© Bilderna är tagna på en rundresa i Turkiet 2008 av Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET

De rödmarkerade vägarna och platserna markerade med fet svart text beskriver våra utflykter. Vi hade hela tiden Side som utgångspunkt och basläger. Alla utflykter var dagsutflykter med en hemresa förlagd till dygnets mörka timmar. Det var utmärkt att köra på natten. Det var svalt, barnen sov och det var färre bilar på vägarna. Ofta kunde vi tillryggalägga resan hem på halva tiden. Det gällde dock att se till att bilen hade tillräckligt med bränsle, för nattöppna bensinstationer var det ont om. Dagsutflykterna varierade från 100 mil till bara några mil t/r.

Beysehir
Burdur där gammalt och nytt möts (256 803 invånare år 2000)

Turkiet är ett stort land, både till folkmängd och yta. Ca 75 miljoner innevånare på en yta av 783 562 kvadratkilometer. Tål att jämföras med de största länderna i Europa förutom Ryssland; Frankrike 547 030 kvadratkilometer, Spanien 504 782 kvadratkilometer och Sverige 449 964 kvadratkilometer.

Skillnaderna i detta stora land är också stora. Från de ekonomiskt blomstrande turistregionerna längs den västra medelhavskusten till inlandets högländer är skillnaden stor, när det gäller det mesta. Vad vi med denna lilla tur hann med är bara en liten liten del av vad Turkiet har att erbjuda, men förhoppningsvis kan detta ändå vara ett smakprov på vad som finns bortom resorternas inhängnaden.

Manavgat
Konya
Burdur
Beysehir

Turkiet klassificeras som ett nyligen industrialiserat land av ekonomer och statsvetare över hela världen, och är medlem av G20, som sammanför de 20 största ekonomierna i världen. Turkiets ekonomi är inte längre dominerad av traditionella jordbruksaktiviteter i landsbygdsområdena, utan mer av ett dynamiskt industriellt komplex i de större städerna, tillsammans med en utvecklad tjänstesektor. Jordbrukssektorn står för 11,9% av BNP, medan industrisektorn och tjänstesektorn står för 23,7% respektive 64.5%, enligt en rapport från Världsbanken 2006-08-13. Turistsektorn har upplevt snabb tillväxt under de senaste tjugo åren, och utgör en allt viktigare del av ekonomin. År 2005 kom 24 124 501 turister till landet, vilka bidrog med 18,2 miljarder amerikanska dollar till Turkiets inkomster, från en rapport avAnadolu Agency (AA) 2006-01-27.

Rastställe längs väg D400 mot Anamur

När man färdas med bil genom landet förstår man storleken och att något som ser ut som en dagsetapp på kartan i själva verket kan betyda minst två dagar med övernattning. Vägarna slingrar sig över bergspass och de är inte alltid så breda och fina som vid turistorterna. Det kan vara långt mellan tätorterna, men längs vägarna finns många rastplatser, så du behöver aldrig lida brist på mat och vatten. Tillgången på bensinmackar är däremot något begränsad utanför städerna, så det gäller att planera resan.

Den slingriga D400 mot Anamur
Beysehir
Väg D330 mot Konya
Beysehir

De flesta (ca 94%) av Turkiets befolkning är muslimer, men det finns också en stark tradition av sekularism i Turkiet. Någon officiell religion finns inte, men staten har ansvarar för befintliga religösa samfund och underhåll av religiösa byggnader. Konstitutionen erkänner religionsfrihet för individer. Religiösa samfund kan inte bli involverade i den politiska processen, genom att till exempel bilda ett religiöst parti eller grunda trosbaserade skolor. Inget parti får hävda att de företräder en form av religiös tro, men trots detta uttrycks vanligen religiösa känslor genom konservativa partier.*

Turkiet har ett särskilt förbud i lag mot bärande av huvudduk och religionspolitiska symboliska klädesplagg i statliga byggnader, skolor och universitet.**

*Från Turkish Directorate General of Press and Information 2001-10-17 **Hämtat från ”The Islamic veil across Europe”. BBC 2006-11-17.

