Förberedelser på Rådhuspladsen

Förväntningarna var enorma och längtan efter att samlas för att manifestera kärlek tillsammans i en parad skulle nu äntligen få släppas fri på Köpenhamns gator. Alla bilder från Stockholm Pride och de mäktiga paraderna med alla utrycksfulla och öppna människor fanns på näthinnan när jag redan tidigt på förmiddagen närmade mig Rådhuspladsen för att samla lite aktuell information.

Jag hade i veckan fått information om de sex olika sträckningarna, som alla skulle sammanstråla i det avgränsade området i Fælledparken, men ville ändå försöka att ta reda på mer. Då träffade jag vännerna från Pingstkarnevalen 2019, som berättade att de skulle gå med ett helt sambatåg från Svanemøllen.

Det lät ju kul att gå med några som kände mig, samtidigt som en av volontärerna berättade att tåget från Rådhuspladsen hade flest anmälda deltagare och skulle bli gigantiskt. Tåget från Svanemøllen skulle bli det minsta med mindre en tusen anmälda deltagare.

Genom min ackreditering och mitt media pass behövda jag inte anmäla var jag skulle delta, annars var det noga att alla deltagare hade ett armband med sektionsnummer, som också garanderade att ett giltigt coronapass kontrollerats vid anmälan. Allt för att hela arrangemanget skulle kunna genomföras på ett tryggt och säkert sätt.

Jag valde ändå sambatåget från Svanemøllen och tog tunnelbanan norrut mot den lilla parken vid S-banestationen. Hade noggrannt gått igenom var jag skulle gå av för att komma så nära som möjligt, men lyckades ändå missa och gick av en station för tidigt. Det blev en mastig promenad på tre kilometer. Dubbelt så långt som jag hade tänkt. Men inget ont som inte har något gott med sig. Tröttheten och frustrationen gjorde att jag smet in på ett café. Gotland antydde Sverige och mycker riktigt fanns där en Svensk anknytning. Hon kom från Sverige, hon som ägde och drev restaurangen tillsammans med sin man, och det kändes lite lyxigt att snacka lite på Svenska, medan jag njöt en läcker toast och drack en lokal öl. Precis vad jag behövde för att samla energi inför mötet med alla stolta pride people och paraden.

En symbol för vad Pride står för

Felipe Moris aka Gato de Saldo, en brasse numera verksam i Wien, är en symbol för vad vi kämpar för när vi viftar med våra regnbågsflaggor och utropar Happy Pride! Första gången jag träffade Felipe var i Stockholm under en workshop i sambans ädla konst i regi av en annan underbar människa Lady Bom Bom. Han imponerade stort den gången, när han visade upp sina trix för klassen. Nu när vi återsågs på Rådhuspladsen och han bad mig att följa med i deras Pride Parade från Svanemøllen till Fælledparken tvekade jag inte en sekund. Självklart skulle jag det. Felipe är ett levande bevis på att ditt kön inte ska begränsa dina drömmar eller ditt sätt att leva ut dem oavsett om det gäller kärlek till en annan människa eller ditt sätt att uttrycka livsglädje. För honom är samban vertyget och hans sätt att dansa lämnar ingen oberörd. En riktig sambaqueen - Rainha da Bateria.

Sektion 2 redo för avmarch mot Fælledparken

Trummorna dunkade och våra hjärtan klappade. Nu var det äntligen dags att visa Köpenhamn och världen var skåpet ska stå. Kanske mer samba än Pride, men på något vis hör det ihop. Samban förmedlar kärlek på ett okonventionellt sätt utan att utesluta någon eller något. Ju galnare dessto bättre och regnbågens alla färger representerades i de påkostade kostymerna.

När jag dokumenterat paraderna i Stockholm har jag farit runt som en tetting och försökt att få med så mycket som möjligt av de olika sätten att förmedla engagemang med personliga uttryck. Den här gången höll jag mig ganska lugn och arbetsområdet begränsades till sambagruppen. Lyckades ändå hitta ett känt ansikte från Stockholm Pride 2013. En duktig dansare, då i gruppen P*FEKT, nu engagerad i en uppsättning på Köpenhamnsoperan. Gemensamma minnen från tiden innan Pandemin kombinerat med ett brett fotografiskt personregister skapar en samhörighet, som får mig att känna mig delaktig i någonting större. Till och med större än World Pride. Tror det helt enkelt handlar om kärlek och respekt. Jag älskar verkligen människor och respekterar alla former av uttryck i kärlekens tecken. Ibland klickar det och kärleken besvaras på ett intelektuellt och platoniskt sätt. Egentligen är det nog den breda formen av kärlek som jag försöker att förmedla i mina reportage och genom mina bilder, oavsett genre eller sammanhang, för den finns överallt vill jag påstå.

