© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016
Lars Linder skriver i sin recension i DN 2016-12-02; Mina förväntningar var därför till en början nedskruvade, särskilt som de Hollywoodliknande affischerna kan väcka onda aningar om en tillrättalagd show som vill slå mynt av mumieexotism och Indiana Jones-romantik.
Hade en liknande känsla när jag, tillsammans med hela familjen, närmade oss Magasin 9 och denna Tyskproducerade vandringsutställning med kopior av originalföremålen. I åtta år har man fraktat dessa över tusen föremål runt om i världen och visat utställningen hittills för omkring sex miljoner människor.
Efter uthämtning av ljudguider slussades vi in i en liten salong för filmvisning. Filmen beskrev den unge Howard Carters högborgerliga uppväxt i Londons Kensington och hur han redan som tonåring kom i kontakt med dåtidens Egyptologer tack vare sina konstnärliga färdigheter med penna och senare kamera. Han var blott 16 år gammal 1890, när han gjorde sin första resa och deltog i William Flinders Petries utgrävningar i Egypten. 1922, 32 år senare blev han odödlig när han efter år av idogt sökande med hjälp av resurser från mecenaten Lord Carnarvon, tillslut hittade Tutankhamons grav. Efter att ha knackat hål på den murade förseglingen in till förrummet utropade han de så välciterade orden;
Jag ser underbara ting...Carnarvon: Can you see anything? Carter: Yes, wonderful things!
Mitt första möte med Tutankhamon eller Tutankhamun, som det skrivs på engelska, var i Hamburg 1981. Jag hade turen att vara i staden när den gigantiska världsturnén The Treasures of Tutankhamun 1972–1981, med några av de värdfullaste föremålen från graven, avslutades på Museum für Kunst und Gewerbe, 15 maj – 19 juli 1981. Något som jag aldrig kommer att glömma är mötet med begravningsmasken i rent guld och med en magisk lyskraft som är svår att sätt ord på. Ett magiskt möte som jag förstod inte skulle gå att återskapa med en replika, men utställningen i Frihamnen gav någonting annat.
Framförallt tror jag att den bjöd barn och lite ovana museibesökare på en magisk och intresseväckande resa till Faraonernas förlovade rike på ett pedagogiskt och strukturerat sätt. Jag uppskattade verkligen de visualiserade gravkamrarna, som var uppbyggda efter de fotografier, som togs då graven först öppnades. Det hela skapade hos mig en längtan. En längtan efter mer, trots att allt var otroligt tillrättalagt och inga frågor lämnades till synes obesvarade. Väl hemma tillsammans med hittills publicerat material förstod jag att utställningen bara var en teaser till någonting ännu större och ännu mer facinerande.
Bilden till höger är en detalj från en av gravkistorna och är tecknet, hieroglyferna för Tutankhamon, så som det skrevs vid hans död 1 323 f.Kr. Efter hans död gjorde de efterkommande faraonerna allt för att radera minnet efter honom. På monument och statyer höggs namnet bort i de fall då inte hela konstverket demolerades. Kobinationer där kungen avbildas tillsammans med någon av gudarna har hittats där Tutankhamons huvud och händer huggits bort. Allt för att sudda bort denna för efterkommande Faraoner pinsamma parentes i Egytisk historia. Men hur kunde denna unga Farao under sina blott dryga tio år på tronen bli så föraktad och hatad? Anledningen torde vara hans far Ahkenaton, som förädrade hela strukturen i rikets religionsutövande och skapade ett monoteistiskt synsätt med blott en Gud, Aton. Allt som förknippades med denna reform ville man glömma. Paradoxalt nog hjälpte inte detta utan framtiden hade tänkt sig ett annat öde för denna kung, som dog blott 19 år gammal. Tillsammans med sin styvmor Nefertiti och fadern Ahkenaton, blev denna forntida härskarfamilj för oss den mest igenkända och mytomspunna i Egyptisk forntid. Något som Carters upptäckt starkt bidrog till. Bilden av den tidlöstvackra drottningen Nefertiti nedan är hämtad från history.com och tillskrivs Michael Sohn,
AFP, Getty Images.
