UNIKABOXEN njuter av Tysk effektivitet och gästfrihet i storstaden Berlin

Första gången jag besökte Berlin var 1977 och en mur delade då staden i två delar, Öst och Väst. Kalla kriget pågick och Västberlin var en märklig liten klick frihet mitt i ett totalitärt Östtyskland, som en ketchupfläck på en vit bordsduk.

Sensommaren och hösten 1989 flydde flera hundra tusen Östtyskar sitt land. Inte via Västberlin utan genom Ungern, Tjekoslovakien och Polen, där reformer hade gjort det lättare för människor att resa över gränserna. Gränsen mellan Ungern och Österrike öppnades upp och östmedborgare kunde mer eller mindre passera på laglig väg. Parallelt utbröt demonstrationer för demokrati i flera Östtyska städer, inklusive Östberlin. Den Östtyska regimen var hårt pressad och hade svårt att hantera situationen, då denna delvis skapats av reformer i andra östländer, exempelvis av den reformpolitik Michail Gorbatjov startat i Sovjetunionen.

Kommunistpartiets politbyrå, som inte följt med i den reformpolitiska utvecklingen i övriga Östblocket, beslutade den 9 november 1989, att med tanke på det politiska trycket tillåta privata besök i Väst. Det skulle gälla från följande dag, och ansökan skulle krävas. Eftersom ledningen fortfarande satt i möte, och inte ville bli störda, lät de partifunktionären Günter Schabowski hålla en tämligen intetsägande presskonferens, men med en avslutning som gått till historien. När endast några få minuter återstod av presskonferensen ställde Riccardo Ehrman, från Italienska nyhetsbyrån ANSA, en fråga om de nya utreselagarna. Schabowski hade fått med sig en stor mängd papper från partiledningen och läste strax upp de nya reglerna. Hamburger Bilds korrespondent Peter Brinkmann frågade därefter; När kommer lagarna börja gälla? Schabowski började titta i sina papper och fällde därefter de avgörande orden:

Es tritt nach meiner Kenntnis...ist das sofort, unverzüglich!

Vilket ungefär betyder "Det faller på min kännedom... (att) det är omgående, genast !" I själva verket hade Schabowski ingen aning om svaret på när de nya reglerna skulle börja gälla, men likväl tog han i och använde både "sofort" och "unverzüglich", som båda är synonymt med genast, på en gång. Presskonferensen gick ut i direktsänd TV och om Günter Schabowski hade svarat, det vet jag faktiskt inte, vi får se, hade historien möjligen fått en annan utveckling.

Efter Schabowskis uttalandet i TV började tusentals Östtyskar bege sig till gränskontrollerna. Gränsvakterna saknade direktiv och blev allt mer påverkade av de tillströmmande folkmassorna på båda sidor om muren. Gränsövergången på Bornholmerstrasse i Berlin blev den första som öppnades, kl 23.30. Något senare öppnades övriga gränspassager både i Berlin och längs hela gränsen mellan Förbundsrepubliken och Östtyskland. Nu fanns ingen återvändo och mindre än 11 månader senare, den 1 oktober 1990, upptogs det forna Östtyskland i form av sex nya delrepubliker i Förbundsrepubliken Tyskland.

Tillsammans med sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien en vecka senare utgör Berlinmurens fall kulmen på den händelseutveckling som började med varvsarbetarnas strejk vid Leninvarvet i Gdansk i Polen i augusti 1980 och som ledde till Sovjetunionens fall och det kalla krigets upphörande. Berlinmurens fall var, i mångas ögon, en av de största händelserna i Europas historia efter andra världskriget, och 1989 brukar klassas som ett historiskt årtal. Medan Berlinmuren under dess existens kom att bli en symbol för förtrycket i det kommunistiska Östeuropa, blev Berlinmurens fall en symbol för hela Sovjetsystemets fall.

