Trotjänarna i scenediket, gamla och nya vänner i champagnebaren och en hel del kända ansikten bland besökarna skapade trygghet och goda förutsättningar för mig. Vilken boost det blev att återvända till Östermalms IP och känna kärleken vibrera i luften. Samtalen, kramarna och kindpussarna ingjöt hopp och för en stund kändes allt så enkelt och självklart. Hur svårt ska det va att acceptera och inkludera?
I glädjen och euforin smög sig verkligheten ibland in och gjorde åtminstone mig påmind om att det finns krafter som vill skapa oro och rasera det som byggts upp med svett och tårar. Inskräkningar i rörelsefriheten, nya regler och begränsningar kan vara motiverade, men har tyvärr alltid en negativ inverkan. Det brukar heta att vi inte ska skrämmas till tystnad, inte låta oss påverkas av hot och våld, utan starka stå upp för det vi tror på och våga visa färg, men det är ibland lättare sagt en gjort. Motståndarna, nej-sägarna och de dårar som genomför våldshandlingar får alltid stort utrymme i media och det går inte att bara rycka på axlarna och oberörd gå vidare, i synnerhet när samhället vidtar ganska drastiska åtgärder och långsamt vrider klockan tillbaka.
Efter skjutningarna i Oslo ställdes i princip alla prideparader i landet in och människors behov av att få fira frihet och demonstrera mot våld och hot begränsades. Även på Östermalms IP hade vissa begränsningar smugit sig in, om än med små detaljer som kanske inte märktes av besökarna, men som fick oss ackrediterade fotografer att reagera. Det hade smugits sig in någon form av klassificering som lite oklart förklarades för oss och som skulle begränsa tillgången till scendiket. Även fotograferandet i VIP-tältet hade organiserats på ett sätt som jag inte kände igen från tidigare arrangemang. Det skulle dock visa sig redan under invigningskvällen att denna nervositet och snack om organisation för att trygga säkerheten inte skulle påverka mig det minsta och jag tror inte att någon annan av mängden journalister, som var i parken för att dokumentera, heller påverkades eller begränsades.
Champagnen flödade och köerna till öltälten var konstanta. Trots detta inga allvarliga incidenter eller bråk. Det är fascinerande och kanske därför som jag föredrar bögklubbar och regnbågsevent framför andra evenemang. Plattvändaren, festfixaren och vännen Leo.B fick frågan i podden Bögministeriet om hon i egenskap av hetero aldrig tröttar på bögarna. Svaret var övertygande; -Nej, aldrig, och visst är det lättare att tröttna på den traditionella mansrollen, med krig, våld och klassiskt binärt tänkande.
