UNIKABOXEN besöker en masugn utanför Ludvika

Halvvägs mellan Grängesberg och Ludvika ligger Klenshyttans masugn. I Klenshyttan framställdes tackjärn under 315 år av oavbruten drift, från 1605 till 1920. Anläggningen ägs idag av Ludvika kommun. Hyttan ingår i Ekomuseum Bergslagen. Den första hyttan anlades troligen av bergsmännen Jan Olson Klack och Olof Olson Klack ättlingar till bergsmannen Lars Rafvaldsson i Norrbo. I en skriftlig handling från 1620 benämns platsen som Klämshyttan och dokumentet bekräftar anläggningen och berättar att en stångjärnshammare installerades. Den hanteringen lades dock ner redan 1650.

Malmen kom från gruvor i närheten. Det fanns fördelar med att blanda olika malmtyper. Till den här hyttan hämtades malm från bland annat Fredmundsberg, Grängesberg, Norsberg, Dröverka, Gräsberg, Björnberg och Humboberget.

Det vi ser idag är en för tiden kring förra sekelskiftet modern och effektiv hytta med många tekniska finesser för att effektivisera tillverkningen. Pipan vi ser genom fönstret på bilden nedan till höger är rostugnen. Rostningen var dels till för att frigöra förorenande ämnen ur malmen såsom svavel, vatten och kolsyra, dels för att rostningen gjorde malmen porös och blev lättare att krossa. Rostugnen värmdes med masugnsgas upp till 600 grader. Malmen fylldes på uppifrån in i rostugnen genom den öppning som syns högst upp på själva ugnen, via en ramp, som efter 1877 var i förbindelse med den anlagda järnvägen genom ett stickspår. Järnvägen underlättade avsevärt malmens väg till hyttan och, efter förädling till tackjärn, vidare till järnbruket.

Det som är kvar av kalkugnen står en bit från hyttan, bilden ovan till vänster. Den brända och krossade kalken användes för att göra slaggen lättflytande och som flussmedel vid smältningen, för att hjälpa till att rena järnet . Via hissen transporterades kalken upp till masugnskransen, bilden ovan i mitten.

Skälva järnframställningen skedde i masugnen och produkten kallas tackjärn. Tackjärn är ett halvfabrikat och måste förädlas ytterligare för att bli ett smidbart järn. Det skedde vid järnbruk, som exempelvis Hagge bruk, som också var den största andelsägaren av Klenshyttan under denna tid. Vid blåsningen hölls masugnen hela tiden fylld med en blandning av träkol, järnmalm och kalk. Varefter ugnsfyllningen sjönk ned under processen fylldes ugnen på satsvis vid jämna tidsintervaller. Järntillverkningen i masugnen pågick kontinuerligt dygnet runt under 7-8 månader per år, varvid ungefär 4 000 ton tackjärn tillverkades. Masugnen som syns på bilderna här är från 1882 och är av Skotsk typ, med fristående pipa som står på järnbockar, istället för murar. Det var en helt ny industrimasugn för tiden. Den fristående pipan är 15 meter hög och rymmer 28 kubikmeter. Utrymmet i botten av ugnen med dess öppningar, som vi ser en av på bilden ovan till hörger, kallas stället. Här samlades järnet och restprodukten slagg i flytande form. Öppningarna i utslagsbröstet var igensatta med en lerplugg, som slogs bort när utslaget skulle ske. Några gånger per dag tappades stället. Först slaggen därefter järnet ur separata öppningar. Temperaturen var 1 500 grader. Det flytande vitglödgade järnet tappades via en svängarm ner i en galtsäng, se illustrationen till höger. Där fick järnet stelna till tackjärn eller galtar.

Slaggen fyllde viktiga uppgifter under smältförloppet för att utbytet av järn skulle bli maximalt och kvaliten hög. När smältproceduren var klar släpptes slaggen ut. Den kunde tas om hand på olika sätt. Ett sätt var att låta den rinna ner i en grop på marken för att svalna och stelna. Därefter slogs den sönder och bitarna, slaggflisen, kördes ut på slaggvarpen. Ett annat sätt var att låta slaggen rinna ner i speciella formar för att gjutas till så kallat slaggtegel.

Slaggtegel blev ett välanvänt byggnadsmaterial inte bara för hyttor. I Falun finns flera byggnader uppförda med slaggtegel och här kan vi också se hur slaggtegel kombinerats med vanligt tegel i byggnaderna. Bergslagens otaliga slagghögar, slaggvarpar, är kanske annars det vanligaste minnet av vår järnhantering.

För att elda masugnen användes träkol. Träkol fick man från traktens skogar, där veden höggs och kolades i kolmilor. Kolen firades fram till masugnskransen via en linbana. Träkolen i ugnsfyllningen brändes upp i blästerluften, fångades upp och med blåsmaskinen blåstes in längst ned i ugnen, varvid smältvärmen alstrades och malmen fick smälttemperatur. Kolförbrukningen var enorm. Året 1906 gick det åt över 20 000 kubikmeter. För att få fram den volymen krävdes det cirka 200 kolmilor. Skogen skövlades och varje träd togs tillvara. Ändå var detta en effektiv masugnen som genom tekniska lösningar hade en relativt låg kolförbrukningen. Blästerluften till exempel förvärmdes genom masungnsgasen till 250 grader före inblåsning. Återanvändningen av masugnsgasen gjorde både rostugnen och masugnen effektivare.

Fortfarande lever människor i denna för länge sedan nedlagda hyttmiljö. Med andra förutsättningar, men samtidigt med viss anknytning. Förmodligen ville även de gamla bergsmännen ha ett ägg på frukostbordet...

Stay tuned and keep that crazy feeling!

Huvudsaklig källa: Ekomuseum Bergslagen