Tidsperioden de levde under var fylld av politisk dramatik och religiösa omvälvningar, berättar Carolin Johansson, intendent för de Egyptiska samlingarna på Medelhavsmuseet. På Världskulturmuseernas blogg Historier från samlingarna skriver hon vidare;
Akhenaton, som drev igenom många sådana reformer (religiösa), omnämns ibland som den första individualisten i historien. Mest känd är han för att ha lyft fram solguden Aton framför alla andra gudar och för att ha anlagt en helt ny huvudstad på en plats som idag kallas Amarna. Hans huvudgemål Nefertiti beskrivs som den tidlöst vackra drottningen med ett politiskt inflytande utöver det vanliga. Pojkkungen Tutankhamon, som övertog tronen några år efter Akhenatons död, bara 8 år gammal, är förstås mest känd...
Med sin intakta grav och alla de bevarade skatterna har vi tack vare Carters envishet fått levande berättelser från en era som ligger svindlande långt bak i tiden, men som också skapar frågor.
Carolin Johansson; Trots dessa figurers moderna kändisskap, eller kanske tack vare, omgärdas berättelsen om dem inte bara av fascination utan även av många obesvarade frågor kring de politiska händelserna och de personliga relationerna dem sinsemellan. Varför dog Tutankhamon så ung och till synes plötsligt, och vad hände egentligen med Akhenatons och Nefertitis kroppar efter deras död? Var Tutankhamon deras gemensamma son? och vilken roll hade egentligen den till synes ovanligt mäktiga drottningen?
Genom ny teknik har KV 62, som Tutankhamons grav beskrivs i arkeologiska kretsar, åter kommit i rampljuset. Den Brittiske arkeologen Nicholas Reeves sa på en presskonferens i november 2015 efter omfattande undersökningar med bland annat markradar; Det ser ut som att Tutankhamuns grav... fortsätter bakom den dekorerade gravkammaren. Jag tror att det är Nefertitis och alla rön pekar i den riktningen. Dessa nya rön skapade en hätsk debatt bland arkeologer världen över, som kan sammanfattas med de ord som National Geografics utsände Peter Hessler skrev efter sitt medverkande på den andra Tutankhamon-konferensen i Cairo den 8 maj 2016; Still, all the brave talk of science couldn’t quite hide the range of eternal human qualities that were on display in the lecture halls: curiosity and stubbornness, pride and ambition, companionship and distrust.
En sak som i alla fall är säker är att sista ordet ännu inte är sagt och gåtan kring den berömda härskarfamiljen i det forna Egypten lever vidare och några av svaren kanske finns bakom väggen i Tutankhamons gravkammare. Ett sätt att hålla sig uppdaterad i utvecklingen är att ta del av Historier från samlingarna utgiven av Världskulturmuseerna, där Medelhavsmuseet i Stockholm ingår och där Carolin Johansson ansvarar för de Egyptiska samlingarna.
Skisser av R F Morgan hämtade från Wikipedia ger en översiktsbild av de olika kamrarna.
Nedan bilder från utställningens uppbyggda miljöer med de välgjorda kopiorna, som illustrerar gravens utrymmen 1-3.
Det unika med fyndet var att graven var tämligen intakt trots att den minst två gånger genom historien tros ha varit utsatt för plundringsförsök. Förrövarna hade lyckats ta sig hela vägen genom förrummet och igenom den dörr eller mur som skiljde förrummet från gravkammaren. Där hade sannolikt förövarna blivit avbrutna och upptäckta av väktare, som senare såg till att återförsegla graven. Att återställa graven och ställa tillbaka föremålen på sina platser prioriterades inte, vilket förklarar varför den var i så stor oordning (se bild 1 nedan), när Carter och hans mannar bröt sig igenom dörren in till förrummet den 29 november 1922, nästan en månad efter att det första trappsteget ner till graven grävts fram. Händelsen beskrivs i boken Tutankhamon - En faraos liv, död och återuppståndelse av Christiane Desroches-Noblecourt och översatt till Svenska 1963 av Kerstin Johansson;
De trodde de hade träffat på ett förråd av kultföremål för kungliga begravningar, ett så gott som orört förråd, i vilken det dock rådde en fruktansvärd oordning. Ingenting var på sin plats, allt hade slängts i en hög. Vad som mest slog åskådarna vid denna sällsamma syn var blandningen av föremål som verkade tillhöra vardagslivet och rituella inventarier - som burkar med mat för den döde, t.ex. bitar av oxkött, mumifierade ankor, blombuketter, en förgylld tron med inläggningar av färgmassa, stora sängar i form av fantastiska djur, isärtagna och guldbeslagna vagnar, en sorts docka utan armar föreställande en yngling iförd kunglig huvudbonad, alabastervaser i nya former.
