att fira Pappas 50-årsdag. Den högra är ett tidningsurklipp. Familjen hamnade i medlemstidningen Byggnadsarbetaren efter ett deltagande i 1:a maj demonstrationen 1972. Ett år som präglades av mod och protester. Genom Sverige och Olof Palme skapades ett ifrågasättande mot att lösa konflikter med bomber och granater. Stockholmskonferensen samma år där Sverige stod värd för världens första FN-konferens om miljön under mottot Only One Earth, blev en massiv protest mot USA och Miljömordet i Vietnam.
Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den.
Tillsammans måste vi skapa den
Olof Palme Stockholmskonferensen 1972
Den blodoga militärkuppen i Chile 1973 fick stor uppmärksamhet i Sverige, mycket genom den Svenske ambassadören Harald Edelstam och hans heroiska insatser med att rädda människor undan arkebusering. Kuppen ledde till en flyktingvåg och Sveriges första kvotflyktingar. Både Mamma och Pappa engagerade sig i mottagandet. Den Socialdemokratiska arbetarkommunen på Lidingö och lägenheten på Baggeby Torg öppnades upp för att skapa gemenskap med dessa politiska flyktingar. Ute på Rönneberga kursgård skapades närhet till toppskiktet i partiet. Olof Palme och Pierre Schorie såg till att eventuella tveksamheter förbyttes till beslutsamhet och en vilja att hjälpa till. Vet att Pappa förfördes av dessa fysiska och energiska nya Svenskar som kramades och kysste på kind på ett sätt som stack ut i landet lagom. I synnerhet kvinnorna. Detta påverkade Mamma, som inte lika lätt hänfördes och inte ville överge det som var rätt för henne och det hon var stolt över. Hon kände sig utanför och tyckte nog att hennes betydelse för Pappa Kalle förminskades i deras närvaro.
Pappa Kalle
Hans beslutsamhet och välvilja kom inte sällan i konflikt med varandra. Han hade ett tydligt rättspatos och lagar och förordningar var stiftade för att följas. Jag minns en episod innan jag fyllt femton och min kompis Jonas hade fått en gammal moped av sina föräldrar trots att han bara var fjorton. Mopeden skulle bara köras på deras lantställe i Ovanby utanför Alunda dit både jag och mina föräldrar med jämna mellanrum blev inbjudna. Vid ett tillfälle när mopeden skulle köras upp tillsammans med oss grabbar ställde Pappa ett ultimatum till Jonas och hans Pappa Bengt. -Antingen följer Tommy eller mopeden med, jag tillåter inte att de kör omkring på mopeden innan de fyllt femton, sa han bestämt. Bengt respekterade naturligtvis detta och det underlättade både för honom och mig att övertyga Jonas om vad som var viktigast. Han hade lika gärna kunnat överlåtit ansvaret på mig, men istället klev han fram och tog ansvar för sitt beslut. Jag fattade nog aldrig riktigt då vad han gjorde för mig, men detta har med tiden blivit ett signum för hans ansvarsfulla förmåga att finnas till hands och vilja väl.
Redan innan jag tog körkort 1978 var Pappa bestämd med att familjen bil var hans och ingen annans. Den skulle inte lånas ut och om jag ville köra bil fick jag skaffa mig en egen. På denna punkt var han stenhård och kompropisslös. Det var bara så och en del i uppfostran, som handlade mycket om att lära mig att stå på egna ben. Trots detta fanns han alltid där för mig om jag behövde hjälp
och om benen inte riktigt bar.
Samtidigt som beslutet var hårt och kompromisslöst gjorde han allt för att jag skulle få en egen bil. Genom kontakter på jobbet hittade han en Volvo Amazon 122 Sport med overdriva och dubbla förgasare anno 1964 som var till salu. För 4 000 kr av mina sparade pengar kunde jag åka ut till Salem och hämta hem bilen till Lidingö.
Bilen var i ett ganska dåligt skick, men det hade Pappa också tänkt på. Sin första semestervecka hade han planerat in åt oss. Han och jag skulle renovera bilen på Stabilators anläggning i Hornsberg. Där fanns all tänkbar utrustning och även en lackeringsverkstad. Bilderna visar resultatet efter sju hårda arbetsdagar tagna i ett sommarstugeområde utanför Uppsala, där hela familjen spenderade resten av semestern 1978 i en sommarstuga vi lånade av Rune Berglund, en arbetskamrat till Pappa. 
Mamma hjälpte mig att lägga in heltäcknings-mattor både i kupén och i bagegeutrymmet. Den sista justeringen, ett två tums avgassystem, sattes dit på OK Bergshamras gör-det-själv-anläggning i slutet av sommaren.