Luften kring Checkpoint Charlie vid Friedrichstrasse andas tragedi, politiskt tillkortakommande och ett förakt gentemot den enskilda individens krav på mänskliga rättigheter. Det som är så läskigt är att det ligger så nära i tiden. Rent hypotetiskt kunde någon av de personer som jag träffade vid mina besök 1977 och 1978 bidragit eller rent av varit den gränsvakt som sköt Chris Gueffroy 1989. En otäck tanke, men kan vi lära oss något av denna bisarra historia? Nya murar byggs fortfarande i försök att hindra människor från att röra sig fritt. Bröder och systrar beordras fortfarande att mörda varandra och motiven är fortfarande lika bisarra. Det är beklämmande att vi inte nått längre och skrämmande när vi i dagens Europa ser fler och fler element som bejakar elitstyre och begränsningar i människans rörelsefrihet, istället för att alla borde ta lärdom av våra historiska misstag och värna om ett öppet samhälle med plats för alla.

Berlinmuren byggdes 1961 och samma år gjordes Sachsenhausens koncentrationsläger om till ett minneskomplex för att hedra kommunismens seger över nazisterna och blev under åren 1961-1990 ett propagandainslag i DDR-regimens maktapparat för att visa på vad som händer om marknadskrafterna får styra och högerextremister tar över. I samband med att lägret fick ett nytt syfte revs alla baracker och endast ett fåtal byggnader bevarades. Istället byggdes på platsen ett monument, som fortfarande används vid cermonier och kransnedläggning.

Än idag är tågresan ut till Orangienburg och Sachsenhausen en känsloladdad upplevelse. Idylliska samhällen blandas med allvarliga tågstationer och en olustig osäkerhetskänsla. Vad kommer hända när jag kommer fram? Hur kommer jag att reagera?

Denna historiska skamfläck, en i mängden av otaliga koncentrationsläger, byggda i syfte att skapa ett idealt folk, fritt från avarter och störande inslag, är nästan för bisarrt för att vara sant och lägret har som museum därför en otroligt viktig funktion. Detta har hänt och människor har utfört dessa omänskliga övertramp i en tid som ligger väldigt nära. Ofattbart men sant. Glöm aldrig det och har du möjlighet att besöka ett koncentrationsläger gör det.

Idag fungerar området inte bara som ett upplysande museum utan naturligtvis också som en begravningsplats där anhöriga, organisationer och krigsveteraner hedrar sina döda släktingar och vänner.

I mars 1933 övertog en lokal del av SA ett övergivet bryggeri mitt i Orangienburg och installerade ett koncentrationsläger för att i första hand hantera oppositionella från huvudstaden Berlin. Ett drygt år senare tog SS över verksamheten och lägret användes initialt mer som ett häkte för vidare transport till andra koncentrationsläger. Drygt 3000 fångar fängslades mellan åren 1933-1934 och deporterades till Orangienburg. Redan då vittnade flyktingar som lyckats fly utomlands om terrorn och grymheterna i lägret, men den Tyska propagandaapparaten skapade snabbt en motbild som idealiserade verksamheten via film, radio och tidningar. I samband med ökade behov och tillsättandet av Heinrich Himmler som Reichsfürer för SS, beslutades sommaren 1936, att ett nytt modernt läger skulle uppföras strax utanför Orangienburg. Det nya lägret Sachsenhausen blev ett mönsterläger och stod modell för hela systemet och nyttjades flitigt genom sitt praktiska läge strax utanför huvudstaden av Nazisternas rasbiologiska forskare för utbildning och praktik.

Lägret byggdes av fångar från intilliggande läger och 1938 flyttades huvudkontoret för all administration av hela koncentrationslägersystemet från Berlin till Orangienburg. Mer än 200 000 människor hanterades i Sachsenhausen mellan åren 1936-1945. Efter krigsutbrottet 1939 ändrades syftet med lägret och från att ha varit ett läger för att hantera oppositionella övergick man mer och mer till att bli en inrättning för att omhänderta människor som hotade den rena rasen. Insamlingen av dessa orena element skedde efter 1939 inte bara i Tyskland utan omfattade genom arméns framfart snart stora delar av Europa. Tiotusentals fångar dog här på grund av en rad olika omständigheter. Generellt för alla var att så fort du gått in genom grinden slutade all form av mänsklig status och du behandlades som en mus i ett labratorium. Experiment av skilda slag, noggrannt dokumenterade, utfördes på internerna, ofta med dödlig utgång. Ett visst systemstiskt industriellt dödande förekom även här, men de flesta dog av svält, sjukdomar, experiment och omänskligt hårt arbete. Lägret med omkring 3 000 kvarvarande sjuka fångar samt några läkare med medicinsk personal befriades i april 1945 av Sovjetisk och Polsk miltär.