Trots oredan var lyckan fullständig. Uppbrutna schatull, tömda vaser och trasigt lergods tillsammans med multnade växtdelar från de kringspridda buketterna täckte golvet i denna 3,6 meter och 8 meter långa kammare. Carter antecknade i sin journal att rummet innehöll 171 olika föremål och möbler. Bland dessa flera kistor, som i sin tur var fyllda med föremål. Dessutom kunde arkeologerna ganska snabbt avfärda antagandet att upptäckten skule vara ett generellt begravningsförråd, då de flesta av föremålen var märkta med Tutankhamons namn. Bilden på leopardhuvudet ovan till höger med kungens namn i pannan är ett exempel på detta och hur viktigt det var att föremålen var märkta, så inte Gudarna skulle tvivla på vem som var ägaren. Bilden är en digitaliserad diabild från utställningsturnén; The Treasures of Tutankhamun 1981.
En oro fanns, trots upptäckten av denna fantastiska skatt, att det värdefullaste, själva gravkammaren plundrats, eftersom det bevisligen gjorts intrång i graven vid minst två tillfällen. När arkeologerna avlägsnade den igenmurade öppningen in till gravkammaren den 17 februari 1923 kunde de konstatera att detta gjorts förrut. Man kunde även konstatera efter upptäckten av det väldiga första gravkapellet att ebenholstreglarna inte hölls samman av det vanliga sigillet i soltorkad lera. Lyckan blev därför fullständig och förväntningarna steg när de upptäckte att förseglingarna med sigill i bränd lera på det andra gravkapellet var intakta.
Något som förbryllat forskare, kanske mest på senare tid när euforin och nyhetens behag lagt sig, är storleken på graven. Den är mindre än andra kungagravar från samma tid vilket skulle kunna förklaras med att Tutankhamon dog så ung. Det fanns inte tid att förbereda. En teori är att graven endast är en ombyggd och kompletterad äldre kungagrav. Det är just denna teori som Nicholas Reeves arbetat med, när han letat efter Nefertitis grav i KV 62.
Tutankhamons sarkofag var placerad i fyra på varandra utanpåliggande träkapell. Se skissen till höger som visar de fyra kapellen, sarkofagen och de tre kistorna. Utställningen visade genom en skalenlig ritning i och utanför det första kapellet (1), hur dessa var placerade och hur de nästan fyllde hela gravkammaren. Se bilderna ovan.
Det yttre och första träkapellet mäter 5,08 x 3,28 m och är 2,75 m högt. Kapellen saknar golv, är tillverkade av cederträ och dess symboliska funktion representeras av dess takform. Det första kapellet har ett sluttande dubbelvävt tak som symboliserar en festpaviljong. Andra och tredje kapellet speglar helgedomar i Övre Egypten medan det fjärde kapellet kan kopplas till en helgedom i Nedre Egypten. Alla kapellen är överdragna med ett förgyllt och dekorerat stuckskikt. Motiven är hämtade från de heliga skrifterna Amduatoch Egyptiska dödsboken, två religiösa guideböcker som beskriver de olika gudarna och cermonierna inför resan till dödsriket.
På östra kortändan har samtliga kapell en dubbeldörr försedd med kopparhylsor för de ebenholtsreglar som låser dörrarna. Mellan första och andra kapellet stod en träställning som stomme för en stor linneslöja med förgyllda bronsmargeriter. För att kunna få ut kapellen inför transporten till Egytiska Museet i Cairo var Carter tvungen att demontera dem. Inget lätt arbete som lär ha tagit hela 84 dagar enligt hans anteckningar.
