Nu äntligen var det dags

På sex timmar skulle alla uppdämda behov släppas fria. Över två års väntan och försakan var äntligen över. Förväntningarna var enorma och det fanns en spänning i lokalen som var lite utöver det vanliga.

När jag kom var förberedelserna i full gång och i sminklogerna pågick förvandlingen. Ändå fanns tid för varma kramar, inkluderande samtal och uppmuntrande beröm. Med ett backstage-pass fick jag för första gången tillgång till lokalerna bakom scen och ingick i teamet som fotograf. Där kunde jag ha min utrustning och tillsammans med de andra fotograferna återhämta mig under natten och utbyta erfarenheter.

Att dokumentera artisterna och teamet bakom arrangemanget i sin privata miljö bakom scen skapade nya förutsättningar för mig att skapa personliga porträtt och ett bredare reportage.

Johan von Friedrich är cermonimästare och genom sitt Bar Brasil huvudarrangör för denna 27:e upplaga av Carnaval de Estocolmo. Hans blick för helheten och engagemang i detaljerna skapar en koncentration som gör honom helt upptagen timmarna före show. Ett närmast maniskt beteende koncentrerar alla hans krafter till målet; att skapa för besökarna och de medverkande årets fest alla kategorier.

Det som fascinerar mig är att han inför varje arrangemang arbetar som om det vore hans första. Naturligtvis tar han med sig alla erfarenheter från tidigare genomförda karnevaler, men någon tillbakalutad säkerhet existerar inte, utan det är alltid hundra procent och ingen detalj får glömmas bort. Detta engagemang och denna omsorg beundrar jag och det skapar också en trygghet för alla tillresta artister som deltar. När strukturen är på plats byter han om till festkostymen, lägger ner läsglasögonen och blir en i familjen igen. Lyckan lyser då i hela hans ansikte när han deltar i den obligatoriska paraden eller från scenen påannonserar nästa programpunkt i showen.

Publikinsläpp strax efter nio

Efter en dryg timme i logen var det dags att gå ut och möta alla festsugna besökare. Att vi alla längtat efter detta gick inte att ta miste på. Det dröjde inte länge förrän rumporna började vaja till musiken och de första dansstegen testades i de olika lokalerna. Något som alltid fascinerat mig är variationen av deltagare. Karnevalen och de latinska tongångarna lockar alla åldrar och alla typer av människor. Damen på bilden till höger har passerat 90 för länge sedan, men är en av de trogna seniorerna som gillar rytm och pulserande trummor och som verkligen visade att ålder bara är en sifferkombination.

Utbudet var som alltid på dessa tillställningar imponerande. I den stora salen där min närvaro koncentrerades bjöds det på dansuppvisning och den obligatoriska Brasilianska karnevalen med paraden, korandet av Karnevalsdrottningen och det högtidliga öppnadet, när nyckeln överlämnas till Kungen av karnevalen.

22:00 Show med Alegria do Samba ackompanjerade av
Bateria Maravilha do Samba
22:10 Uppvisning av dansgruppen Sabor Latino Dance Academy
22:20 Uppvärmning med Sergio Molina
22:40 Show med Lady BomBom och Filhos do Samba
23:15 Karnevalsparaden och öppnandet av karnevalen
23:45 Sambashower med karnevalens Drottning Leyla Barros och
Kungen Saulo Jr tillsammans med Bateria Maravilha do Samba under ledning av Mestre Claudio Altamirano och sambagrupperna Viva Brasil, Akanni CCD, Samba Angels och Vibrasil från Prag. Förutom trummor musik och sång från Maravilha do Samba var scenen förstärkt med Emerson Dias på sång och Digão do Cavaco på cavaquinho (Brasiliansk Ukulele).

Det var ett preliminärt tidsschema med ett digert artistuppbåd, men natten innehöll även improvisationer och initiativ från besökarna som alltid när det är karneval på Münchenbryggeriet. Mellan akterna såg DJ Wes till att det inte blev tyst och att det alltid fanns musik att dansa till.

Detta var den 27:e upplagan av Carnaval de Estocolmo och min tredje. Sedan 1994 har det varit en tradition att med en karnival hälsa våren välkommen till Stockholm. Att med fjädrar och glttrande dräkter dansa bort mörkret och kylan.

Johan von Friedrich och Bar Brasil har tillsammans med vänner och samarbetspartners verkligen lyckats med idén som dök upp under en bussresa mellan Rio de Janeiro och Bangú i Brasilien för nästan trettio år sedan.

Tillsammans med Johan Wikström bildades 1993 Bar Brasil för att dela de känslor som vännerna upplevt i Brasilien och ge Stockholmarna möjligheten att njuta energin och bra aktuell musik från Brasilien. Den första karnevalen arragerades 1994 och har sedan genom olika samarbeten växt fram till en mångkulturell fest, som lyfter fram hettan och värmen från Latinamerika och Karibien.

Eric Malm, mer känd under artistnamnet Uncle Eric, som tillsammans med Thomas Gylling skapar magi under varumärket Mosquito/Barracuda, är just ett sådant samarbete som skapar bredd och ett vidgat intresse för detta fantastiska och kärleksfulla arrangemang. Eric, jag och Johan diskuterade på söndagsmorgonen efter att publiken lämnat lokalerna och musiken tystnat varför den här typen av evenemang får ett så litet utrymme i press och media. Johan berättade att Södermalms lokaltidning i veckan haft ett helt uppslag om Nytorgsfesten i augusti, men inte en endaste rad om den aktuella karnevalen. Det är besynnerligt och indikerar att någonting är snett och att det fortfarande finns ett motstånd, en sorts kulturfascism, riktad mot rörelser utanför finkulturen och sfären runt Stureplan. Ett motstånd som jag beskrivit tidigare och som resulterade i det inställda Nationaldagsfirandet på Smedsudden 2019 med Thomas Gyllings Mosquito. Thomas till höger på bild med sambadrottningen Maristelle.