Detta var bara ett exempel på Pappas välvilja och omsorg för att förena tuffa och uppfostrande beslut med förutsättningar för att införliva dessa, så resultatet gillades av alla. Det kom att bli flera. Hjälp med att skaffa jobb, lägenhet, ta hand om katten Signe och senare i livet bli en älskad och respekterad Farfar. Hela tiden fanns han där även om Mammas betydelse under de jobbiga frigörelseåren var primär och ett stöd när Pappas initiala NEJ, kom som en käftsmäll. När jag hittade en egen lägenhet på Pontjärgatan höstens 1983 var hans ord särskilt jobbiga. Det var en bostadsrätt som kostade 200 000 kr. Ett astronomiskt belopp för Pappa. -Helt idiotiskt att sätta sig i en sån skuld, en skuld du kommer att få leva med hela livet och som kommer göra dig ofri för resten av ditt liv, sa han. Trots de hårda orden hjälpte han mig med kontantinsatsen på 40 000 kr. Jag hade själv 20 000 kr och fick låna resten av Pappa och Mamma, 10 000 kr var. När köpet var genomfört och jag hade min alldeles egna lägenhet hjälpte han mig att flytta mina saker och varje ledig stund fanns han tillhands för att se till att jag hade allt jag behövde.
Pappa var en förebild som på ett naket och öppet sätt demonstrerade både det som jag eftersträvade och de sidor som jag inte ville anamma. Hans positiva inställning och orädda förmåga att röra sig bland alla typer av människor beundrade jag och önskade att jag skulle ärva, eller åtminstone kunna lära mig. De sidor som förminskade mig gillade jag inte, men har idag lättare att se dem som ett samspel i frigörelseprocessen. Det är så lätt att vara självisk i unga år och bara se till sina egna behov i en process som faktiskt är omvälvande och jobbig för båda parter. Tänker mycket på det nu när jag passerat 60 år och mina barn utsätter mig för samma sak som jag utsatte min Far för. Det är lätt att känna sig omkörd när dina förmågor inte längre kan konkurrerar med deras. Villkoren förändras. När de var små var du mästaren som alltid vann. Nu är de mästarna och du får acceptera att du inte längre hänger med. Att våga erkänna det och visa repekt för att det faktiskt är så, är stort. På en punkt var Pappa noga med att beskriva detta och det var gällande bilkörning. Där erkände han ganska tidigt att jag kört om honom och var en bättre bilförare. Det gav samtidigt honom ett erkännande, eftersom det faktiskt var han som såg till att jag fick körkortet.
Pensionären Kalle
Arbetet på Stabillator blev tyngre och tyngre för honom. Hans kropp ville inte längre och många blev besöken hos olika läkare som gjorde vad de kunde för att hålla honom arbetsför. Han hade ännu inte fyllt 60, men kroppen var slut. Det blev tätare mellan sjukskrivningarna och de otaliga tillfällena när hans knän tappades på vätska och injicerades med kortison. Företaget försökte hjälpa honom med en ny roll. Hans seniora ställning och erfarenheter ville de utnyttja i arbetet med att få fram nya arbetsledare, men Pappa ville inte. Han hade varit duktig på att utveckla och optimera arbetet tillsammans med sina team, men kunde inte se sig själv som tjänsteman, än mindre hur han skulle kunna bidra, i en position utanför teamen, så istället blev det förtidspension.
I slutet av 1980-talet blev Pappa mer och mer politiskt aktiv. Efter pensioneringen blev det ett sätt att fylla tomrummet efter engagemanget i jobbet. Han satt i taxeringsnämnden på Lidingö och kom med förslag på förändringar i de lagar som reglerar taxeringen. Hans idéer mottogs ofta med skepsis i den lokala partiorganisationen på ön. Han tillhörde fotfolket och hierarkierna skulle följas. Hans förslag om en gemensam taxering för inkomst av kapital, där bankerna administrerade skatteinbetalningarna utifrån en fast procentsats uppfattades som alltför radikalt och ingen förstod riktigt finessen, förrän Pappa fick tag på en namnkunnig riksdagsledamot, som i sitt namn kunde ta förslaget vidare och få igenom det i Sveriges Riksdag. Pappa var prestigelös och bara glad för att han fick som han ville efter ett idogt arbete med att hitta vägen fram. Ett typiskt drag hos honom, som gjorde honom omtyckt och respekterad från höger till vänster. Hans förmåga att beskriva verkligheten för nämnden, när till exempel en byggnadsarbetare ville ha avdrag för sina arbetsresor, skapade han förståelse och sammanhang. Många beslut omvärderades efter Pappas förklaringar och avdragen godkändes.