Tutankhamons mumie begravdes i tre kistor, som omslöt varandra likt den innehållsrika Ryska dockan Matrjosjka, som har en mängd mindre dockor i sig. Kistorna är placerade i en sarkofag (a) av målad kvartsit med ett lock i granit, som målats gul. Locket är sprucket i två delar och var så när man fann sarkofagen. Varför är okänt. De tre kistorna i stensarkofagen avbildar gudakungen hållande en stav och ett gissel, korslagda på bröstet. Den yttre kistan (b) i förgyllt trä är 2,24 m lång och originalet står fortfarande kvar nere i gravkammaren, KV62, med Tutankhamons kvarlevor, till glädje för alla turister som inte nöjer sig med Egyptiska museet. Bilden nedan till höger visar en av de välgjorda kopiorna på utställningen. Den andra kistan är 2,04 m lång och rikt dekorerad med guldplattor och färgat glas. Den tredje och innersta kistan, ett rikt dekorerat konstsmide i massivt guld som väger drygt 110 kg. I den låg Kungens mumie med den magiska guldmasken.
|
Därför fick den döde med sig anvisningar hämtade från den så kallade Dödsboken, en guidebok inför resan till dödsriket. Anvisningarna kunde presenteras på olika sätt i graven; målade på väggarna eller som inskriptioner i den gamla tidens pyramider. Under den nya tiden från omkring 1 600 år f.Kr blev det vanligare att texterna och symbolerna placerades på kapell och kistor. Med kunskap om faror, fiender och lösenord kunde den döde komma fram till De två sanningarnas sal, där den stränge domaren Anubis tog emot. Där blev den döde utfrågad och hjärtat vägdes mot Sanningens fjäder. Illustrationen till höger. Den som hade varit en hederlig människa blev insläppt av Osiris i dödsriket. Ovan till höger. Hade den döde däremot varit ohederlig och hjärtat vägde för lätt, så kastades kroppen till monstret Ammit, Slukaren av de döda. De som inte hade varit hederliga fick därmed inte komma in i dödsriket. Illustrationerna är detaljer hämtade från den bok på papyrus som den skriftlärde Hunefers iordningställde under den 18:e dynastin omkring 1 300 f.Kr. Originalet finns på Brittish Museum.
The Treasures of Tutankhamun
Museum für Kunst und Gewerbe, Hamburg 15 maj – 19 juli 1981
Detta var den sista utställningsturnén med originalföremålen innan restriktioner beslutade att de antika föremålen inte fick lämna Egypten. Fotgrafierna är digitaliserade diabilder, där de exteriöra är tagna av Tommy Sörstrand och bilderna av originalföremålen är köpta på plats i museieshopen.
© Ausstellung "Tutanchamun" Photo: Ägyptisches Museum Preussischer Kulturbesitz Berlin.
Kanske lite orättvist att ställa originalen mot kopiorna, men trots att de snart 37 år gamla diabilderna gulnat en smula, visar de ändå upp ett konsthantverk som inte går att överträffa. Kopiorna bleknar och hänförelsen över den ursprungliga begravningsmasken blir total.
Gåtan Tutankhamon är inte löst, men modern teknologi tar oss något närmare
2005 genomfördes en datortomografi av mumien och 2010 kompletterades denna med en omfattande DNA-analys av flera kungliga mumier. Förutom Tutankhamons bland annat den balsamerade kroppen av Amenhotep III, far till Amenhotep IV, som senare på grund av sin religiösa övertygelse bytte namn till Akenaton, för att hedra den enda Guden i hans mening, Aton. Ett genetisk släktskap kunde konstateras mellan Tutankhamon och Amenhotep III, vilket stärker antagandet att Akenaton var Tutankhamons far. Undersökningarna av Tutankhamons mumie visade även att han var resultatet av inavel. Incest ansågs inte onaturligt och begreppet blodskam fanns inte. Sex inom den kungliga familjen ansågs kanske till och med lämpligare än att beblanda sig med folket. Ett folk som såg dessa kungligheter mer som halvgudar än som människor.
Forskare från hela världen och inom olika grenar har engagerats och lämnat teorier om kungens liv och plötsliga död. Att framställa denna celibritet från forntiden som mindre skön och vacker än de odödliga konstverk som hittats och porträtterar honom känns nästan som en hädelse, men faktum är att bilden vi har av honom, kanske är en förskönad och retuscherad mediabild skapad för drygt 3 000 år sedan. Datoranimeringen ovan i mitten följer den traditionen medan andra rekonstruktioner, som den till höger från BBC One, visar en yngling svårt medtagen av sjukdom och med genetiska defekter orsakade av incest.