Föräldrar och barn kopplar av i Stadsparken, Konya
Konyas omgivande bergsmassiv mot norr

Konya, en av landets större städer med en befolkning på ca 1 300 000 invånare är en märklig plats att besöka. Mitt på den Anatoliska höglänta centralplatån, omgiven av de mäktiga bergskedjorna Pontiska bergen i norr och Taurusbergen i söder, ligger denna historiska stad, som var huvudstad i det seldjukiska riket från 1097 till 1243, men som varit bebodd och viktig sedan Hettitisk tid ca 2 500 år fKr.

Det var här i Konya som Mevlâna slog sig ner och tros ha avlidit 1273. Under sitt liv skapade han förutsättningarna för Melevisekten. Han ansåg att musik och dans erbjöd en metod för att nå extas präglat av universell kärlek. Det kunde frigöra människan från det dagliga livets oro och plåga. Hans förnämsta verk är Mesnevi, sex volymer som omfattar 25 000 dikter. Det heter att än idag vilar ett lugn över staden, som vid en första anblick ger ett ganska modernt, stressigt och normalt västerländskt intryck. Första människan du stöter på bekräftar ryktet om lugnet. Helt klart är detta inte en vanlig miljonstad, så som vi är vana att se dem i Europa. Trots ett modernt yttre är människorna här lite som förr och flera hälsar nyfiket på gatan. Alla verkar vara arvingar till Mevlâna. Några tuffingar i skinnkläder på ett fik tränar sin engelska på oss och undrar vad vi tycker om staden. När vi skiljs åt önskar de oss en trevlig resa och hoppas att vi snart återvänder. Jag har aldrig upplevt något liknande.

Det pardoxala är att Konya beskrivs som ett starkt religiöst fäste och att man som västerlänning måste tänka på hur man uppträder. Vi blev till och med varnade innan vi reste dit. Vi hade packat ner lämpliga huvudbonader och klätt oss på ett sätt som inte skulle väcka anstöt. Efter en timme i staden insåg vi att vi faktiskt kunde gå omkring precis som vanligt och precis som alla andra.

Konya - Den märkligt lugna storstaden och Turkiets andliga centrum

Lite av charmen med att resa till främmande länder tycker jag är att få uppleva någonting som sticker ut. Någonting som inte känns igen och skapar en smula osäkerhet, och som i sin tur gör att det hela blir lite spännande, ett äventyr. Det kan vara allt ifrån att pröva en anorlunda maträtt till att pröva några fraser på det inhemska språket, eller som vi gjorde, åkte ut på en utflykt för att uppleva det vardagliga och inhemska. Alla gillar inte att sätta sig i en situation där kontrollen inte är fullständig och vill hellre offra äventyret mot säkerheten på en resort som har hela trygghetspaketet.

Antalya
Alanya
Alanya
Antalya

Antalya är en miljonstad som inte bara lever på turism. Här finns en betydande näring genom malmbrytning. Det är främst krom, mangan och kol som utvinns. Antalya har en lång historia. Staden grundades av kung Attalos II av Pergamon ca 150 f.Kr. under namnet Attalia. År 133 f.Kr. blev staden romersk och förblev så till 1100-talet då den erövrades av Seldjukerna. Runt år 1420 blev den Osmansk. Den räfflade minareten i rött tegel, Yivli Minare, byggdes på 1200-talet av Seldjukerna och har blivit en symbol för staden. En gång var minareten klädd med turkosa kakelplattor liknande dem som på den gamla minareten i Konya.

Antalya
Konya

Antalya bjuder idag på det mesta och här finns allt som man kan begära av en miljonstad. Den internationella flygplatsen tar emot gäster från världens alla hörn och genom sitt centrala läge längs den populära västra medelhavskusten blir Antalya ofta turisternas första anhalt på sin Turkietsemester. Ca 40% av alla turister som kommer till Turkiet med flyg landar i Antalya och 2011 tog man emot över 20 miljoner internationella passagerare*.

