Hos Emilia på Galleri Diva

En bjussigare och mer utåtriktad konstnär än Emilia Lindberg finns förmodligen inte, men den här gången var det faktiskt Alexandra som bjöd in mig till detta vernissage på Galleri Diva i Gamla Stan. Vi möttes första gången när hon tillsammans med Emilia och Helena Olausson ställde ut i konstnärstältet på Östermalms IP under Stockholm Pride Week 2023.

Vi har sedan bara sporadiskt träffats på lite olika event. Blev därför extra glad och lite förvånad att hon kom ihåg mig och skickade en inbjudan. Alexandra är en klurig konstnär och hennes Drömmarnas Ursprung skapade inte bara en utmanande interaktion med besökarna, utan visade även prov på hennes sätt att kombinera olika stilar och uttrycksformer. På en av de uppklistrade lapparna som besökarna fick skriva stod: ...kanske föds våra drömmar inte i ensamhet utan i mötet mellan oss.

Och visst är det väl så. Kanske inte bara våra drömmar utan det mesta formas, valideras och utvecklas i mötet med andra människor. Där hämtas inspiration, testas hypoteser och där finns kärleken och tacksamheten.

Galleriägaren och konstnären Emilia Lindberg höll sig lite i bakgrunden och hade anlitat en presentatör, som agerade både konfrencier och underhållare. Men Emilia är ändå alltid central i alla sammanhang och naturligtvis kvällens självklara värdinna, genom sin utstrålning och unika stil. Smycket som hon bär runt halsen med texten I'm Art förtydligar ödmjukt om någon skulle tvivla.

En mix av olika uttrycksformer

Tillsammans med konsten förstärks mötet med andra människor. Konsten rör om och skapar nya tankar. Provocerar och aktiverar känslor som berör. Vi minns och tillsammans med alla våra erfarenheter blandas allt i ett mustigt collage. Dörrar öppnas och nya vägar synliggörs. Funkar inte alltid så, men på Galleri Diva gör det verkligen det och varje gång jag är där tar jag något nytt med mig hem. Något som inspirerat mig, en ny bekantskap eller bara en go känsla i hjärtat.

Utställningen omfattade allt från Emilies keramiska lekfullhet med text och grafiska element, Jessicas lerfigurer, Doggelitos patronhylosor, Franks skulpturer, Alexandras himlavalv, Emilias känslomässiga färgbomber till Henrics läckra fotografier. Något för alla kan låta lite klyschigt och ett annat ord för spretigt, men det var en lyckad mix, som öppnade upp för en gränsöverskridande dialog, där konst i alla dess former var den gemensamma nämnaren.

Även om medlen och mediat skiljer sig åt, är målet gemensamt. Det handlar om att få uttrycka sig och det är något vi alla behöver. Det måste finnas en reglerande ventil när trycket ökar och känslorna svallar. Oavsett vad den ventilen består av kan den vara livsavgörande. Jag kallar det ibland lite slarvigt för en hobby, eller något vid sidan om, eller kort och gott bara för ett intresse. Även de som lever sin dröm, har hittat en plats i livet där de kan utöva sin begåvning, behöver bevisligen hitta dörrar till nya världar. Inte bara på grund av ekonomiska eller marknadsmässiga skäl, utan på grund av hunger. Hunger efter vad livet har att erbjuda. Vi lever bara en gång och vår tid på jorden är begränsad. Vi behöver ta vara på tiden och leva ut våra drömmar och framförallt ha kul.

Dogge Doggelito

Att Dogge Doggelito är en mångsysslare med många järn i elden vet nog de flesta. Han dyker upp i de mest osannolika sammanhang, men att han även hade en grafisk begåvning hade jag missat. För mig är Doggelito musik, men det finns mer i denna människa. Här finns en hunger. En hunger efter mer, efter nya uttrycksformer, som kan visualisera hans idéer, tankar och händelser. Patronhylsorna som formar somriga ikoner för tankarna till sol och värme, men som han sa till mig: -Varje tomhylsa är ett liv, något som skapar en paradox till en vardag långt från paraplydrinkar och exotiska frukter.

När han framförde till besökarnas förtjusning Kung i Luthagen märktes att han är ett proffs. Med närvaro och känsla rev han av låten inte en, utan två gånger för oss på galleriet. Fångade framförandet i ett litet klipp som finns på Unikaboxens Instagramkonto. Låten skrevs av hans kusin och Luthagenbon Christoffer Östborn och handlar om hans kärlek till stadsdelen i Uppsala. I Doggelitos version blir det en hyllning till kusinen och hur förgängligt livet kan vara. Den spelades in tillsammans med några andra kusiner till Christoffer 2019, tre år efter hans alldeles för tidiga bortgång och kom med på skivan Drömmar om Hälsingland.

Drömmar och var drömmar föds blev den röda tråden i detta lilla reportage och för kvällen på Galleri Diva.
Tack för att jag fick vara med och drömma tillsammans med er.