Avslutningsfest i Fælledparken

Från de sex paraderna samlades tusentals människor på de vida gräsytorna i Fælledparken. Det var inte alla som efter ankomsten valde att gå in i det avgränsade område som arrangörerna ställt iordning. Mina sambakompisar hittade en grusväg som blev ett utmärkt underlag för lite uppvisning och valde därför att inte gå in. Höga klackar och gräsmatta var en dålig kombo. Jag växlade mellan inne och ute och försökte nu kompensera och ta del av allt.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Hade förväntat mig fler uppträdanden live från scenen och att vårt uppdämda behov av att festa tillsammans trodde jag skulle locka fler till avslutningspartyt. Det fanns en förståelig och rentav lämplig återhållsamhet i firandet både från arrangörerna och besökarna. Pandemin är inte över och rapporter om ökad smittspridning i kombination med lättnader i restriktioner skapar förvirring, som i sin tur skapar oro. Det märktes. Artisterna som uppträdde under kvällen befann sig med några få undantag i KB-Hallen och deras framträdanden streamades via stora skärmar från scenen ut till oss i Fælledparken. Det och områdets uppdelning i tre sektioner, avgränsade med dubbla kravallstaket, bidrog klart till eftertänksamheten, som jag tror var anledningen till att jag inte riktigt kände igen mig och att vi fortfarande har en bit kvar till det normala.

Att festandet inte löpte amok hade naturligtvis sina fördelar och ledde till att jag fick några fina samtal istället. Det fanns märkte jag ett behov av att bara träffas och dela erfarenheter. Människor tog sig tid att sitta ner. Ljudvolymen var också lagom och skapade bra förutsättningar. Mycket av den rädsla som finns för det som sticker ut och är annorlunda bottnar sig i okunskap, att vi inte förstår varandra. Ett samtal, bara att våga ställa en fråga, kan skingra orosmolnen och skapa förståelse, acceptans och tillslut respekt och tillit. Det gäller naturigtvis inte bara i regnbågsfamiljen, utan i alla sammanhang där olikheter gör att vi känner oss som en objuden gäst. Mina första trevande försök att närma mig Pride och människorna i den var inte så lyckade, men otaliga samtal har gjort mig delaktig och jag har blivit en del av rörelsen och accepterad. Även om jag många gånger kan känna mig blek och inte tillräckligt queer för att passa in är mitt bidrag i samtalet viktigt för att hitta samförstånd. Att öppna upp och bjuda på sig själv är en förutsättning.

Det var allt för denna gång - Tack till alla!

Efter tio intensiva dagar med mängder av intryck var så festen över och vardagen väntade hemma i Stockholm. Även om inte alla mina förväntningar införlivades blev det sammantaget tio fantastiska och intensiva dagar i Köpenhamn med många fina möten och upplevelser. Det har tagit tid att smälta alla intryck och reportaget har därför hela tiden skjutits framåt. Nu har jag äntligen kommit så långt att jag ska skriva några avslutande ord och tacka alla som ställt upp för mig, både i samtal och framför kameran.

Många har hört av sig och jag har delat med mig av bilder. En del av er var bara kända ansikten och nu har vi blivit vänner åtminstone i sociala kanaler och kan dela erfarenheter och händelser. Mitt nätverk har utökats och inbjudningar till olika event blivit fler.

Det är många fina och gripande berättelser tillsammans med den samlade glädjen att få uttrycka sin kärlek på sitt egna sätt, som jag tar med mig hem till min kammare i väntan på nästa gång, nästa år. Nästa World Pride 2023 blir i Sydney. Inte sannolikt att jag reser så långt, men man vet aldrig. Säkert en helt annan upplevelse och som representanten för World Pride Sydney sa i regnet utanför Øksnehallen: -Du slipper garanterat regn hos oss, vi har alltid fint väder. Det återstår att se vad 2022 har att erbjuda först och främst. Om utvecklingen fortsätter åt rätt håll och världen öppnar upp igen kanske vi här i Stockholm åter kan erbjuda en riktig parad som kan mäta sig med 2019 års parad med 50 000 i tåget och över 600 000 åskådare. Happy Pride!