I augusti 1945, tre månader efter andra världskrigets slut och slutet på det Nationalsocialistiska hotet, flyttade Sovjetiska säkerhetspolisen sitt Specialläger Nr 7 till Sachsenhausen. Förutom krematoriet och gaskamrarna användes lägret för ungefär samma syfte, hantering av oliktänkande. 1948 var Sachsenhausen, som nu hette Specialläger Nr 1, det största av Sovjetunionens tre specialläger på ockuperat område. 1950 stängdes lägret och under de fem år som den Sovjetiska säkerhetspolisen drev lägret hade 60 000 människor fängslats och av dem dog omkring 12 000 av svält eller sjukdomar. 1956 beslöt ledare för Stasi och den nybildade Nationale Volksarmee - NVA att Sachsenhausen skulle konverteras till en nationell minnesplats. 1961 stod monumentet klart och lägret hade anpassats till det nya syftet. Genom murens fall och föreningen av ett gemensamt Tyskland fick Sachsenhausen sin nuvarnade funktion som museum. Museet invigdes januari 1993.

Av en slump fanns Europas största musikaffär på promenadavstånd från vårt hotell. Kedjan Just Music finns i München, Dortmund, Hamburg och Berlin. I Berlin finns två varuhus, men det är flaggskeppet vid Moritzplatz som är den största med sina 7 000 kvm fördelade på sex plan och med en SkyLiveClub högst upp. Mycket imponerande och jag gissar att även ett måttligt musikintresserad får gåshud redan på bottenvåningen.

Av våra fem dagar i Berlin besökte vi butiken två av de dagarna.

Förutom att bara njuta av utbudet och provspela på någon av de läckra gitarrerna hade en i sällskapet ett mer specifikt ärende. Ärendet krävde konsultation av butikens gitarrbyggare, ingen mindre än Colin Bloxsom (bilden nedan), som servat och byggt om legenden Tommy Emanuels gitarrer hemma i Australien.

Berlin är en underbar stad att bara vandra omkring i, men avstånden är stora och vi insåg snabbt att vi varken hade tid eller ork att bara använda apostlahästarna. Det blev en kombination av alla tänkbara färdmedel, där de ovan jord var att föredra dagtid för att samtidigt få sig lite sight-seeing.

Berlin är den folkrikaste staden i Tyskland med sina 3,4 miljoner invånare (2012). Inräknat förorter belägna utanför stadsgränsen har staden omkring 4,4 miljoner invånare. Berlin utgör även en delstat i Tyskland, förbundslandet Berlin.

Staden omfattar 892 kvadratkilometer och är med det också Tysklands största stad till ytan.

Berlin är genom sitt kulturella och historiska arv en av Europas mest kända och besökta metropoler. En betydande trafikknutpunkt och ett viktigt ekonomiskt och kulturellt centrum både nationellt och internationellt.

Institutioner som universitet, forskningscentrum, teatrar, museer men också festivaler, nattlivet och arkitekturen i Berlin har världsrykte.

Historiskt har Berlin varit huvudstad i flera tidiga historiska tyska stater, som Mark Brandenburg, Preussen, Tyska kejsardömet, Weimarrepubliken, Nazityskland och Östtyskland. Berlin är sedan återföreningen den 3 oktober 1990 det återförenade Tysklands huvudstad. Från Förbundsrepubliken Tysklands grundande 1949 fungerade Bonn som huvudstad i Västtyskland och Östberlin som huvudstad i Östtyskland.

