Konstnärsduon Gilbert & George på Moderna Museet

Dessa gentlemen från London träffades när de båda gick på Saint Martin´s School of Art och blev redan där ett oskiljaktligt par både i konsten och i vardagslivet. Omständigheterna gjorde faktiskt att deras vardagsliv blev synonymt med deras konst - två levande skulpturer som på 1960-talet blev kända som The Singing Scupltures. Med traditionella kostymer och bronsmålade ansikten uppträdde de på gatan och sjöng Underneath The Arches.

När de lämnade konstskolan hade de andra ambitioner, men etablissemanget ville inte satsa på en konstnärsduo, berättade de i den film som visades på Moderna i samband med utställningen. Det fanns liksom inte på kartan då och därför valde de två skulptörerna att utnyttja sig själva som medium för sin konst. Omkring 1974 började paret forma sina bilder på sig själva och sin omgivning i det karakteristiska rutnätet. Att skapa fotografiska bilder som byggklossar som sätts samman till en större enhet påminner om hur man skapade gigantiska fönster i de medeltida katedralerna. Tekniken med dessa byggelement gjorde det möjligt att skapa monumentala bilder som också förenklade transporten mellan utställningslokalerna och bidrog till att verken kunde visas för en större publik.

Även om paret ställt ut i stora delar av världen kretsar det mesta kring 12 Fournier Street i East End. Huset köpte de i mitten av 1970-talet och sedan dess har det varit deras hem och ateljé. Redan 1968 flyttade de dit och hyrde bottenvåningen. Huset var illa underhållet och området var på den tiden en förslummad avkrok. Gilbert var då 25 år och George 24 år. Året innan hade homosexualitet avkriminaliserats i England och Wales, men var fortfarande förbjudet i Skottland. I denna revolternas, protesternas och festivalernas gyllene era såg konstnärsduon sin möjlighet att vara delaktiga. 1969 sprudlade de av entusiasm och det var då idén med Singing Sculptures tog form, men det var när deras Tidskriftsskulptur censurerades av magasinet Studio International de fick sin första signal att de var på rätt väg. Ända sedan dess har de valt att gå sin egen väg, skapat sina egna konstnärliga regler och inte följt givna strukturer, alltid ifrågasatt auktoriteter och sina egna sanningar.

Motiven kan tyckas provokativa och att de endast illustrerar en begränsad del av det västerländska samhället. Många tar säkert avstånd till dessa tämligen vågade bilder; Det där berör inte mig. Det där förstår jag inte. Sensationssökande provokatörer. Äckligt!
Själv tycker jag att bilderna tillsammans med dessa underfundiga och propert klädda män skapar en nyfikenhet samtidigt som det är en käftsmäll till alla oss som bara flyter med längs normalen och räds det som sticker ut och är annorlunda. Jag blir fascinerad av tekniken och de färgglada verken med den enorma detaljrikedomen, samtidigt som jag blir medveten på ett sätt som påminner om en nyhetssändning med fasansfulla inslag mixade med glada och lättsamma ämnen; Death, Fear, Hope, Life (1984), Shitty, Naked, Human, World (1994) och Sex, Money, Race, Religion (2016).

I 50 år har de samlat intryck på sina promenader i Londons postnummerområde E1, området runt 12 Fournier Street. Street Art på ett mycket speciellt sätt och alltid uppdaterat och aktuellt. Jag gillar deras sätt att presentera samtiden utan pekpinnar och förmaningar. När Gilbert & George började rama in handkolorerade foton i ramar som de sedan satte ihop till enheter fanns varken PC eller Instagram. De var sitt eget sociala media med ett ständigt pågående flöde. Tack Gilbert & George för att ni delar med er av era intryck och tack Moderna Museet och curatorerna Hans Ulrich Obrist och Daniel Birnbaum för en läcker utställning.

Foto på Gilbert & George: Adam Daver för Moderna Museet 2019.