*Antalya International Airport Passenger Traffic Statistics may 2012

Manavgat - Staden vid floden med det vackra vattenfallet

Trycket på den här delen av landet blir enormt och människor lockas hit för att ta del av den ekonomiska kaka som turismen innebär. Konkurrensen är stenhård och det gäller att med alla tänkbara medel pocka på turisternas uppmärksamhet. Kom och köp, kom och köp!

Matställe längs D400
Alanya
Antalya

Det är som det heter köparens marknad. Köparen bestämmer priset och eftersom alla köpare är turister och betalt dyra pengar för sin solsemester är priset anpassat efter en köpare som har råd med ett högt pris. Allt är dyrt, men vi tycker att det är billigt, för det är billigare än hemma. Priser på kläder och assesoarer kan vara över 50% dyrare i turistorterna än i inlandets städer. Skillnaden kan vara ännu större när det gäller priset på ett restaurangbesök.

Manavgat
Anamur
Anamur

Prutandet på priset är en del i den strategi säljaren använder för få ut så mycket som möjligt av varje enskild köpare. En bra säljare ser till att utgångspriset är anpassat till köparens plånbok. En del kan säkert finna ett nöje i denna process, själv tycker jag bara att det är jobbigt och föredrar inlandets butiker och basarer med fasta priser. Där har fokus förflyttats från priset till själva varan, dess kvalitet och funktion. Det gör också att köpsituationen blir mer avspänd och trivsam. Kanske lite tråkigt för dem som uppfattat prutandet som en del av vad som ingår i en solsemester och som känner en stolthet över att kunna pruta ner priset från 200 kr till 100 kr på en t-shirt som kostar 50 kr i en butik utanför turiststråken.

Anamur
Utanför Burdur på väg D330 mot Pamukkale
Salda Gölü

Det som är roligt med att färdas på egen hand i ett främmande land är möjligheten att stanna till om något spännande dyker upp längs vägen.

Salda Gölü dök upp på vår väg till Pamukkale och trots att vi visste att vi hade en lång väg framför oss, gick det inte att bara köra vidare, utan vi var tvungna att stanna till och undersöka detta fenomen. Det fanns en liten inhängnad campingplats med en liten bar, som erbjöd skugga i en pinjelund. Vi ville inte tränga oss på, utan parkerade bilen lite utanför inhängnaden och begav oss ner mot sjön. Underlaget bestod ömsom av ett fint grus som såg ut som hårda popcorn och ömsom av lera. Rätt som det var sjönk min fru Ingela igenom och stod med lera upp till knäna.

- Kvicksand skrek jag och minns några Hollywoodproduktioner med tragiskt slut. Jag blev stel av skräck, men fattade att nu var goda råd dyra. Först sätta barnen i säkerhet och sedan rädda Ingela. Nu var det ingen kvicksand, men det var ändå lite bökigt att få upp Ingela och samtidigt rädda kängorna. Efteråt kände vi oss otroligt dumma. Det var ett icke rationellt sätt att söka äventyret på. Vi gick tillbaka till bilen och åkte in på campingplatsen, där vi spenderade några trygga timmar med sol och bad. Vattnet i sjön är alkaliskt med ett Ph på över +9 och det skapar en märklig känsla när du doppar dig.

Den facinerande sjön Salda Gölü

Den lilla vita ön i sjön är stromatoliter, levande organismer bestående av cyanobakterier (blågröna alger)*. Formationerna bildas successivt genom att sedimentärt material binds till den slemhinna som de trådformade cyanobakterierna bildar. Cyanobakterier lever av fotosyntes och lägger sig därför ovanpå sedimentlagret för att nå ljuset varpå ett nytt lager bildas. Om processen får fortgå under lång tid kan bakteriernas behov av solljus göra att skikt successivt bygger upp pelarliknande formationer. Det är rester från sedimentlagren som bildar de kritvita sandstränderna och färgen kommer från magnesiten (Magnesiumkarbonat) som finns i rikliga mängder i berggrunden.

* Braithwaite, C. and Veysel Zedef, Living hydromagnesite stromatolites from Turkey, Sedimentary Geology, Volume 106, Issues 3-4, November 1996, Page 309.

