En stor dag för Snösätra

Trogna fans, nostalgiker och en och annan gammal sprejare hade investerat i en biljett till detta unika tillfälle att få möta Thåström på hemmaplan. Det var i Rågsved allting började. Först med spelningar på ungdomsgården Oasen i centrum och sedan spreds ryktet om Ebba Grön, som ett av de mest lovade punkbanden i landet. Låten Staten och kapitalet blev med tiden en nationalhymn och sjöngs av alla i alla samhällsklasser. När Leif Nylén i proggbandet Blå Tåget skrev låten kunde han nog i drömma om vilken genomslgskraft den skulle få i ny kostym och med en ny titel.

Nu nästan femtio år senare är det en annan Thåström i en annan tid. Musiken är bombastisk, som filmmusik och texterna lyriska och beskriver känslorna som alltid finns, men som vi helst undviker, för att inte verka svaga. Med tiden accepteras de och vi blir mer blödiga och sårbarheten inte längre en fiende utan en vän.

Dom man behövde och dom som bara var, Dom som gick sönder men som var så bra,
Dom man ville vara som och dom, dom som alltid fanns där för dig

Entusiasterna, de verkliga fansen, som åker med på turnéerna, inte bara i Sverige, de som ser alla konserter, som njuter av skillnaden i varje framträdande och noterar samspelet med publiken på varje arena, är naturligtvis en del i helheten. De kan texterna, följer med i alla variationer och berättar gärna innan varje konsert om sina upplevelser. Fick möjligheten att träffa några av dem framför porten till den lilla arena som arrangerats på den plats i industriområdet, som en gång användes som uppsamlingsplats för byggsopor. Big Bag ytan. De var uppklädda och pimpade och det gick inte att ta miste på deras intresse för artisten Sven Joachim Eriksson Thåström eller Pimme, som han kallas.

Gamla minnen väcktes till liv

Det var Pimme jag träffade på Högdalens skola i gymnastiksalen när Ebba Grön tillsammans med eliten i Svensk Punk hade en liten minifestival. Året kan ha varit 1978, men kan också varit senare. Jag var i alla fall nyfrälst punkdiggare efter ett besök i London 1977 och Pimme, var en lite blyg, nervös, men hundraprocentigt målmedveten yngling, fast besluten att sätta riffen i Tyst för fan. Låten släpptes på vinyl 1983. Därför blir jag lite osäker på när detta var, men sannolikt är att låten skrevs och framfördes långt innan den blev till en singel. I början var det spelningarna som var bandets huvudkanal, skivor och skivkontrakt kom senare och var länge skundärt. Det var på scenen de var bäst.

På scenen var Pimme redan då en stjärna, som senare fullständigt skulle dompterade sin publik. Jag hade lyckan att få följa med gänget på några oförglömliga konserter. Minns särskilt en svettig lokal under sergelstorgsfontänen och den på rökiga Mariahissen, tillsammans med Dag Vag. Såg även Imperiet på Roskildefestivalen 1984. De bevarade affischerna fotograferade jag vid ett besök på Oasen i ett helt annat ärende, när jag och en grupp förevisades Högdalens Urban Garden. Ett växthus under jord med konstljus och automatisk bevattning.

Så kom han då tillslut

Efter en närmast oändlig väntan. Först utanför vid porten och sedan inne vid scenen. Flera gånger hann jag tänka, nej, jag orkar inte. Det var bara nio grader och regnet hängde i luften. Kvällen innan, under den första konserten, hade regnet öst ner och spåren fanns kvar i några ordentliga pölar. Timmarna gick och samtalen med delar av den förvätansfulla publiken handlade mest om tidigare erfarenheter och hypoteser om när, när kommer han. I programmet stod det att konserten skulle börja 21:00, men klockan hann bli en bra bit över tio innan ljusen tändes och Pimme äntrade scenen.

Med på scenen fanns Niklas Hellberg – keys, Per Eklund – trummor, Stefan Brisland – keys och Christian Kjellvander – gitarr. Omkring femtusen besökare fick uppleva en konsert som jag tror berörde de flesta. DNs recensent Gabriel Zetterström var lyrisk i sin artikel Thåström kommer hem till Rågsved och triumferar i regnet, men kanske var det synliggörandet av det osynliga, som berörde mest. Lugers PR-jippo att placera konserten i klassiska Snösätra Kulturkvarter öppnade dörren till en annan värld, långt från de etablerade scenerna, vilket helt klart skapade stolthet och engagemang åt lokala entreprenörer och initiativtagare, som åtminstone kunde sopa upp resterna av detta mångmiljonarrangemang. Jag hoppas att Kulturkvarteret fick ett litet bidrag för hyran av platsen.

Ingen skugga på Pimme, som är en lysande estradör och som gav mig rejäl gåshud och blötöga när han framförde Märk Hur Vår Skugga. Så bombastiskt och mäktigt som det bara går. Framförandet var värd all väntan och irritation. Tack!