2010 efter att analyserna av DNA-undersökningarna presenterats skrev Ker Than i National Geografic den 19 februari; Tutankhamun var långtifrån någon strålande solgud under sin regeringstid. En DNA-undersökning visar att han var en sjuklig farao, plågad av malaria och en skelettsjukdom. Den tyder dessutom på att hans hälsa var påverkad av hans inavlade ursprung.
En av huvudmisstankarna innan de omfattande undersökningarna gjordes var att han mördats. År 1968 visade röntgenbilder av kungens skalle att han dött av ett slag mot bakhuvudet. Ett brott på vänster lårben kunde också konstateras. Därför ansåg flera forskare att han antingen mördats eller att skadan uppstått vid ett vådligt fall från kungens stridsvagn. Genom datortomografin som utfördes 2005 kunde forskarlaget med säkerhet konstatera att skadorna i bakhuvudet hade uppstått under balsameringen och teorin om att Kungen mördats avfärdas. Brottet på vänster lårben hade emellertid med all säkerhet uppstått medan kungen ännu levde. Vävnaden kring brottet hade inte börjat läka vilket tyder på att benbrottet skett bara några dagar innan han dog.
Undersökningen visade även att hans vänstra knä var ur led. Teorin om stridsvagnen levde med andra ord kvar, men forskarna som undersökte mumien var skeptiska och fick snart underlag för sin skepsis. När Kungens fötter undersöktes fann man en möjlig förklaring till benskadorna. Datortomografin visade att benen i den vänstra foten var mycket sköra. Enligt forskarna troligen orsakad av en sjukdom som drabbar båtbenet i foten, Köhlers sjukdom. Sjukdomen är ärftlig och var kanske ett resultat av inavel. Personer som lider av Köhlers sjukdom har lätt för att falla, vilket skulle kunna förklara Kungens benbrott. Benbrottet i sig kan inte varit dödsorsaken. Det var först när benmärgen undersöktes 2010 som den mest troliga dödsorsaken upptäcktes. Forskarna hittade nämligen DNA från malariaparasiter, närmare bestämt malaria tropica, en av de mest dödliga varianterna av malaria. De sista timmarna i Tutankhamuns liv kan knappast ha varit angenäma. Ker Than, National Geografic 2010-02-19 beskriver dem så här; Kungen har troligen drabbats av både frossa och hög feber, medan en kombination av malaria, ett försvagat immunförsvar och ett komplicerat benbrott långsamt tömde historiens mest berömde farao på hans sista krafter.
Grafik hämtad från SvD 2010-02-28
2010 var första gången de Egyptiska myndigheterna tillät en DNA-undersökning av kungliga mumier. Undersökningarna skapade en tydligare bild av den mytomspunna Faraon, hans plötsliga död och vilka hans föräldrar var samt omkullkastade många av de tidigare teorierna. Han var ingen kraftfull farao, som for runt i stridsvagnar, sa en av forskarna, Carsten Pusch, genetiker vid Tübingenuniversitet i Tyskland, till Ker Than och National Geografic. Föreställ dig i stället en skröplig, svag pojke med klumpfot och käpp. Pusch tillägger med avseende på den överraskande nyheten att Tutankhamuns föräldrar var syskon; inavel är en nackdel vad gäller biologisk och genetisk hälsa, eftersom det försvagar immunsystemet och ökar risken för missbildningar.
Projektledare för 2010 års DNA-studier var Zahi Hawass, chef för det Egyptiska Riksantikvarieämbetet och kopplad till National Geographic i egenskap av forskare. Han anser att undersökningen, som publicerades efter slutförandet i Journal of the American Medical Association, kommer att bana väg för en ny era inom området. Jag är mycket glad att detta är ett egyptiskt projekt, och väldigt stolt över arbetet vi utförde, sa Hawass till Ker Than.
Ända sedan den Brittiske arkeologen Edward Ayrton 1907 hittade graven KV55i Konungarnas dal har det spekulerats kring om detta kunde vara begravningsplats för farao Akhenaton under Egyptens artonde dynasti. Först 2010 efter de omfattande undersökningarna kunde man konstatera att mumie nr 55 i Konungarnas dal faktiskt var Akhenaton och bevisligen Tutankhamuns far.
