Multi Kulti

Snösätra Kulturpark börjar ta form. Stadens satsningar tillsammans med allt jobb från föreningen Kulturkvarter Snösätra har gett resultat. Min fascination för området och dess aktiviteter började med Spring Remake 17-19 april 2015. Mycket har hänt sedan dess och nu börjar Kulturparken göra skäl för sitt namn. Det är inte längre bara grafitti, streetart och rave-fester.

Parallellt med återställningsarbetet i södra Snösätra arbetar Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsnämnd, tillsammans med kulturnämnden, exploateringsnämnden, stadsbyggnadsnämnden, miljö- och hälsoskyddsnämnden, trafiknämnden och lokala kulturaktörer med att utveckla en lokal kulturpark i norra Snösätra. Målet är att lyfta området med utgångspunkt i områdets unika karaktär och i samklang med Rågsveds naturreservat. Kulturparken ska erbjuda både gatukonst och andra kulturformer, med kulturaktörer som är aktiva på platsen.

Texten ovan är hämtad från Stockholms Stads hemsida, Stockholm växer, där tidplanen för arbetet också redovisas. Enligt staden ska infrastrukturen för en permanent kulturpark vara på plats under 2023 och redan vid årets remake var skillnaden markant. Redan då fanns inslag som speglade föreningens vidgade vyer tillsammans med den upprustning staden gjort i form av belysning, trottoarer och asfalterade ytor. Träffade föreningens ordförande Mikael Rickman som berättade lite om programmet för eventet Colours Of Africa.

-Du bör stanna. Du kommer få underlag till både bilder och text, lovade han.

Han hade rätt. Det blev några bilder, men framförallt många fina samtal. Föreläsningen av en entreprenör från Uganda vidgade mina vyer och bekräftade det som Hans Rosling pedagogiskt under hela sitt liv försökte föra fram; hur dålig koll vi har på världen. Det gäller särskilt vår koll på det vi kallar utvecklingsländer och i synnerhet människorna på den Afrikanska kontinenten. De allra flesta tror att läget är betydligt värre än vad det faktiskt är. Uppdateringen är tämligen obefitlig och nyheterna handlar nästan uteslutande om katastrofer, svält, krig och korruption, som bara cementerar förutfattade meningar. Hans bok Factfulness - Tio knep som hjälper dig att förstå världen, postumt utgiven efter hans död 2018, skriven tillsammans med sina barn Anna och Ola, visar genom några enkla frågor hur dålig världsbild vi generellt har.

Initiativet att lyfta den Afrikanska kulturen i Sverige och visa att This is Sweden var förlösande och förutom att byta erfarenheter med killen som hade sitt ursprung i Uganda hittade jag ett par läckra och färgglada flugor samt ett halsband på marknaden. Träffade också trummästaren Dawcoumba Diop från Senegal som senare uppträdde på den av containers uppbyggda scenen. Han bjöd in mig till en fest i Bagarmossen, dit han ville att jag skulle komma och fotografera.

Snösätra är fortfarande en magisk plats. En frizon där arrangemangen fortfarande är gratis och tillgängliga för alla, men brist på respekt för det allmänna och det som skapas med allmänna medel är ett problem även här. Detta har resulterat i låsta grindar och begränsningar för att förhindra stölder och skadegörelse. Detta är naturligtvis ett mindre problem för Kulturparken och ett betydligt större problem för samhället i stort, men genom att införliva Kulturparken i det allmänna begränsas möjligheterna med interna uppgörelser och beskydd. Tidigare om skadegörelse upptäcktes och förövaren identifierats kunde Percy i egenskap av Snösätras vakthund, hantera saken genom hembesök. Snösätra i likhet med andra parallellsamhällen kunde då själva lösa problemen, men är idag hänvisade till det allmänna, där vi idag ser en fullständig kollaps. Problemen är många och handlar inte längre bara om isolerade kriminella nätverk som agerar på eget bevåg. Alla dessa skjutningar och sprängningar påverkar oss alla och är ett tydligt tecken på ett totalt misslyckande för samhället i stort. Genom att hela tiden mata allmänheten med nyheter som bekräftar detta skapas en misstro mot allt som har med det gemensamma att göra och nya gemenskaper, allianser och nätverk bildas, för att hantera det som samhället inte klarar av, ibland med understöd från främmande makt. Det är ett krig som pågår, men inget traditionellt krig med tydliga fronter, utan ett samlat anfall med oändligt många frontlinjer, men med ett samlat mål; skapa kaos och samhällskolaps. Vem som vinner på detta är oklart, men polariserade samhällen med tydliga vinnare och förlorare har vi sett konsekvenserna av tidigare.

A guide to all the fun things in life, heter det. För att uppskatta allt det roliga behövs det ibland sättas i relation till våra utmaningar. Det roliga får inte bli något vi flyr till, utan snarare utnyttjas som ett vaccin, som härdar och gör oss stärkta i kampen mot det oroliga.