Pamukkale - Bomullsslottet

Nej, det är inte is, snö eller ens bomull som får Pamukkales bergsidor att gnistra bländvitt i den starka solen. Det är travertin, en kalksten som bildas av det kalciumkarbonatrika vatten som oupphörligt strömmar upp ur områdets varma källor. I tusentals år har det 35-gradiga vattnet strömmat ut över bergssluttningarna och avsatt mineral som med tiden blivit till hällar, terrasser, bassänger och kaskader. Visst finns det liknande travertinbildningar på andra håll i världen, bland annat i Yellowstones nationalpark i USA. Men ingenstans är kalkstenen så ren och fri från inblandning av andra mineral som i Pamukkale. Därav dess iögonfallande vithet, så beskriver Johan A Lundberg Pamukkale på webbtidningen Roads.

Det finns många märkliga naturfenomen i Turkiet, men genom sitt relativt centrala läge är nog Pamukkale landets mest besökta turistattraktion. När vi väl kom fram lämnade de sista turistbussarna platsen och vi kunde ganska ostört vandra runt på bergssluttningen. Det kände som att gå omkring på något som ramlat ner från en annan planet. Helt overkligt, och så sa man förmodligen redan för drygt tvåtusen år sedan när man besökte denna magiska plats.

Hierapolis, en forntida stad, byggdes på toppen av berget på 200-talet fKr av hellenistiska Pergamon . Kort därefter blev staden romersk. Under antiken var Hierapolis känd för sina varma källor och var en populär kurort. Människor har besökt och badat i dessa varma källor i över tvåtusen år, men efter att man på 50- och 60-talet byggt hotell på ruinerna av den antika staden och anlagt en väg uppför berget nerifrån dalen, blev trycket på Bomullsslottet för stort. På några tiotals år höll hela detta fantastiska naturfenomen på att gå om intet och hade förmodligen gjort så, om inte röster höjts för att bevara och återställa platsen för kommande generationer. 1988 blev Pamukkale ett världsarv och hotellen revs. Ruinerna återställdes så gott det gick och vägen togs bort och ersattes av konstgjorda bassänger. För den som vill kurbada utan att förstöra det känsliga underlaget i de naturliga bassängerna finns nu pooler på toppen av berget. Det är idag inte ens tillåtet att gå med skor i de känsliga bassängerna och vakter ser till att du inte klättrar på de vita sluttningarna. Före 1988 körde motorcyklar uppför berget och det var vanligt att turisterna knackade loss bitar av den vita Travertinen, för att ta med som souvenirer.

Travertin är en sedimentär bergart bildat av avlagringar från de varma källornas kalkhaltiga vatten. Området innehåller 17 varma källor där temperaturen varierar från +35 ° C och ända upp till +100 ° C. När det starkt kalkhaltiga vattnet från källorna når ytan och kommer i kontakt med luften frigörs fri Kolsyra och Kalciumkarbonat fälls ut som en geléartad avlagring. Om den får vara ifred från trampande turisthorder, hårdnar den till ett nytt lager med Travertine. Detta naturliga byggnadsverk har här pågått i miljontals år och lager på lager byggs fortfarande på. Oftast finns järn i vattnet som färgar Travertinen gul eller gulbrun, men inte här i Pamukkale där Travertinen är vit som snö och endast, som på bilderna nedan, tillfälligt rosafärgad av solnedgången.

Strax utanför Anmaur på väg D400 österut ligger den gamla korsriddarborgen Mamure Kalesi. Borgen byggdes på grunderna av en romersk försvarsanläggning från 400-talet. Det Bysantiska riket och korsriddarna finansierade bygget vars syfte var att skydda rikets östliga gräns och samtidigt ge skydd och möjlighet till proviantering för de skepp som seglade till och från det heliga landet. Den är kanske den största och bäst bevarade borgen i hela Turkiet med sina 36 torn.