När jag tog över Konsumbutiken på Kostervägen 1989 växte hans engagemang i den kooperativa livmedelsbranchen. Mamma hade varit engagerad som så kallat butiksråd en längre tid och arbetat som volontär inom den kooperativa U-hjälpen Utan Gränser. Eftersom butiken bara låg ett stenkast från Baggeby Torg och deras lägenhet var det enkelt för honom att komma ner om jag behövde hans hjälp. Jag minns särskilt ett tillfälle som jag tror blev den utlösande faktorn och anledningen till att Pappa blev butikens hustomte. De två som skulle jobba kväll hade sjukskrivit sig och jag fick inte tag på någon ersättare. Jag hade ännu inte byggt upp ett stabilt team och såg ingen annan lösning än att köra själv hela kvällen. Jag ringde upp till Pappa och frågade om han kunde hjälpa mig. När han kom ner till butiken fick han ett förkläde och en stor bunke som han skulle fylla med godis. -Du går bara runt, bjuder på godis och underhåller kunderna medan jag försöker hantera kassa och charkdisk så gott det går, sa jag medan jag knöt förklädet runt hans midja. Eftersom jag både skulle hantera charkdisken och kassa blev det snabbt kö. En kö som ringlade sig runt hela butiken, men med Pappa i butiken var det ingen som klagade utan det blev en happening och alla fick lära känna både den nya lite naiva butikschefen och hans far Hustomten Kalle.
Under åren utvecklades hans engagemang och blev mer om mer specialist inom vissa områden. När det gällde jordförbättring, plantor och jordgubbar var han mäster som efterfrågades av Lidingöborna. Ville de ha hjälp med hemleverans var det inga problem. Detta ledde såsmåningom fram till en ideell hemtjänst med ett imponerande kundregister som kom att omfatta inte bara pensionärer på Lidingö utan även delar av Östermalm. Då hade även Mamma gått i pension och det var hon som hanterade administrationen och uppdaterade kundregistret samt tog emot beställningar via telefon. Det var en hel del att hålla reda på förutom adresser och portkoder. För de kunder som hade en medlemskap i Coop var det viktigt att medlemskorten användes vid köpen så att de inte gick miste om medlemsrabatter och bonus. Allt hanterades på ett imponerande sätt och upplägget var sanktionerat av Coop-ledningen som verkligen uppskattade initiativet. Detta fortgick även efter jag lämnade butiken på ön och tog över en annan på Erik Dahlbergsgatan inne i stan. Då blev den butiken utgångspunkten för inköpen.
1997 den 8 februari blev jag själv Pappa och efter min Pappaledighet första halvåret 1998 var det dags igen för mig att byta butik. Deras projekt fortsatte, men utgångspunkten flyttades succesivt tillbaka till den lilla butiken på Kostervägen. Han blev snart ett med det nya teamet som drev butiken och butikschefen, som var en god vän och kollega till mig, gav Pappa allt större befogenheter och hans roll som hustomte utvecklades. Vid ett tillfälle berättade Pappa för mig att han fått lära sig att både mala köttfärs och rengöra köttkvarnen. Hans och Mammas engagemang fortsatte och växte ända fram till att butiken lades ner någon gång strax innan millenieskiftet år 2000.
Släktträffen i Norra Härenes bygdegård 2009
Vi stannade och Pappa knackade på. Då det gått över tjugo år kunde det ofta ta ett tag innan han blev igenkänd, men sedan blev vi alla inbjudna på fika. Ellen i Såga (bild till vänster), Bröderna på Åsen, Jan och Anna-Stina i Anneberg, Folke med familj i Älvbacka och den diktande bonndrängen Karl Karlsson i Hedetången var några av dem som Pappa under åren i boa återstiftade bekantskapen med. En vänskap som även Mamma och jag blev en del av.
Han hade också en läskig magkänsla som kunde förutspå både död och elände. Just den här gången hade han drömt utgången av fotbollsmatcherna i veckans stryktips och skrev ner raden så som han mindes den från drömmen. Då det var första gången han tippade ville han få allt bekräftat av Birger innan han lämnade in kupongen. Han uppmanade Pappa att riva sönder kupongen då han inte såg några förutsättningar för att hans tips skulle slå in. Och det var mycket riktigt några osannolika matchresultat som skulle krävas för att raden skulle resultera i någon form av vinst. Det var just det som gjorde utgången unik. När sedan Tipstjänst presenterade resultatet var det ingen vinnare med elva rätt. Hade Pappa lämnat in kupongen hade han blivit ensam vinnare och kunnat hämta ut omkring 30 000 kronor. För varje match i den aldrig inlämnade talongen var rätt. När Pappa sedan nämnde detta för Birger utbrast han: -Men varför sa du inte att du drömt resultatet!