Det är vid sidan av de tre stora centrumkomplexen; Alexanderplatz, Potsdamer Platz och Ku-Dam, du hittar Berlins själ. Även om folkvimlet på Alexanderplatz är spännande och butikerna omkring torget lockande blev Prenzlauer, Kreutzberg och det renoverade lilla medeltidskvarteret Nikolai Viertel våra favoriter och vattenhål på denna lilla visit. Som i alla storstäder blir kommersiella centrum en smula kalla och opersonliga och har en tendens att likna varandra.

En del av det imperialistiska Tyskland finns bevarat på något som kallas Museumsinsel, en stor ö i floden Spree. Ett gigantiskt arbete pågår fortfarande med att restaurera och utveckla området. Bland annat pågår ett arbete med en underjordisk logistik för att möjliggöra en sammanhängande promenad genom de fem muséerna, som beräknas vara klart 2015. Ursprungligen var området tillägnat "konst och vetenskap" av Kung Fredrik Vilhelm IV av Preussen 1841 och uppfördes under flera Preussiska kungar. Konst- och arkeologisamlingarna gjordes om till en stiftelse efter 1918, Stiftung Preußischer Kulturbesitz, som än idag underhåller samlingarna och muséerna. De värdefulla samlingarna delades upp efter den Tyska kapitulationen 1945 och isolerades genom det kalla kriget, men återställdes efter Tysklands återförening 1990.

Salen med Pergamonaltaret © Staatliche Museen zu Berlin / Foto Achim Kleuker

1999 blev Museumsinsel uppsatt på Unescos världsarvslista. Museumsinsel omfattar de fem museerna; Altes Museum, Neues Museum, Alte Nationalgalerie, Bode Museum och Pergamonmuseum, och anses tillhöra de mest betydelsefulla i världen, med skatter från världens alla hörn. De i Pergamonmuséet uppbyggda fynden; Istarporten från Babylon och Zeusaltaret från Pergamon är de mest spektakulära och mest kända.

Om man suktar efter internationell lyx och flärd är Vintergarden i Hotell Adlon ett måste. Det klassiska hotellet från 1907 ingår idag i hotellkedjan Kempinskis portfölj av lyxhotell runt om i världen. Ta del av deras utbud här.

Ett födelsedagsfirande när jubilaren uppnått den magiska åldern 50 kräver stil och närvaro av de bästa vännerna. Vad kunde rimligtvis vara mer passande än afternoon Champagne tillsammans med Pelle och Marie på anrika Hotell Adlon. Hotellet där Tsar Nikolaj II, Thomas Alva Edison, Aristide Briand, Marlene Dietrich, Charlie Chaplin och en rad andra celebriteter fått sin Champagne kyld och serverad enligt konstens alla regler. Som så mycket annat i Berlin förstördes hotellet under kriget, men inte till följd av de massiva bombningarna. 1945 brann hotellet och förstördes av Röda Arméns segerfirande. Dåvarande ägaren Louis Adlon mördades av Sovjetiska soldater i sitt hem och 1984 revs de sista resterna av hotellet av DDR-regimen. 1997 invigdes ett återuppbyggt Hotel Adlon Kempinski på samma plats, Unter Den Linden 77 invid Pariser Platz. Hotellet tillhör gruppen The Leading Hotels of the World.

Vid midnatt begav jag och min jubilerande fru oss ut till Kreutzberg och jazzklubben Yorkschlösschen. Ett härligt och tillåtande ställe som kontrasterade skönt mot överdådigheten och perfektionismens Hotell Adlon. Ett svängigt gäng, Swing Cat Club, spelade en dansant Rockabillyjazz och stämningen var på topp.

Efter ett antal extranummer tackade bandet för sig och flertalet gäster lämnade nöjda lokalen. Vi blev dock kvar och inledde en lång och givande konversation med två gentlemen från Marocko, som likt oss var på besök i metropolen. Medan personalen städade och gjorde ordning lokalen blev vi kvar långt efter sista beställningen och när det blev dags att låsa stället förstod vi att nu måste vi också tyvärr gå, men vi tog med oss ett mycket angenämnt möte, som sent ska glömmas. I taxin hem till hotellet i Berlin Mitte sammanfattade jag och min fru kvällen och konstaterade att det blev en minnesvärd födelsedag.

Stay tuned and keep that crazy feeling at
UNIKABOXEN.NET