Korstågen handlade inte bara om krig och erövringar i religionens namn. Korstågen innebar också, för Europas del, ett berikande handels- och kulturutbyte. Ökningen av handeln mellan länderna kring östra Medelhavet och Västeuropa ledde till ett ekonomiskt uppsving i stora delar av Europa. Mest gynnade blev hamnstäderna i Norditalien som fungerade som utgångspunkt för korsfarare, handelsmän och pilgrimer som begav sig till det Heliga landet. I samband med korstågen fick européerna också kännedom om gamla filosofiska verk från antiken, österländsk litteratur, vetenskap och teknik vilket kom att påverka det västerländska samhället. De nya idéerna och kulturella influenserna som kom till Europa i samband med korstågen skulle senare ligga till grund för den kulturella storhetstid som kallas renässansen.

Text: Robert de Vries på so-rummet.se Faktagranskad av: Lin Annerbäck, antikvarie på Stockholms Medeltidsmuseum.

Man skulle kunna säga att korstågen även lade grunden till dagens turistindustri. Transporter, guider och souvenirer blev tidigt en väsentlig näring när pilgrimmer strömmade till det befriade heliga landet.

I borgens skyddande vattengrav fanns inga vaktande sjömonster, men väl en hel koloni med beskedliga sköldpaddor.

På en liten utflykt i Taurusbergen strax nordväst om Side hittade vi en övergiven Karavanseraj i skogen. En karavanseraj var på medeltiden ett värdshus och ett härbärge för karavaner av köpmän. Karavanserajerna var viktiga centra för utbyte av varor och information längs handelsvägarna i Asien, Afrika och Sydöstra Europa, speciellt längs Sidenvägen. Ordet seraj är av persisk härkomst och betyder beboelig eller palats. Den här byggnaden var kvadratisk med en stor port som fungerade som entré och en öppen plats i mitten, något som var typiskt för dessa medeltida värdshusborgar. Runt den öppna platsen fanns nischer, stallar och salar som tjänat som rum för djur och resande. Här försågs djuren med vatten och foder, och resenärerna med mat och tvättmöjligheter. I de flesta fanns också butiker där resenärer kunde köpa proviant för nästa etapp, och till och med sälja medhavda handelsvaror. Det var märkligt att hitta en karavanseraj här mitt i skogen, men faktum är att en handelsväg faktiskt gick här på medeltiden trots att det mesta skeppades på Medelhavet eller Svarta Havet. Läs mer om karavanserajer på UNESCOS hemsida.

Det finns ett par alternativ när temperaturen börjar närma sig +40° C och behovet av svalka känns akut. Ett sätt är stänga in sig på hotellrummet och låta luftkonditioneringen kyla ner dig. Ett alternativ som känns lagomt upphetsande. Ett annat sätt är att åka upp i bergen, där luften och temperaturen inte alls är lika pressande. Det kan skilja 10° C och mer, samtidigt som Taurusbergen bjuder på en minnesvärd naturupplevelse. Det finns flera nationalparker att välja bland om du befinner dig i regionen kring Antalya och alla med fina vandringsleder. Vi valde Köprülü Canyon (på kartan kallad Korpigliou Nationalpark). Det är en lättillgänglig park om du har hyrbil. Vi stannade till vid ett par ställen efter floden och vandrade i den natusköna omgivningen. Vid ett ställe kunde vi utan större problem ta oss ner till flodfåran och svalka fötterna i det svala vattnet.

Uppströms fanns ett litet camp där man kunde hyra kajaker eller delta i forsränning med gummiflotte.

Vi nöjde oss med att njuta av landsskapet och andas den friska bergsluften. Några dagar senare stod hela berget i brand. En våldsam skogsbrand härjade och vid avfarterna i dalen hindrade miltär bilar från att åka upp på berget. Bilden ovan till höger visar lite av vad branden orsakade och hur den hotade byar ända ner i dalen. I bergen var man tvungen att evakuera flera byar.

Strax utanför Beysehir ligger en av Turkiets mest sevärda moskéer, Esrefoglumoskén från 1297. Moskén är ett arkitektoniskt mästerverk med sina 48 träkolonner och en fantastiskt vacker mirab i turkost kakel. Moskéns Imam fungerade både som guide för oss och en handfull andra västerländska turister och som andlig ledare för den muslimska församling som samlats för eftermiddagsbön. Vi västerlänningar inbjöds att delta i gudstjänsten och blev hänvisade några sittplatser längst bak i lokalen. Där satt vi tillsammans med Imamen, som berättade meningen med de olika böneutropen och vad de betydde. Vi upplevde det som ett stort privilegium och jag lovade att inte fotografera under cermonin, ett löfte som jag höll.