Damerna på bilden nedan skvallrar lite grann om att Brasiliansk kultur i Sverige har en historia. Inte bara Bar Brasils historia. Det fanns faktiskt sambaskolor och sambadrottningar före 1993. 1985 bildades Unidos do Samba i Stockholm, som en ideell kulturförening och sambaskola. Gidalva Ferreira do Nascimento nedan till vänster var med och bildade föreningen och intervjuades av Bar Brasil i samband med 25-års firandet 2011 (ett år senare):

-Allting började ute i Rinkeby i mitten av 1980-talet. Vi var många som hade kommit till Sverige som politiska flyktingar från Sydamerika. Från länder som Brasilien, Chile, Argentina och Uruguay. Flera gifte sig med varandra över landsgränserna och vi blev ett större gäng som umgicks där det stora flertalet var brasilianare och så bestämde vi oss en dag för att bilda en kulturföreningen.

Idag nästan 40 år senare har familjen växt och med hjälp av ambassadörer som Thomas Gylling och Johan von Friedrich omfattar nu rörelsen människor med alla möjliga bakgrunder, men med ett gemensamt, Sambakulturen, som jag lite slarvigt kallar den. Damen i mitten nedan är Nely Huus, en legendarisk pionjär och Samba Queen.

Drottningen från Riokarnevalen

Leyla med familj flögs hit till Stockholm för att koras till Stockholmskarnevalens drottning. Det var inte första gången. Allt var planerat redan 2020. Den gången blev det ingen karneval på grund av pandemin, men hon kom till Stockholm och höll några anpassade sambaklasser tillsammans med sin syster Lidiana i Norrbackaskolans gympasal. Jag träffade henne då. Det blev några bilder och ett reportage om den inställda karnevalen - Ingen Carnaval Estocolmo 2020.

Nu var hon ordentligt laddad och uppvärmningen hade hon genomfört hemma i Rio på karnevalen och representerat flera sambaskolor. 2021 ställdes Riokarnevalen in och i år var den uppskjuten till april. Därav det något senarelagda datumet för Stockholmskarnevalen.

Förutom Leyla med familj hade sångaren Emerson Dias från Acadêmicos do Salgueiros och cavaquinho spelaren Digão do Cavaco från sambaskolan Mangueira flugits hit från Brasilien för att ge extra tyngd åt arrangemanget.

Av praktiska och känslomässiga skäl blev det i årets dokumentation en koncentration på stora salen och vad som hände där. På scenen och dansgolvet. De mindre rummen Cuba Room, Latin Room och Socca Room fick av mig denna gång begränsad uppmärksamhet.

Målsättningen från början var naturligtvis att jag skulle vara överallt med min kamera, men de sex timmarna gick väldigt fort och jag hann helt enkelt inte med. Än en gång missade jag Stockholm Steel Band och deras show i Socca Room tillsammans med Thomas Gylling och Uncle Eric. Jag har njutit deras framträdanden vid andra arrangemang, bland annat vid Mosquitos Nationaldagsfirande på Smedsudden och kan varmt rekommendera dem. Ta del av deras evenemang på Facebook eller kolla in bilder och filmer från deras shower på Instagram. De uppträder flitigt så håll ögonen öppna om du vill få lite karibisk krydda på tillvaron.

Nyckeln till karnevalen

När Kungen av karnevalen fått nyckeln var det dags att officiellt kora karnevalens Drottning och öppna festen. Klockan närmade sig midnatt och publiken var mogen.

Iklädd passande skjorta som jag fått av familjen dagen innan på min födelsedag njöt jag som ett barn och försökte så gott jag kunde hålla stadigt i kameran, för att få till några bilder som i bästa fall förmedlar känslorna där och då.

Värmen och intensiteten är så berusande att det är svårt att fatta att detta händer i en gammal ölfabrik i Stockholm. Dansen, trummorna och den fysiska närheten av närmare tvåtusen människor blir till ett lyckorus och du kan inte värja dig. Du rycks med, börjar skratta och din kropp rör sig helt plötsligt i takt, även om det var svårt att dansa med kameran på magen.

Har du aldrig varit med om detta rekommenderar jag det verkligen. Sambakulturen är så mycket mer än vickande rumpor och gungande bröst. En kärleksmanifestation som kan liknas vid våra Midsommarorgier, men med mindre alkohol och mer kärlek. Jag gillar också den inkluderande attityden som struntar i ålder, härkomst och ekonomisk status. För en natt är vi alla kungar och drottningar med ett gemensamt mål, att dansa bort mörkret och alla orosmoln.

Det har nu gått två veckor sedan jag satt första gången med bilderna från karnevalen. Varje dag har filat på reportaget och återvänt till natten där på Münchenbryggeriet. Svårigheten är som alltid att sätta gränsen - nu räcker det. Nu är det tillräckligt bra. Ju mer engagerad jag är i ett ämne eller händelse, desto svårare blir det att sätta den gränsen. Jag vill ju inte förminska min upplevelse utan snarare addera något som gör minnet än varmare och kärleksfullare. Jag hoppas nu att alla ni andra som var med kan känna igen er och att reportaget i all sin enkelhet kan ge er styrka och trygghet i svåra tider. Vi finns för varandra och ses snart igen.