Hösten präglades av sjukhusbesök och perioder där Mamma lades in på olika geriatriska vårdavdelningar, men läget förvärrades och tillslut blev det omöjligt för Pappa att klara av situationen. Han fick inte sova på natten och försvagades. Efter många turer fick jag in Mamma på Siggebogårdens slutna avdelning för dementa våren 2010.
Vi hade varit överens om att det bara skulle vara han och jag som hanterade hans konton och jag skulle se till att han hade tillräckligt med pengar för att bjuda Linda på lunch, fika eller andra arrangemang som krävde pengar. Han erkände att det förekommit att hon hjälpt honom vid vissa tillfällen, när han inte haft några pengar. Jag fick om och om igen förklara att han visst hade pengar, men att de förvarades i hans kassaskåp. Hans dialog med Linda handlade också mer och mer om pengar. Hennes ekonomiska problem överfördes till Pappa, som sedan dramatiskt berättades för oss i familjen. Han var klart orolig för hur hon skulle klara sig, men höll med när vi sa att det var hennes problem och inte hans. När jag av en händelse hösten 2019 hittade en handskriven lapp med Lindas kontonummer i hans plånbok blev jag orolig för att hans omsorg och oro omfattade mer än några tusenlappar från en bankomat. Först tog jag hand om Pappas betalkort och legitimation, sedan begärde jag ut kontouttdrag av banken från 2014 och framåt. Efter genomgången hittade jag flera överföringar till Lindas bankkonto. Redan 2015 hade Linda följt med honom till bankkontoret i Torsvik och hjälpt honom att föra över
50 000 kronor till sitt konto. 2019 upprepades detta vid två tillfällen, 18 april 35 000 kronor och 21 augusti 25 000 kronor. Sammantaget 110 000 kronor. Till detta ska läggas de kontinuerliga uttagen i bankomat som fram till hösten 2019 uppgick till sammanlagt 213 000 kronor. Pappa hade inte så många utgifter där det behövdes kontanter. Alla inköp från Coop betalades med Coop-kortet och de flesta övriga icke fasta kostnaderna betalades med bank-kortet. När jag konfronterade henne om dessa uttag tappade hon det och utbrast märkbart irriterad: -Han gör väl för fan vad han vill med sina pengar, han är myndig och du ska inte bestämma, vill han ge mig en bil ska han få göra det, var hennes ganska pragmatiska sätt att överföra problemet på mig och få mig att tveka kring rätt och fel. Hon visste alltid var hon skulle trycka för att smärtan skulle bli så effektiv som möjligt. Hon hade också fått Pappa i ett läge där hon var nummer ett och allt annat sekundärt. Hon kunde lätt genom honom mobilisera både hat och misstänksamhet mot personer som ifrågasatte deras gränslösa kärlek. Med tiden har jag varit tvungen att försona mig med detta för att inte uppslukas helt av hat och hämnd. Pengarna var det minsta problemet och lättast att se som en investering, mer eller mindre lyckad. Trots allt bidrog det till många glädjeämnen och livskvalitet för Pappa. Det som har varit svårast att försonas med och förlåta Linda för är hennes kompromisslösa sätt att ta Pappa ifrån mig och familjen. En smärtsam upplevelse som jag stod helt maktlös inför. Värst var det nog för barnen som fick försvara mig när planterade anklagelser oroade honom. Söndagarna ute på Siggebogården de sista tre åren handlade bara om Linda även om vi försökte in i det längsta att skingra tankarna och skapa nya minnen där vi tillsammans upplevde något. Vi sjöng mycket och gjorde små utflykter tillsammans innan pandemin satte stopp för all fysisk närhet. Mammas grav besökte vi några gånger medan vi fortfarande kunde, för att påminna honom om att kärlek fanns även innan Linda kom in i hans värld. Det var en orättvis kamp vars utgång sedan länge redan var bestämd. Det spelade inte så sor roll vad vi gjorde.
Han kunde nu åter ta emot oss på sitt rum, vi kunde kramas och den jobbiga tiden av isolering var över.
Havet av blommor i det lilla rummet kunde han inte njuta av och när vi i familjen kom fram möttes vi av en sköterska som bad oss vänta utanför medan de torkade upp blodet och plåstrade om honom.