Sargal Djigene - en hyllning till kvinnan

Med en inbjudan från Dawcoumba Diop tog jag två veckor senare tunnelbanan ut till Bagarmossen för att delta i en Västafrikansk fest för att fira kvinnan. Det skulle börja klockan nio på kvällen. Så mycket mer visste jag inte. Uppträdandet på Colours Of Africa var spännande och jag längtade efter en scen med lite bättre förutsättningar för en fotograf. Han och hans trummande kompisar skulle upp på scenen först vid midnatt, men förbandet Karoo gick inte av för hackor de heller. Mina tankar gick till den Senegalesiska musikaliska akademien Baobab Orchestra från Dakar. Deras plattor går varma hemma och både jag och min fru älskar musiken som har så mycket kärlek omsluten av vemod, vilket gör att den går rakt in i hjärtat. Lite mer blues och jazz än det som Karoo levererade, men när gästande Hilda Ekstedt klev upp på scenen med sin sax fick jag gåshud.

Karoo består av:
Bambo Cissokho - Trumma
Solbritt Cederqvist - Fiol
Abdou Cissokho - Kora
André Nobre - Gitarr
Tadeu Kobna - Bas

KAROO (meaning Moon in Mandinka) explores the diversity of influences from Senegalese Griot tradition, Portuguese and Cape Verdean tunes, Swedish Folk and mantra chanting, to create a unique sound healing, heart opening and mental liberation experience.

För Solbritt var vägen redan i tidig ålder utstakad. Fiolen var hennes instrument och att hon var musikaliskt begåvad rådde det inget tvivel om. Hon studerade klassisk musik och kom in på musikakademin med målet att bli förste violinist i en symfoniorkester och kunna leva på musiken, men något hände. Nitton år gammal kände hon att hon ville mer. Hon ville leva i musiken och tyckte att hon inte riktigt kunde göra det, så hon tog en paus och åkte till Senegal. Där träffade hon den flera år äldre Abdou och pausen permanentades. Musiken blev levande för henne och passionen att spela och göra musik fick ny mening. En passion som tydligt märktes när de stod på scenen tillsammans i Bagarmossens Folkets Hus. Abdou spelar Kora. Anses vara Gambias nationalinstrument, men spelas i hela västafrika. Klanglådan består av en halv kalebass klädd med kohud. Längs halsen löper två lager av strängar vanligtvis 21 stycken med fasta toner. Likt den klassiska harpan kortas aldrig strängarna för att skapa högre toner, som man gör på en gitarr.

Musiken från Västafrika har haft stor påverkan på musik och dans i allmänhet. Danslärare från Brasilien som jag träffat pratar om att fötterna behöver ta avstamp i golvet. I Sabar är kontakten med jorden inte bara fundamental, utan har också ett symboliskt värde. Jorden, som trampats av förfäderna, binder oss samman som ett gemensamt medium. Dansarnas stampande tillsammans med trummorna skapar grunden för denna kulturtradition från Senegal. En tradition som Dawcoumba visade prov på när tiden var inne för honom och hans trummande kompisar att inta scenen. Han är uppvuxen i en Griot-familj. I generationer har familjen ägnat sig åt att föra traditionen vidare. En Griot är enligt Wikipedia en västafrikansk sångare, historieberättare, underhållare, lovsångare, musiker och muntlig historiker. För Dawcoumba blev trumman hans instrument. Hans far var trummare och blev hans läromästare när tiden var inne.

Att Afrika ruvar på många skatter är känt, men vi här i Västvärlden har ganska dålig koll på all kultur som finns på denna gigantiska kontinent. Alla begrepp, språk och nedärvda traditioner som kolonisatörerna gjorde allt för att rensa bort. Civilisationen har satt sina spår i form av ärr som aldrig verkar läka. Griot-traditonen är hotad i likhet med all smal musik. Inte bara i Senegal och Västafrika, utan detta gäller hela världen. En vän, Patrick El-Hag, belyser detta i sin artikel Ingen industri tjänar något på mig – alltså finns jag inte. Mötet med Afrikansk kultur i Snösätra och Bagarmossen vidgade mina vyer, men Patricks artikel skapade ett ifrågasättande kring min egen konsumtion av musik och jag blev tvungen rannsaka mig själv. Har jag som alltid varit så nyfiken blivit mainstream och hur kan jag skydda mig?

This is Sweden

För mig blev avslutningen lite överraskande. Hela festen skulle ju vara till kvinnans ära som jag förstod det, men på slutet när pengar överlämnades till Dawcoumba blev jag förvirrad. Här kommer jag naturligtvis lite till korta, eftersom jag inte behärskar språket och allt som sades var inte översatt till Engelska. Att ge dricks till band som spelar lite incognito är jag van vid, men detta var annorlunda och kändes som det ingick i en traditionell ritual. Papperssedlar i skilda valörer och i olika valutor. Ingen Swish som annars är så populärt. Kanske blev jag som ska vara så liberal och könsneutral provocerad för att det var kvinnorna som demonstrerade sin makt och ekonomiska ställning. Vi har mycket att lära och sannolikt har Europas imperiedrömmar och puritanism skadats oss mer än vi tror. I vissa fall kanske människorna i de forna kolonierna klarat sig bäst, när det gäller att vara människa.

Tack för du bjöd in mig Dawcoumba!