Side koloniserades redan på 600-talet fKr och många monument och rester finns fortfarande kvar från dess antika period. Vi bodde lite utanför staden på ett litet lägenhetshotell, väl skyddat från stadens larm och ståhej.

Vid gryning och solnedgång var utsikten från hotellet helt magisk.

Du behöver inte var speciellt intresserad av kultur och gammal konst för att njuta av ett besök på Antalyas prisbelönta arkeologiska museum.
Vill du se mer från museet gå till bildspel och klicka på ARKEOLOGISKA MUSÈET I ANTALYA

Aspendos

Staden var under antiken grekisk. Låg i Pamfylien på en isolerad kulle på östra sidan av floden Eurymedon, fyra kilometer norr om staden Serik. Staden grundades omkring 500 f.Kr. Är kanske mest känd för sin välbevarade teater från omkring 200 e.Kr. Teatern rymmer 15 000 platser och har en enastående akustik och används fortfarande för musik- och teaterarrangemang. Intill teatern finns en av Mindre Asiens största akvedukter, i området finns omkring femton kilometer akvedukter bevarade, och ruinerna efter en basilika, ett nymfeum och en agora.

Teatern ligger lite avskiljt från den forna stadens ruiner och är ett lättillgängligt mål för turister. Ruinerna av den tidigare så blomstrande staden Aspendos är överväxta av buskar och träd och det är svårt för en besökare att bilda sig en uppfattning om stadens omfattning och skönhet. Det enda som klart framgår är dess natursköna placering högt uppe på en kulle med Taurusbergen som vacker inramning.

Värmen var tryckande när vi i det högväxta buskaget kryssade oss fram för att försöka bilda oss en uppfattning om den tidigare så blomstrande staden. Buskagen bjöd inte enbart på sin egen förmåga att hindra vår upptäcksfärd. Kolonier av insekter huserade i buskagen och för varje gren vi böjde kom en nyfiken svärm av insekter som lockades till våra svettiga kroppar. Vi svor och undrade varför platsen inte gjorts mer publikvänlig. Självklart är det en fråga om pengar. I Aspendos har pengarna lagts på den fantastiska teatern och själva staden har aldrig blivit ordentligt utgrävd och utforskad. Något som ivriga besökare bittert får uppleva.

I Perge däremot har stora belopp satsats på en omfattande utgrävning. Många av Perges skatter finns idag bevarade på Antalyas arkeologiska museum. Här har naturens påverkan begränsats och du får en bra överblick av staden. Du inser hur den här staden en gång lockat besökare från både när och fjärran, samtidigt som dess väldiga försvarsmur avskräckt anfallare av staden.

Hela regionen kryllar av antika minnesmärken, framförallt från den romerska eran och trots att många är illa åtgångna av tidens tand och naturens påverkan är det ändå en smaskig godispåse för alla som har det minsta intresse för antik kultur och historia.

Hela tiden hade vi vår lilla basecamp utanför Side. Där kunde vi laga vår egen mat i vår lägenhet med varor från den lokala handlaren, eller om vi inte orkade, gå ner till restaurangen och njuta en lunch eller middag. Alla var otroligt engagerade i allt vi företog oss. Servitören kom från en by utanför Side och facinerades över våra utflykter och ville gärna att vi berättade och delade med oss av våra upplevelser. Han hade nämligen själv aldrig varit utanför regionen.

Några bilder från staden Anamur får avsluta denna lilla betraktelse tillsammans med en liten personlig devis som jag tror gäller för de flesta länder, inklusive vårt eget.

Turkiet är väl värt ett besök, men det bestående värdet hittar du vid sidan av turiststråken, där du minst anar det.

Stay tuned for more at UNIKABOXEN.NET and keep that crazy feeling