För att skapa den unge Faraons stamträd använde forkarna DNA-prover från mumiernas ben. För att identifiera Tutankhamuns förfäder analyserades de genetiska sekvenser i Y-kromosomen, vilket är DNA som en son ärver från sin far. På så sätt kunde forskarlaget slå fast att den mumie som dittills hade varit känd som KV55 faktiskt var Akhenaton och att han var far till Tutankhamon. Forskarna upptäckte även att mumien känd som KV35 var Tutankhamons farfar, Farao Amenhotep III. Därefter avgjorde forskarna mumiernas vidare släktskap genom att identifiera tecken på om dess gener var en blandning av ett specifikt pars DNA. Det var då man upptäckte att Tutankhamons mor måste vara en syster till hans far Akhenaton. Tidigare teorier har hävdat att modern borde vara Akhenatons främsta hustru, den för sin skönhet berömda drottning Nefertiti. Upptäckten av att Tutankhamons föräldrar var syskon ifrågasätter starkt den teorin eftersom det inte finns några historiska källor som tyder på att Akhenaton och Nefertiti skulle vara syskon. Istället har DNA-studierna konstaterat att en oidentifierad mumie är den unge Faraons mamma. DNA-materialet visar att den mumien, som forskarna kallat Younger Lady, är dotter till Amenhotep III och Teje och därmed syster till Akhenaton. Hon kan ha varit en hustru av mindre betydelse, eller en konkubin, men blev mor till världshistoriens mest omskrivna Farao.
Egyptologen Willeke Wendrich vid UCLA i Los Angeles fristående från projektet, säger till Ker Than på National Geografic i samband med avslöjandet, att detta scenario inte verkar osannolikt; Egyptiska faraoner hade flera fruar och ofta många söner, som konkurrerade om tronen efter faderns död, och tillägger, Inavel var inte heller onormalt bland Egyptens kungliga på den tiden. Tillsammans med Tutankhamon begravdes även två dödfödda foster. DNA-resultaten från mumierna visar att detta är två döttrar till den unge Faraon. Två döttrar han sannolikt fick med sin drottning Ankhesenamun. Hennes mumie har inte med säkerhet identifierats.
Sammanfttningsvis har analysen av Tutankhamuns kropp och alla de andra mumierna som ingick i projektet lett fram till en betydligt tydligare bild av denna kung som under en kort tid regerade i en fantasieggande och kulturellt högstående civilisation drygt 3 000 år tillbaka i tiden. De enorma rikedomar som han fick med sig i graven speglar inte bara Egyptiernas syn på döden, utan ger även en bild av hur de levde och vilka resurser som stod till buds. Vi har även smärtsamt fått ta del av de mörka sidor livet har, i form av sjukdom och lidande. Något som kunde drabba även en Farao. Att kunna lokalisera en malariaparasit i 3 000 år gammal benmärg genom DNA-analys är häpnadsväckande. Det är det äldsta genetiska beviset för sjukdomen som någonsin hittats och i sig en facinerande upptäckt. Att upptäckten gjordes på Tutankhamons mumie är svindlande och får mig att tänka på Egyptiernas önskan om evigt liv. På sätt och vis har den uppfyllts. Utan den omsorg som präglade gravsättningen av denna yngling och många med honom, hade vi inte vetat vad vi vet idag och forkarna hade fått lita på nedtecknade källor och hypoteser. Nu vet vi varför det låg använda käppar naturligt slitna i gravkammaren och vi vet att hans korta liv inte berodde på ond bråd död utan på sjukdom. En sjukdom som säkert gjorde honom ödmjuk och som kanske var en av anledningarna till att han började lätta på sin Fars monoteistiska struktur avseende religionen. Tidigare nämndes att graven var mindre än samtida kungagravar och att anledningen var att Tutankhamon dog så ung. Tiden för iordningställandet blev kort. Det är då extra facinerande när vi ser alla de dyrbarheter som tillverkats för att hedra och hylla honom. Nästan alla bär hans namn och kan direkt kopplas till denna lilla parentes i Egyptens mångtusenåriga historia.
© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2017
Källor: National Geografic | SO-rummet - Religionskunskap | Världskulturmuseerna - Historier från samlingarna | Boken Tutankhamon - En faraos liv, död och återuppståndelse av Christiane Desroches-Noblecourt till Svenska 1963 av Kerstin Johansson | Wikipedia | Världens Historia – www.varldenshistoria.se